Omtalade Henrik Rydström, numera tränare i Malmö FF, har nått stora framgångar i både Sirius och Kalmar bland med spelare under utvecklingslupp mer än en träning per dag. Att spelarna ska jobba heltid såg fotbolls- och verbalt kunnige Rydström som en självklarhet och en fördel. Fast troligen anser at det är bäst siom nu i MFF, där alla är anställda

Utvecklingen

Debatten om svensk fotboll via bland annat utökad och förändrad träning förekommer mest i de slutna rum. Utåt sett är det transfers och läktarvåld som dominerar. Samt en och annan tränare som får silkessnöret eller väljer att hoppa av frivilligt. Under säsong har tränarförändringar skett i Varberg, Göteborg och AIK, men nu förefaller det lugnt.

Allsvenskan har kommit lite längre än halvvägs. Flertalet av lagen har den 31 juli spelat 17 av de 30 matcherna.

Låt oss titta på två områden och kalla det halvårsbokslut: hemma/ bortasegrar och publikuppslutning.

ALLSVENSKAN

2014-2023 (tom 6/8), 2301 matcher

Hemmaseger Oavgjort Bortaseger

1009 matcher = 44 procent 582 = 25 procent 710 = 31 procent

 PREMIER LEAGUE

10 senaste säsongerna, 3800 matcher

Hemmaseger Oavgjort Bortaseger

1712 matcher = 45 procent 882 = 23 procent  1206 = 32 procent

Mycket ändå lika

Att svensk fotboll tagit många intryck från Engelsk fotboll är uppenbart, inte bara från Houghton/Hodgson-eran, men resultaten sammanfaller överraskande mycket.

Vi har lätt för att sätta en etikett på vissa lag som predestinerade hemmalag. Typ Hammarby med sin entusiastiska publik som efter cupförlusten mot Twente tom hyllade hemmalaget lång stund efter slutsignalen. Osvenskt, verkligen.

Eller lag från undre halvan som Mjällby och Värnamo som också kallas för typiska hemmalag.

Är det så i verkligheten, statistiskt? 

Hammarby har erövrat 19 av sina 25 poäng hemma, med bara en förlust.

Mjällby har bara tagit 9 poäng på Strandvallen medan övriga 13 poäng kommit på bortaplan under vårens 17 matcher.

Värnamo då? Har också bara fått med sig 9 poäng från sin hemmaborg, medan 13 poäng kommit till på bortaplan.

Degerfors, folkkäraste av alla, har fyra vinster och samma antal förluster hemma.

Statistiken både styrker och dementerar när 18 matcher har spelats, (Malmö, Norrköping, Halmstad, Mjällby, Göteborg och Varberg har spelat 17), av de 30 omgångarna. 

Värnamos två första hemmamatcher mot Mjällby och AIK spelades i Borås, 11 mil bort. Om Jönköping, Växjö hade varit ett alternativ hade det ”bara varit 7 mil bort. Finnvedsvallen i ”Per o Kerstiland” var nämligen inte spelbar.

Bonden (Jonas Thern) på Herrestads säteri, en mil väster om Värnamo, kan så mycket om växtlighet numera att han borde anlitats som konsult. Då Lagan rinner, nästan utmed långsidelinjen, är det inte vattenbrist som är boven. Lovande tränaren Kim Hellberg kunde via ett antal dragvältar gjort integrerad styrketräning med spelarna såväl före som efter träning. Inte en ojämnhet hade då gått att uppbringa. 

Åk annars till grannen i söder, unika Mjällby AIF, där såg jag förra sommaren ett 20-tal pensionärer dagen efter match, gå på linje med en meters lucka och ”greenlagare” i högsta hugg.

Publiken då?

AIK toppar den ligan, trots att de bara vunnit en match hemma, snittpubliken uppgår till nästan 26 000 åskådare. En nivå i linje med förra säsongen. 

Största tappet har Hammarby som förlorat 4000 åskådare i snitt. Från en redan låg nivå har Värnamo tappat 1000 personer i snitt, nuläget är på knappa 2500 åskådare. Orsak, se bla två matcher i Borås enligt ovan.

Största ökningen har Elfsborg med nästan 3000 personer i snitt. Här finns förklaringen i deras frejdiga spel och topplacering. IFK Göteborg har ökat med 1000 personer, trots deras kräftgång i serien. 

Häcken har trots sin mästartitel inte ökat sin publik med mer än 300 gulsvarta själar i snitt denna säsong. Det skiljer cirka 10 000 i publik till IFK Göteborgs fördel visavi Häcken. I det avseendet är det fortfarande Blåvitt som regerar.

Ekonomiska konsekvenser

De publikmässiga bottenlagen Värnamo och Varberg gjorde under föregående verksamhetsår (2022) en vinst på över 7 miljoner. (Källa, SFF, Sahlström) Dessa ”småklubbar” har lärt sig rätta mun efter matsäck. Skulle förvåna om dessa klubbar gick på en ekonomisk smäll under detta år.

Publik och matchintäkter utgör för de allsvenska klubbarna bara 17  procent. UEFA-ersättningen uppgår till 13 procent och sändningsrättigheter till 11 procent. Reklam och sponsring har störst volym eller 21 procent.

Lysande eller misskötsel

Att klubbar som exempelvis BP, Varberg, Mjällby, Degerfors, Värnamo sportsligt kan tillhöra samma serie som de publik-och ekonomiska jättarna Malmö, Djurgården, AIK, Hammarby är gåtfullt och charmigt.

 David mot Goliatsyndromet är alldeles för ytligt och lättvindigt att stanna upp vid. Traditionens makt kan vara en gångbar förklaring. Men den håller inte i fallen Varberg och Värnamo.

Reflektioner

Kompetens och manegementfrågorna är alltid centrala. En Hasse Larsson i Mjällby får stå ensam på läktaren i Strandsjövallen, ingen närmar sig ds zon… av respekt och beundran. Medan Bosse Andersson i Djurgården finns mitt i en stökig spelarhög på plan. Skulle de vara lika framgångsrika om de bytte klubb? Knappast. Möjligen på sikt, när deras kompetens och engagemang tränger fram.

Under tiden får förre storspelaren Håkan Mild match efter match stå och förklara sig för ivriga/hetlevrade IFK-fansen. En Jonas Thern finner sin nya roll i Värnamo och Patrik Werner letar nya fynd, inte bara i Värmlandsskogarna.

I samma andetag gör vetskapen sig påmind om att det finns flera förklaringar till ett lags, respektive en förenings framgångar. Så är också fallet när det går hackigt och knackigt.

Är det i dylika lägen det heter att med statistik går allt att bevisa

Curt Einarsson

Briefing: Johan Svedbom