Krönika: Barnkonventionen blir till svensk lag nu vid årsskiftet 2020. Åt det kan man jubla eller skaka på huvudet. Oavsett vilket, lag blir det, och det kommer vi att få förhålla oss till.
Konventionen består av 54 artiklar som på svenska finns i både lång och kort version på UNICEFs hemsida ., skriver Madeleine Andersson och Mathias Kullberg
När Donald Trump vann presidentvalet första gången och installerades som president i januari 2017 hävdade hans dåvarande pressekreterare Sean Spicer att installationen av Trump dragit fler åskådare än den för president Obama åtta år tidigare. Så var det ju inte.
Och det var en uppenbar lögn. Eller som Trumps rådgivare (och han själv) menade: Det var en ”alternativ sanning”.
Det blev en knockout på oss idrottsgalna svenskar. För fotbollsnörden som får se teknik och spelmönster som många inte trodde om laget, för de allmänna betraktarna en påminnelse om att tjejernde både vill och kan, mer än vad både de själva och vi trodde, och för kritikerna ett nytt bevis på att svensk idrott håller internationell hög nivå.
Men ingen syntes dansa i fontänen på Sergels Torg och en förlust på torsdag mot England innebär att det roliga är över. Ändå talar allt för en fortsatt svensk medvind!
Det är en överdrift att påstå att damfotbollen vunnit hela svenska folkets hjärta. Publiksnittet i Allsvenskan ligger väl inte högre än drygt 800 själar och det är förstås det som berättar mest om hur engagerande sporten är i vardagslag. Det är väl som med pingis. Under veckorna bryr vi oss inte så mycket om hur det går för Truls, det är först när det står en mästerskapspokal på ett bord och väntar.
Riksidrottsmötet (RIM) i Göteborg antog en strategi med sikte på 2035. Otdförande Anna Iwarsson fångade i sitt inledningstal på ett bra sätt idrottens roll i orden – Idrottens egenvärde är ett mervärde för samhället. Mervärde som starka föreningar med sina medlemmar levererar. Utifrån debatt och beslut på RIM är förslaget väl förankrat.
Det kan tyckas övermodigt att innan protokollet ens justerats ta upp några frågeställningar som behöver få en kompletterande bedömning under strategiperioden.
Friidrotten står mig ju närmast och ibland funderar jag över vad som gör den så ointressant? Förutom de stora mästerskapen då, förstås. Ett exempel är det fantastiska OS i Paris där succé blandas med bedrövelser på ett gastkramande och känslosamt sätt. Allt hänger på nästa lopp, nästa hopp eller nästa kast!
Då undrar man - varför är det inte tillnärmelsevis lika spännande på alla de övriga tävlingar under året?
Böteskassan är ett förlegat och direkt skadligt inslag i svensk idrott. Ändå finns det lag som fortfarande stoltserar med detta system. Det är ett tydligt tecken på hur djupt rotad den destruktiva kulturen är. Ledare som applåderar böteskassan visar inte ledarskap, utan snarare brist på omdöme och ansvar. Det är rent ut sagt absurt att idrottare, som redan pressas till bristningsgränsen, dessutom ska straffas ekonomiskt för minsta snedsteg.
Med risk för att framstå som en vinylskiva som fastnat i sitt spår kan jag inte låta bli att återkomma till den eviga frågan om selektering och utslagning i barn- och ungdomsidrotten. Sedan jag senast skrev om detta har Riksidrottsförbundet intensifierat sin kommunikation kring selekteringens baksidor. Det är bra och det måste de göra – särskilt som idrottsministern Jakob Forssmed deklarerat att han vill se ytterligare åtgärder på området.
Problemet är bara att det inte lär påverka utvecklingen. Drivkrafterna i den andra riktningen är både för stora och för många.
Ishockey-VM är avslutat. Via en rad matcher i Stockholm har åtskilliga människor upplevt stort engagemang och glädje. Det har inspirerat till egen idrottsutövning och fysisk aktivitet. Samtidigt är anläggningssituationen för elit- och breddverksamheten inom ishockeyn och flera andra idrotter i Stockholms stad mycket utsatt.
Bevaka innehållet från Idrottens Affärer med RSS.
