Ungefär så har det låtit när Johannes Thernström, distriktsordförande i Moderata Ungdomsförbundet Blekinge, och Nike Örbrink, förste vice förbundsordförande för Kristdemokraternas Ungdomsförbund har duellerat på debattsidorna och i radions P1 Morgon:

Thernström: Släpp på 51-procentsregeln, tillåt kapitalstarka investerare och i ett huj kommer svenska fotbollsklubbar få resurser att konkurrera om världsspelare och att gå långt i Champions League.

Örbrink: Stopp och belägg, 51-procentsregeln är en garant för att svenska klubbar inte köps upp av oljeschejker eller Red Bull på ett sätt så att trogna fans inte längre känner igen sig.

Det är RF som styr

Tyvärr har varken utrymmet på debattsidorna eller tiden i P1 Morgon varit tillräckligt för att få nödvändig nyans i detta snåriga ämne.

Först det mest grundläggande: Denna 51-procentsregel är inskriven i Riksidrottsförbundets (RF) stadgar och dessa måste alla specialförbund och dess klubbar förhålla sig till. Som jag tidigare påpekat i en annan krönika i IA är inte dessa stadgar förenliga med det som främst elitklubbar i fotboll och ishockey bedriver, dvs professionell idrott. På 38 sidor av RF-stadgar finns inte ordet ”professionell” eller begreppet ”yrkesmässigt utövande” nämnt. RF är inte ett förbund som tillvaratar de professionella klubbarnas intressen. 

Varpa, modern femkamp, badminton eller boule ska inte ha en röst med i laget huruvida Malmö FF eller Färjestads BK funderar på att upplåta aktieposter åt villiga investerare. Det ska vara upp till varje klubb, eller i alla fall upp till sammanslutningen av professionella klubbar inom varje arenaidrott att bestämma över detta. Inte ens specialförbunden – där majoriteten av medlemsklubbarna bedriver ungdoms- och amatöridrott – ska besluta om en sådan sak. Det är inte deras värld. 

Slopa 51% är ingen garanti för succé

Så som svensk fotboll och ishockey fungerar idag (och det är väl de enda sporterna som är relevanta i denna diskussion) är det till en början inte troligt att landets största klubbar skulle över natt locka kapitalstarka investerare bara för att 51-procentregeln slopades. Därtill är omsättningarna och eventuella vinster för låga för att oljeschejker eller kapitalstarka nordamerikaner skulle tycka att det var intressanta objekt. 

Så att en uppluckring av regelverket skulle innebära att klubbarna plötsligt skulle få närmast obegränsade resurser och att tre-fyra allsvenska klubbar varje säsong skulle frekventera gruppspelet i Champions League är att drömma i alla Pride-flaggans färger.

Argumentet att kapitalstarka investerare skulle vara intresserade av att gå in i svenska klubbar enbart om 51-procentregeln togs bort håller inte heller. Med ett väl underbyggt erbjudande från klubben skulle en person, en grupp eller ett företag mycket väl kunna tänka sig att investera i 10, 25 eller 49 procent av aktierna i ett idrotts-AB. Redan 25 procent skulle ge investeraren ett stort inflytande i klubben, för att inte tala om 49.

Klubben måste få bestämma

Däremot borde det vara upp till varje klubb och dess medlemmar att besluta hur man vill göra med den klubben man håller kär, hur stor del av klubbens AB man vill sälja till en investerare. Ett bra sätt för klubben att gardera sig mot övertaganden som tar klubben i en riktning som medlemmarna och supportrarna inte önskar sig, är att upprätta ett vattentätt avtal där man framför allt säkrar grundläggande värden. 

Ett sådant avtal kan innehålla paragrafer som förbjuder ägarna – hur stor andel de än äger av AB:et – att ändra klubbens namn, klubbmärke, klubbdräkten, byta hemvist eller att flytta A-laget till ett annat lands liga. Besluten över alla sådana fundamentala saker måste ligga kvar hos föreningen, och detta kan bara beslutas om även majoriteten av medlemmarna och styrelsen är inne på samma linje.

Med sådana avtal undviker man genomgripande åtgärder som när fotbollsklubben Wimbledon flyttades till Milton Keynes eller när den finska hockeyklubben Jokerit från Helsingfors övertogs av ryska intressen och flyttades från finska ligan till den ryska eller, i framtiden, att Djurgården köps upp av världens största producent av hund- och kattmat och döps om till Animal Farm.  

Men det allra viktigaste inför en eventuell försäljning av en betydande aktiepost är att klubben gör sin ”due-dilligence”, alltså en total besiktning och genomlysning av den potentielle investeraren (dennes ekonomi, bakgrund i branschen, dennes tidigare eventuella ägande i idrottsklubbar, karaktär m.m.) och avkräver dels svar på varför denne vill investera i klubben och dels vad dennes framtidsvision är för klubben.

Investera med pengar – och hjärta 

Redan på detta stadium skulle man kunna sålla bort oseriöst folk och investerare vars avsikter inte är förenliga med medlemmarnas och supportrarnas intressen och värderingar.

Låt mig avsluta med ett exempel på hur bra en privat investering kan bli för en professionell klubb. Anrika skotska fotbollsklubben Glasgow Celtic var rejält på dekis i början av 90-talet. Klubben var praktiskt taget bankrutt, dessutom med en hopplöst nedgången arena som inte genererade extra intäkter. Fergus McCann, som var en Celtic-fan sedan barnsben, hade emigrerat till Nordamerika där han gjorde sig en förmögenhet på affärer och på avstånd beskådade han förfallet hos klubben han älskade. 

Med hjälp av de mest högljudda fansen tvingade McCann bort den sittande styrelsen och ägarna, tog över 51 procent av aktierna, flyttade tillbaka till Glasgow och lovade att återuppbygga klubben, inklusive arenan - och när han var klar med uppdraget skulle han sälja sin aktiepost. McCann helrenoverade klubben, byggde ett modernt stadion, gjorde sig av med klubbens alla skulder, tog in 14 miljoner pund i nyinvesteringar och bidrog till att klubben fick 53 000 nya medlemmar.

Fem år senare, 1999, när klubben var frisk, höll han sitt löfte, sålde sin post och flyttade tillbaka till Nordamerika. Vem kan vara emot en sådan ägare?

Görs allt rätt från klubbens sida, kan en liknande investering mycket väl funka även i Sverige.