En snabb tillbakablick. I samband med Corona-pandemins spridning i Sverige i mitten av mars blev en mängd idrottsevenemang inställda vilket fick stora konsekvenser för arrangörer, då förväntade intäkter i stort över en natt försvann. Värst drabbat blev arenaidrotten som ju är beroende av intäkter som genereras via betalande publik, men även via centrala medieavtal och sponsorer. 

Efter att RF-ordföranden Björn Eriksson hade lämnat in en analys av de ekonomiska konsekvenserna för större idrottsevenemang som ställdes in under perioden 12 mars till 30 april till kultur- och idrottsminister Amanda Lind, kom beskedet om ett stödpaket på 500 miljoner kronor från regeringen den 20 mars.  Av de 500 miljonerna lämnade för övrigt den omedelbart drabbade ishockeyn underlag för 200 miljoner kr. 

På RF:s websida kommenterade Eriksson: ”Det är mycket positivt att regeringen ser konsekvenserna för idrottsrörelsen och detta är ett välkommet steg som handlar specifikt om intäktsbortfall för större evenemang som ställs in. Vi förstår att det är en mycket svår tid men det är viktigt att även små ideella föreningar får det ekonomiska stöd de behöver, säger Björn Eriksson, ordförande Riksidrottsförbundet.”

Mycket kompromissande

Redan där hade man på känn att det skulle kompromissas med det som var anledningen till stödpaketet, d.v.s. att försöka ge lättnader för dem som åsamkades intäktsbortfall då större idrottsevenemang ställdes in. Med all respekt för den lokala cykelklubben, brottningsföreningen eller segelsällskapet, så var det ju inte de som i första hand fick vidkännas intäktsbortfallen i mångmiljonklassen. 

De som blev hårdast drabbade var framförallt ishockeyn vars hela slut- och kvalspel sveptes bort av Coronan, elitfotbollen och dess stundande premiär och andra arenaidrotter som fick stryka intäktsbringande evenemang efter vilka budgeten var lagd. Om man bara tar elithockeyns och elitfotbollens beräknade bortfall, kommer man troligtvis upp i 500 miljoner. 

Så, vad blev utfallet? När detta skrivs tredje veckan i maj har enligt uppgift 4064 ansökningar från idrottsföreningar och 49 specialidrottsförbund kommit in. Det som Björn Eriksson själv angav som ”välkommet steg” för att täcka ”intäktsbortfall för större evenemang” har blivit att politiskt alibiprojekt som troligen inte kommer ha någon större verkan. 

Nu vet vi inte hur många föreningar som kommer att bli godkända för att få stödet men låt oss göra en snabb räkning; 500 miljoner delat med 4000 är lika med 125,000 kronor. Ett riktigt bra tillskott för bordtennisföreningen, men en nästintill försumbar summa för en ishockeyklubb vars intäkter för en enda slutspelsmatch kan ligga på 3-4 miljoner. 

Problemet med regeringens stöd – förutom att summan 500 miljoner inte på långa vägar räcker om ambitionen är att täcka ens ett minimum av bortfallet – är avsaknaden av en tydlig strategi och en grundläggande bedömning om vilka det är som har förlorat mest på pandemin och alla inställda evenemang. Politik är att våga ställa olika grupper och intressen mot varandra och säga vilka och vad man prioriterar. 

Vad regeringen har gjort i det här fallet är en halvmesyr, där man inte har vågat att prioritera och där man vill vara alla till lags. Ungefär en allmän extra utdelning av Lokalt Aktivitetsstöd.

Två välfärdsstater

Låt oss snabbt ta en titt på Schweiz. Sverige och Schweiz har ungefär lika många invånare, båda är välfärdsstater med mycket hög levnadsstandard och vi är, i stor uträckning, intresserade av att titta på och delta i samma sporter. 

Till skillnad från den svenska regeringen tog Schweiz tid på sig för att göra en bedömning av läget vad gäller idrotten i landet. I processen ingick att man gjorde en prioritering och en differentiering. Man bedömde att de som led mest skada som en följd ett ”generellt sammanbrott av biljettförsäljningen, av inställda evenemang och fallande sponsorintäkter” var de professionella ligorna i fotboll och ishockey. Resten av idrotten rubricerades som övrig elit och breddverksamhet.

Den 13 maj offentliggjordes stödpaketen. Proffsligorna i fotboll och hockey fick ett lån på sammanlagt motsvarande över 3,5 miljarder kronor, fördelat på 2 miljarder för fotbollsklubbarna och 1,5 miljarder för hockeyklubbarna. Övrig elitidrott samt breddverksamhet fick ett stöd (ej lån) på motsvarande 2 miljarder kronor, varav 500 miljoner som det beslutades om redan den 20 mars som ett första akutpaket till de mest nödställda föreningarna, fotboll och hockey undantaget. 

Om vi benar ut det här och jämför med det svenska paketet, så noterar vi att den schweiziska regeringens idrottsstöd – med proffsfotboll och proffshockey undantaget – är mer än fyra gånger så stort som det svenska paketet till ALL sport.

Självbärande, därför lån

Därtill tillkommer alltså krediter på motsvarande 3,5 miljarder kronor för arenasporterna fotboll och hockey. Då statens inställning är att den professionella idrotten i ett normalläge har stora intäktsmöjligheter och ska vara självbärande bestämdes att det skulle handla om ett lån.

Visst, det finns ledare hos de schweiziska proffsklubbarna som inte är förtjusta i åtgärden. För även om det handlar om krediter med ytterst förmånliga villkor (ska betalas tillbaka över fem och tio år, räntefritt till 2023, efter det 1 procents ränta) så kommer lånet med vissa förpliktelser, till exempel att hockeyklubbarna inom tre år måste genomdriva en genomsnittlig sänkning av spelarlönerna med 20 procent. 

Om regeringens åtgärder får avsedd verkan vet vi inte vid det här laget. Men andemeningen med hela åtgärdspaketet – och till stor del även poängen med denna krönika – är att de schweiziska myndigheterna betraktar den professionella idrotten som en viktig samhällsbärande företeelse, som är i stort behov av likviditetsstöd. 

Häri ligger den stora skillnaden mellan Sverige och Schweiz i synen på idrott som yrkesutövning och underhållning för massorna. Varför en svensk regering svårligen skulle tänka sig att ge förmånliga krediter till professionell idrott, är att en sådan formellt inte existerar i vårt land.

I sina stadgar delar RF upp den svenska idrotten i tre delar: barnidrott, ungdomsidrott och vuxenidrott. De två sista delar man i sin tur i breddidrott och elitinriktad idrott, med tillägget: ”I den elitinriktade idrotten är prestationsförbättring och goda tävlingsresultat vägledande.”

Det är allt. Mer plats ägnas inte åt den delen av idrotten som varje år samlar hundratusentals människor på arenorna, som fyller en oerhörd viktig social funktion för så många och där klubbarna tillsammans varje månad betalar in hundratals miljoner i löner, skatter, arbetsgivaravgifter och pensioner. På 38 sidor av RF-stadgar finns inte ordet ”professionell” eller begreppet ”yrkesmässigt utövande” nämnt. 

Ur takt med samtiden

Detta visar tydligt hur Sveriges paraplyorganisation för idrott är ur takt med samtiden. Självklart att RF:s verklighetsfrämmande och otidsenliga hållning följaktligen återspeglas i hur statsmakterna ser på idrotten. 

I sin senaste krönika i Fotbollskanalen skriver journalisten Olof Lundh om att ”fotbollens olika organisationer och RF inte går hand i hand” och lägger till ”Uppenbart att den svenska modellen där idrotten är kanaliserad via RF inte har fungerat i kristider.” 

RF må vara en representativ organisation för ungdoms- och breddidrott, men dess stadgar och struktur är förlegade för att kunna ta tillvara den professionella idrottens intressen, som agerar enligt helt andra villkor. 

I Schweiz tog regeringen inte håller någon omväg via deras motsvarighet till RF när det gäller 3,5 miljardlånet till de professionella ligorna och dess klubbar, utan man gick man raka vägen till dem som krediterna avser. Så det initiala samförståndsavtalet mellan regeringen och ishockeyklubbarna skrevs under av regeringens högste tjänsteman och ligans VD. Det är så det måste fungera i en kristid.