Ett genomgående drag i SvT:s reportage Blågula hjältar är det självpåtagna självhat gentemot Sverige som fritt får florera i serien. Det är naturligtvis upp till Kalis Lloyd att bestämma om var hon känner sig mer bekväm, men det är intressant att Frankrike – en f.d. kolonialmakt med en historia av dokumenterad rasism (där många f.ö. hävdar att landet inte i tillräcklig grad har gjort upp med sitt förflutna) och som dessutom har ett av Europas äldsta och mest främlingsfientliga partier – är att föredra.

Vad som helst får sägas

I Blågula hjältar får vad som helst sägas, utan att man behöver backa upp det eller förklara närmare. F.d. speedwaystjärnan Antonio Lindbäck fortsätter på den inslagna vägen. I ett gammalt klipp påminns vi om händelsen när Lindbäck körde i Polen och inför ett heat ställde sig delar av publiken upp och gjorde Hitlerhälsningen. Men i det påföljande samtalet med Jeng säger Lindbäck: ”Det roliga är att när jag är i Polen och kör för mitt polska lag, så känner jag mig mer hemma där än när jag är i Sverige.”

Hur hänger det ihop?

Lindbäck, som alltså känner sig mer hemma i ett land där publiken gjorde Hitlerhälsning när han skulle påbörja ett heat, och där idrottspubliken är ökänd för sin främlingsfientlighet, säger sammanfattningsvis: ”Slår jag ut allting, så har jag faktiskt fått mer negativt och mer rasistiska kommentarer i Sverige än vad jag har fått utomlands.”

”Han passade inte in”

Fotbollsspelaren Tobias Sanas mamma säger att hon ”såg bara blonda huvuden på plan” i det IFK Göteborg där Sana försökte ta en ordinarie plats och att det ”spelade ingen roll hur duktig han var” för att ”han inte passade in”. Återigen en klar antydan om särbehandling på grund av hudfärg.

Förutom att låta en mor – som av naturliga skäl är oerhört känslomässigt involverad och troligen inte helt objektiv – uttala sig om huruvida hennes son platsar eller inte är ett tveksamt grepp, så faller även sådana beskyllningar eller insinuationer på sin egen orimlighet inom professionell lagsport, i alla fall på 2000-talet i Sverige. 

Det enda en tränare på den nivån vill är att vinna, dels för äran och framförallt för att behålla jobbet. En spelare som hjälper laget att vinna petas inte. Men om en spelare är talangmässigt oerhört begåvad betyder inte automatiskt att han gör laget bättre. I ungefär 15 år har det pågått en lågintensiv debatt bland landets främsta fotbollskännare huruvida Zlatan Ibrahimovic – Sveriges talangmässigt bäste spelare genom alla tider – gör landslaget bättre.

Och precis som i Zlatans fall, handlar det i Sanas fall inte om rasism. Det handlar om fotboll.

Oduya avvisar narrativet

Det känns nästan befriande när ishockeyspelaren Johnny Oduya i seriens sista avsnitt i stort sett helt avvisar narrativet om svensk idrotts strukturella rasism, i alla fall för hans del. ”Idioter finns det överallt, men det intressanta för mig har varit att spela hockey och jag har inte brytt mig om min egen färg eller någon annans, om jag ska vara helt ärlig.”

Med tillägget: ”Att vara svart för mig har varit något positivt.”

Trots Oduyas hållning i frågan, gör seriens berättande röst allt för att, med hjälp av grafik och gamla klipp, framhäva rasism som en faktor i Oduyas karriär. Alhaji Jeng å sin sida gör upprepade försök att få in Oduya på ”rätt spår”, vilket efter ett tag gör ishockeyspelaren märkbart irriterad:

”Egentligen så vill jag inte ens diskutera det här för jag tycker inte det finns nåt att prata om. Jag trodde vi hade passerat det här, det är inte 1970. Helst skulle jag vilja göra vad vi kan göra tillsammans än att lista ut vad alla har för etnicitet. För mig är det för låg nivå, säger Oduya.”

Oduya fortsätter:

”Du kan kolla på Nelson Mandela (…) som kommer ut efter att ha varit fängslad typ halva sitt liv, han kunde ha varit enormt bitter, och kunde ha velat hämnas och göra alla möjliga saker men han valde att göra nånting annat och jag tror att vi har inom oss alla en respekt för personer som agerar på det sättet.”

”Ibland är det jävligt tufft och man går igenom hemska saker (…) men [det är viktigt] att lyfta sig ur det där emotionella, frustrationen, ilskan och viljan att skylla på alla andra, och gå vidare och bli ett föredöme för alla andra.” 

Avvikande hållning

Jag funderade länge på varför Johnny Oduya – en svart spelare i en sport som är så eftertryckligt vit – hade en sådan avvikande hållning från de andra. Naturligtvis kan jag inte vara säker men detta är min teori.

1. Hockey är en sport där spelarna – på gott och ont – skipar sin egen rättvisa. Det är accepterat att man delar ut smällar och Johnny Oduya har under sin karriär delat ut åtskilliga. Han har inte burit på saker. Dessutom, i en sport som hockey där man i stort bara tränar, reser och spelar 80 till 100 matcher per säsong, hinner man inte känna efter om man är kränkt.

2. Johnny Oduya har haft en mycket framgångsrik karriär. Han var stjärna i SHL, spelade OS-final med Tre Kronor och vann det som de flesta spelarna anser vara det finaste man kan vinna, Stanley Cup, och det två gånger.

När han dessutom nu har en karriär efter hockeyn att tänka på, så får man en känsla att Johnny Oduya är trygg och har fokus på att göra det bästa av det liv han har.

Kravet på ett civiliserat samhälle

Är det då inte viktigt att reagera på rasism?

Det är inte bara jätteviktigt, det är ett krav i ett civiliserat samhälle. Om Simon Sjödin petades från OS för att han är svart, måste de som fattade det beslutet lämna sina positioner och en total genomlysning av SOK måste göras. Samma sak med dem som inom svensk basket befäster systematisk rasism genom att plocka bort talanger på grund av deras hudfärg. Alla skyldiga måste bli avstängda från all idrott på livstid.

Ingen pardon. Och den idiot som under en tävling på Stockholms Stadion skrek rasistiska tillmälen åt diskuskastaren Vanessa Kamga ska straffas enligt brottsbalken och beläggas med ett långvarigt besöksförbud på alla svenska idrottsarenor.  

Men problemet med Blågula hjältar är att man tappar proportioner när man i spåret av George Floyd och BLM överför USA:s problem till Sverige. Enskilda incidenter och svepande beskyllningar presenteras som utslag av strukturell rasism. Om någon från ett annat land hade sett programmet, skulle vederbörande förledas att tro att Sverige är ett rasistiskt land.

För min del är jag övertygad om att Sverige på många sätt – precis som Alhaji Jeng säger – är världens bästa land, kanske världens mest toleranta och minst fördomsfria. Jag är övertygad att Sverige är landet med världens lägsta trösklar, där alla människor med ambition och lite talang – och oavsett etnicitet – kan uppnå allt som uppnås kan i Sverige.

Urholkar betydelsen 

Jag slog upp begreppet strukturell rasism. ARA (Antirasistiska Akademin) definierar det så här:

Strukturell rasism uppstår när samhällsstrukturer, t.ex. rättssystemet, utbildningssystemet etc., och det politiska systemet exkluderar etniska minoriteter och/eller immigrantgrupper från att delta i samhällslivet på samma villkor som övriga medborgare. 

 Är det verkligen så vi har det i Sverige? Är inte de fantastiska framgångar som dessa åtta idrottare uppnått ett bevis på motsatsen? Har någon av dessa idrottsmän och kvinnor, Jeng inkluderat, blivit förhindrad att delta i något lag, i någon träningsgrupp eller landslag? Har någon av dessa efter karriärens slut blivit utesluten från en utbildning eller blivit exkluderad från att delta i samhällslivet på samma villkor som övriga medborgare?

 SVT Sport bidrar med Blågula hjältar till att begreppet rasism urholkas på dess verkliga betydelse och man blandar rasism, strukturell rasism, systematisk rasism, fördomar och enskilda människors dumhet till en enda röra.

Slutligen, så håller det alltså inte att låta enskilda personer komma med väldigt allvarliga beskyllningar och inte låta de anklagade gå i svaromål. När man nu bestämde sig att driva en agenda utan eventuella mothugg – för att lyssna till åtta personers unika berättelser – så borde man åtminstone lagt till en femte del för att låta andra komma till tals.