Mitt perspektiv in i årets Almedalen var nya finansieringsmöjligheter för idrotten och de idéburna organisationerna. Ett givet spår (?), men som i realiteten inte är en aktiv fråga i debatten är idrottens roll i den preventiva vården.

Sverige spenderar 700 miljarder kronor om året på sjukvård, men bara tre procent av det går till att hålla människor friska. Flera talare i Almedalen menade att det finns en tendens att samhället pratar mer om preventiv vård, men att det är en lång resa kvar.

40 procent kan sparas

En gemensam uppfattning är också att sjukvården inte är rätt aktör att jobba med prevention, de har primärt ett fokus på att ta hand om människor när de har blivit sjuka. 

Upp till 40 procent av de totala sjukvårdskostnaderna beräknas kunna sparas in eller undvikas om hela befolkningen anammar hälsosamma levnadsvanor. Det motsvarar 270 miljarder kronor. Varje år. Vissa menar till och med att nivån är ännu högre.  

Jag har svårt att se att det finns något annat område som har större potential för idrottens finansiering än att på riktigt bli en del av den preventiva vården. De totala sponsringsintäkterna för idrotten uppgår till knappt 8 miljarder kronor. Statsstödet till dryga 2 miljarder. Små belopp i sammanhanget.

Vad behöver då idrotten göra? Idrotten behöver på ett djupare och mer strukturerat sätt nå de grupper, områden och individer som inte rör på sig tillräckligt mycket. Unga som vuxna.

Krävs en systemförändring

Det är ju enklare sagt än gjort och till viss del görs det redan. Men det måste skalas upp. Och för att det ska ske måste det till en systemförändring där vi på riktigt blir intresserade av resultat och investerar miljarderna i det som kan göra skillnad för människors välmående. Vägen dit kan gå via utfallskontrakt. Ett utfallskontrakt är en avtalsform där ersättningen baseras på uppnådda resultat (utfall) snarare än på utförda timmar eller aktiviteter. 

Här kan idrotten spela en avgörande roll och med goda skäl argumentera för att stödet till idrotten bör öka med tusentals procent utifrån den effekten man skapar. Men man behöver då utveckla och bredda verksamheterna och vara utförare i ett utfallssystem. 

Hur skulle en modell kunna se ut där man mäter på utfall? Anders Ekholm, senior rådgivare, på Ett Friskare Sverige och Institutet för Framtidsstudier, menar att ”Tight-Loose-Tight” är ett bra angreppssätt. Vi sätter tydliga mål, ”vi skiter i hur det uppnås” och följer upp hur resultatet – gärna i realtid – så att vi kan anpassa åtgärderna. Utmaningen med arbetssättet är dock att det är motsatsen till hur svensk förvaltningskultur är uppbyggd... 

En systemförändring som detta kräver omfattande insatser och tar lång tid. Men i samtalet noterade jag en positiv ansats till förändring som kan vara början på ett skifte. Statssekreterare Petra Noreback vid Socialdepartementet berättade att staten nu jobbar på utfall mot regionerna där de mäts på resultat. Det finns hopp!

Hopp inför framtiden

Petra var konstruktiv i frågan och trodde på en vändning. Hennes inspel var också att pensionspengarna skulle kunna jobba så här. Tänk att investera de framtida pensionerna i befolkningen och minska kostnaderna och mänskligt lidande, samtidigt som vi ökar medellivslängden och får kapitalet att växa. Som ljuv musik, eller hur?

Så kanske har vi en ny lösning för idrottens framtida finansiering. En lösning som utgår ifrån idrottens DNA – att sätta människor i rörelse. För även om vi bara minskar en procent av sjukvårdskostnaderna så har vi en bra affär för vårt gemensamma samhälle och inte minst för alla individer som får ett bättre liv.