Göran Persson såg ledsen ut och tillsammans med OS-generalen Stenhammar kunde han konstatera, att ännu ett svenskt försök att få OS misslyckats. De skulle som bekant bli flera. Mer eller mindre desperata försök med dålig timing, brist på lyhördhet mot den tveksamma befolkningen och utan att det politiska stödet egentligen varit riktigt starkt någon gång.

Den förre OS-generalen Olof Stenhammar har skrivit om misslyckandet i en memoarbok tidigare men när han nu (måndagen den 10 augusti) hade sitt sommarprogram återkom han till det som för en skicklig entreprenör (det är han bevisligen) och chanstagare med vinnarinstinkt fortfarande tycks vara ett ärr i hans hjärta, en plump i ett imponerande cv.

Chansen gick upp i rök

Jordbrukarsonen från Finspång i Östergötland har prövat på mycket. Ointresserad och dålig i skolan (relegerad till och med) blev han sjöman, importerade pooler, blev vice vd i Bonnierkoncernen, utbildade sig till börsmäklare i USA, startade Optionsmäklarna (OM) som blev en föregångare för nytt sätt att se på börshandel. Han sålde det så småningom till amerikanarna för 40 miljarder. 

Han vågade och vann.

Men inte de olympiska spelen till Stockholm.

Han skyllde på oturen att en galning (den s k OS-bombaren) dök upp och brände ner Nacka ishall,

Lidingö tennishall, Östermalms IP, Djursholms och Saltsjöbadens tennishallar.

Det var förstås en olycklig omständighet.

Kandidaturen misslyckades och 130 miljoner i kampanjpengar gick också upp i rök.

Nu tog Stenhammar ännu en chans att skylla OS-fiaskot på media. Och jag tar gärna åt mig. Jag granskade, analyserade och kritiserade Stockholmskampanjen hårt i mina krönikor i Sydsvenska Dagbladet. Jag inbjöds också av Dagens Nyheter att specialskriva en krönika där eftersom de ville nyansera sin egen, alltför positiva och okritiska bild av det som pågick.

Sanningen var att politikerna länge var ytterst tveksamma innan de under galgen gick med på att garantera spelen ekonomiskt.

Landets befolkning stödde aldrig kampanjen helhjärtat. Man fick aldrig en nationell uppslutning.

Försökte övertala mig

Jag minns så väl ett tillfälle; jag var på jobb i Falun, blev uppringd av Stockholmskampanjens vd Göran Långsved som ville träffa mig tillsammans med några av sina medarbetare. De åkte - hör och häpna - upp till mitt hotell, bredde ut sina kartor och kalkyler och försökte övertyga mig. Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att det jag tyckte hade så stor betydelse. Inte heller att någon kunde tro att man på detta sätt skulle få en krönikör att ändra åsikt. Hur skulle det ha sett ut?

Uppgifter om mutor förekom. Stenhammar var misstänkt men efter två års förundersökning lades fallet ner.

Det är fullt möjligt att Olof Stenhammar ingenting visste. Tillräckliga bevis saknades hur som helst. Men det förvånar mig ändå att Stenhammar - när han nu hade chansen - ändå inte tog upp den rådande mutkultur som då, runt 1997 och åren dessförinnan, rådde inom Internationella Olympiska Kommittén - inte minst i samband med OS-ansökningar och val av värdstäder.

Stenhammar kunde berättat sanningen. Att Stockholm tog seden dit man kom. IOK-ledamöter bjöds till Stockholm, de fick vad de begärde av uppvakning, middagar, hotell, sprit och möjligen ännu mera. Det var så det gick till. Så gjorde alla.

Missade chansen

Det hade varit mycket intressantare om Stenhammar hade öppnat ridåerna till den världen. Stockholm var varken bättre eller sämre än någon av de andra kandidaterna. Systemet ändrades som bekant när den stora mutskandalen gällande vinterspelen i Salt Lake City avslöjades och det blev ett nytt system för hur kandidaturer skall granskas. Det sker nu på IOK:s bekostnad.

Stenhammar har mycket osagt i denna fråga. 

Det är egentligen inget försvar att påstå att man gjorde som alla de andra, att man aningslöst trodde att det gick till så, att detta var spelreglerna. Vad hände, vad gjordes? Hade varit intressant att höra hur allt gick till.

Man har alltid möjligheten att slå näven i bordet, att protestera mot rådande affärsklimat och säga att man inte vill hålla god min i elakt spel.

Den chansen missade Stenhammar.

Det blev till slut Salt Lake City (inför OS 2002) som gick för långt och mutade så uppenbart och vidrigt att bubblan sprack, det blev räfst och rättarting i IOK och - det vill jag väl ändå tro - lite renare spel om spelen.