Krutröken har lagt sig, megafonen tystnat. Svensk elitidrott har blivit ifrågasatt som aldrig förr. Med ändå ett gott syfte – standard och utveckling måste bli bättre i framtiden.

Det borde väcka åtskilliga och innebära  reaktion lite varstans. Egentligen i alla förbund för antingen vill de försvara sig, annars tycker de att kritiken var obefogad, på gränsen till icke berättigad.

Tyvärr tror jag att de flesta ledarna tar betäckning och skyddar sig  bakom skrivborden.

De närmaste veckorna ger svar.

Men det råder lite passitivitetsvarning

De modiga saknas

 De annorlunda initiativen, värvningarna av ledare med annorlunda cv, fräck uppsyn och annorlunda synsätt som kommer med vågade initiativ tillåts inte att komma in i rörelsen och vända upp och ned på begreppen.

Där har dagens idrott vuxit fast i en djup tradition och ett klassiskt beteende. Den kreativa förnyelsen har stannat upp och mycket rullar på i identiska rutiner från år till år.

Egentligt är det inte annat än logiskt. Idrotten är en betydande del av samhället och där sker ofta  det sannolika gång på gång, och därmed det mest väntade sedan ett antal år.

En allmän trend

I takt med ökad kunskap och erfarenhet, tillgången till bättre teknik, borde ju mycket inte kunnat bli annat än bättre. Vi vet mer, kan mer, anstränger oss mer – ändå blir mycket bara sämre.

Men vi halkar ju bakåt - hur besynnerligt är inte det. Klokheten borde ju växa och sprida ut sig. Idrotten är inget undantag.

Blannd alla förbund borde uppstickare framträda både här och där, med stort självförtroende och stor vilja att uträtta något speciellt. De som ifrågasätter och kräver självrannsakan.

Jag vill tro att de finns där ute, men de får inget utrymme. ”Det säkra före det osäkra gäller

"Lyssnar ändå inte"

Men det är väl med idrotten som med sjukvården. Anställda anser att det inte är någon idé att komma med förslag på förbättringar.

”De lyssnar ändå inte på oss”.

Är det så illa innebär det att vi där har en förklaring till att allt färre personer tar egna initiativ och växer på sin arbetsplats eller på sin fritid.

Drt är det där med civilkurage. "Någon annan” ska göra det.

Det beteendet består i generationer och drabbar alla oavsett om vi vill få något uträttat eller om vi väntar på att det oväntade kan ske

Andra ifrågasätter

Internationell toppidrott präglas av global kapprustning, heter det. Allt fler länder investerar i både större och nya resurser. Men vad som är värre och - utomlands det finns en växande uppfattning att Sverige lever på gamla meriter och förlorar konkurrensstyrka.

Om de bekymrar sig, vad ska då inte vi här hemma göra… 

Rapporter om att många elitidrottare får leva på vatten och brödkanter låter och är bedrövligt och man undrar hur djupt Sverige har sjunkit och kan sjunka framöver. 

Nån måtta får det väl ändå vara. 

Nu framkommer stark kritik från Danmark, utav alla Ska de tala om för oss hur vi ska bedriva idrott…

Inbillade mig att vi var bra mycket bättre än grannarna på andra sidan sundet. Okay, inte  i cykel, fotboll eller handboll, men annars

Men de har en fast struktur och de har koll och ordning på byggandet av arenor och hallar. De vet vad de vill.

I Sverige har RF haft krav på regeringen att få mera pengar i flera år utan att något har skett. Bedömare tror att anslagen inte ökar den här gången heller. Så alla förbund får vända och vrida på varje krona även i fortsättningen. 

Ändå har vi en idrottsminister i Jakob Forssmed som både engagerar sig mer och är kunnigare än företrädarna 

Flera våghalsar

Men jag inbillar mig att svensk elitidrott inte i förstahand är beroende av mera pengar. Det handlar mera om kurage och okonventionellt beteende. 

Jag kan inte släppa åsikten att det gäller att våga mer och utmana betendegrunder och rutiner. På många håll behövs flera våghalsar, så att styrelsemötet, träningskvällen och planeringen förändras. 

Skidförbundet har framträtt som avvikande bland alla specialförbund. Först anslog ledningen inför alla klubbar och medlemmar att självrannsakan skulle gälla och då betonades att det var för allas bästa.

Men så blev skidåkarna också de mest framträdande under året…

Förbundet gick ut öppet och deklarerade vad som fick ta tid och kraft, där låg ytterligare en vinst – en öppen kommunikation där media, sponsorer och andra partners fick ta del av arbetet, men då uppstod en möjlighet till synergier. Öppet och vaket och en hyllad metod bara därför.  

Att våga mera

På många andrahåll gäller hysch-hysch, och tystnad är anbefallt. Hos vissa tycks det inte finnas någon kommunikationsansvarig. ingen tid och inga resurser anslås inte ens till den utåtriktade verksamheten. 

Man vill bara skrika -Kom igen, våga mera, spänn bågen, sluta att kopiera, gör något avvikande, ta in någon galenpanna!

Vad kan vi då förvänta oss framöver? 

Att rapporten hamnar i papperskorgen och att nödlarmet sakta tystnar – alternativt att ett par tre förbund gör ett förslag till dagordning med punkter som korsbefruktning, och kallar till ett möte under rubriken ”Dags att vakna”, 

På första bänkraden sitter politiker, journalister och sponsorer.