Idrottsmän är med all säkerhet mer laglydiga än andra. Den stora mängden träning, trycket från lagledare, lagkamrater, kändisskap samt den kontrollerade livsföringen ger fog för den bedömningen.

Som riksdagsmännen...

Det finns några kända fall som drabbat sponsorer historiskt. Ludmilas doping är väl det största i någorlunda modern tid där hennes huvudsponsor fick stora kostnader för att dra tillbaka produkter som fanns i varenda livsmedelsaffär över hela landet.

I lagidrotterna är det lite annorlunda. Dels är en enskild spelare inte lika förknippat med klubbens varumärke och dels finns det en annan förståelse för att det bland en trupp på 30 personer finns en och annan med avvikande beteende. Riksdagsmännens rattfyllerier fördelas jämt bland partierna för att ta ett liknande exempel.

Nu har åter en fotbollsspelare anhållits, den här gången misstänkt för våldtäkt. Han skall betraktas som oskyldig tills motsatsen och jag tycker det är trist att han hängs ut som skyldig i media, dvs det stora straffet blir den mediala lynchningen och detta utan dom.

Han är ju inte fälld

Enligt media så har nu en huvudsponsor ställt kravet på att spelaren skall bli avstängd annars hoppar man av. Klubben har levererat enligt den tjugoåriga sponsorns krav.
Det uppstår några enkla frågor att ställa med inte fullt så enkla svar.

Agerar sponsorn korrekt?
Jag tycker inte det. Oavsett spelarens tidigare beteende och utifrån mediauppgifter under åren bristande omdöme så är han inte fälld. Vem vill göra affärer med ett företag som inte följer en av rättsamhällets mest bärande principer?

Har klubben agerat korrekt?
Jag tycker inte det. Värdet på klubbens varumärke och sponsorernas varumärken är sådant att spelaren borde ha fått lämna för länge sedan. Spelaren har varit en tydlig och synlig risk under lång tid.

Ställ krav från början

Klubben har alltså medvetet tagit affärsmässiga risker i utbyte mot leverans på planen och den kalkylen har gjorts med sportsliga hjärtan och inte med affärsmässiga hjärnor.

Hur bör man som sponsor hantera dessa risker?

• Ställ krav. Spelaravtalen skall innehålla uppförandeklausuler. Avtalet skall lista alla risker som innebär skada för sponsorn och ersättning för detta. Dela upp likvider över året.
• Ta bort företagets varumärke från allt som inte rör klubben i samband med matcher. Spelare får ej på fritid ha sponsorvarumärken på kläder, bilar med mera.
• Skriv en gemensam krisplan som bilaga till avtalet som innehåller hur ni kommunicerar tillsammans. Att sponsor uttalar sig i media unilateralt skadar bara alla inblandade.
• Låt ett proffs göra krisplanen åt er (proffs betyder här PR-Nisse med god erfarenhet, inte spelare).
• Ha en kristallklar exitmöjlighet med omedelbar verkan om definierad händelse är av sådan art att det är motiverat.
• Förstärk huliganparagrafen så den är kopplad till en verksamhetsplan som klubben åtar sig genomföra såväl som tydlig action mot huliganer (polisanmälan, stämningar, avstängning, uteslutning, återbetalning till sponsor)

Nödvändigt men livsfarligt

Samtidigt är det så att sponsoravtal handlar om exponering vilket innebär media. Media är både något livsnödvändigt för båda parter såväl som något livsfarligt för båda parter.

Att media vinklar, förstärker och far med osanning är något vi får leva med.

Att media inte följer rättssamhällets grundläggande principer är redan bevisat.

Sopar man problemet under mattan igen?

Här uppstår problemet. Sponsorns varumärke skadas av mediauppmärksamheten och att spelaren sedan blir frikänd påverkar inte den skadan. Att klubben straffas trots att den i ett sådant läge är oskyldig är försiktigt uttryckt en fråga om det som på latin heter pactum turpe eller nesligt avtal.

Det är därför den gemensamma kris och kommunikationsplanen ovan är så viktig.

Det tillkommande trista i den här historien är att den tillsammans med alla andra tråkiga historier med samma klubbvarumärke under de senaste åren indikerar att styrelse och ledning hellre sopar den här typen av problem och risker under mattan än tar tag i problemen.