Om mötet med Janne Andersson i Milano berättade Zlatan: 

"Vill du ta ut mig så vill jag också. Men jag respekterar om du inte vill".

- Det var väldigt positivt. Vi träffades för första gången live, ensamma i ett rum och pratade ut om allt möjligt. Det var om hans vision och min version. Vi förstod varandra direkt och var väldigt positiva. I slutändan handlade det om vad som är bäst för Sverige. 

– Jag var ärlig, jag sa om jag kan bidra, ställ frågan när det är dags. Jag kommer inte hit för att jag är Zlatan eller Ibrahimovic. Allt jag har gjort innan spelar ingen roll, kan jag bidra vill jag vara med. Jag vill känna mig fysisk bra. Just nu känns det bra. Jag är stark.

"Lära mig gå igen"

Om tiden i USA:

- Jag fick ett helt nytt knä och skulle börja lära mig gå, jogga och springa, men ville i mitt huvud spela som jag gjorde innan. Då var jag på högsta nivå. Då fick jag två år i Galaxy och kände mig vid liv igen. Då var det: ska jag sluta eller fortsätta?

–När folk säger lycka till, jag behöver inte det. Jag tror på självförtroende, jag tror på det. Jag fokuserar när jag kommer ut på planen. Allt runtomkring behövs inte.

Det blev också lite snack om tröjnummer. Hans gamla, nr 10 bär  Emil Forsberg numera:

jag fickett samtal från Emil (Forsberg) som sa: ”Du ska ha tian”. Men jag svarade: ”Nej, du ska ha den”. Det här är ett nytt kapitel. 

Han får spela med nummer elva, det nummer Alexander Isak hade senast. Men nu fick han ge upp det.

Då kom tårarna

- Ddet gjorde han med glädje, enligt Zlatan. Isak var schysst Jag frågade Isak snällt om jag kunde få elvan. Då sa han: ”Du får den men jag vill ha tillbaka den om sex-sju år när du slutar”. 

Vid ett ögonblick blev Zlatan tyst. Det var inför frågan om hur familjen reagerade på att han hade sagt ja till landslaget och åkte iväg.

- Just då hade jag Vincent hos mig, inledde Zlatan, men tystnade, vinkade avvärjande och  - torkade tårarna. Det blev tyst i lokalen innan han lågmält tillade:

- Det var ingen bra fråga…