Örgryte Fotboll AB går i konkurs. Handelsbanken och staten förlorar knappt 20 miljoner kronor. Ett antal leverantörer förlorar ca 2 miljoner. Här hittar man de som kan gå i konkurs, få sälja huset eller på annat sätt drabbas hårt.

Motiveringen till konkursen är att sportsliga mål inte uppnåddes. Styrelsen i bolaget vidgår alltså att man medvetet drivit bolaget in i obestånd utifrån en förhoppning om avancemang till Allsvenskan.

Om det nu inte sitter en formaliafantom i bolagets styrelse och om man inte antedaterat ett antal dokument så är det sannolikt att man missat något datum för upprättande av kontrollbalansräknig under resans gång.

Då är styrelsen personligt ansvariga. De får ta fram lädret och se till att samhället, handelsbanken och leverantörerna får igen sina pengar.

Bevisen finns dessutom i kammarrättens dom där ÖIS som sitt försvar hävdat att bolaget inte var vinstdrivande. Styrelsen vidgår här att man inte begriper ens det grundläggande om näringsverksamhet och det ansvar som finns enligt aktiebolagslagen.

Konkursansökan lämnas in på fredagen den 11 februari. Dvs efter att man lagt all energi på att klara det sportsliga, d.v.s. genom samverkan med Qviding få spela kvar medan man låter lokala leverantörer, personal,  banken och staten (alla vi andra) betala.

Det här stinker. Deras agerande är motstridigt allt tal om fair play och den ideella idrottsrörelsen som bättre ägare av kommersiella bolag.

Finns det en enda krona som fordringsägarna inte skulle förlorat om styrelsen bara skulle fokuserat på att inte låta tredje man förlora så skall styrelsen stämmas på denna krona.

Det är bara hoppas att konkursförvaltaren inte ingår i samma nätverk av Göteborgsanda som lett till alla mutskandaler utan att han inte tvekar en sekund att kontakta åklagare och att han lägger ut ÖIS-gården på anbud så inte fordringsägarna missar en enda krona.

Jag är en stor förespråkare för kommersiell idrott som en viktig del av den växande upplevelseindustrin. Förutsättningen för att en sådan industri skall kunna fungera är att den inte fuskar med skatter och kostnader.

Hela idén med idrottsbolag som inte ägs av ideella föreningar vars styrelser agerar på emotionella idrottsliga grunder, är att det finns ett sunt fokus på affären och på det skyldigheter kommersiella bolag har och det ansvar ledamöter i styrelser har.

Det enkla faktum att de ideella representanterna för ÖIS låter det majoritetsägda bolaget ÖIS fotboll AB gå i konkurs på det sätt man gör är nog för att inleda en förundersökning om gäldenärsbrott, styrelseansvar och eventuellt bedrägeri.

Sätt dit dem, låt oss få de brottspreventiva exempel som idrottsrörelsen så väl behöver för att förhindra att andra leker bolag med våra pengar.