Lars-Christer Olsson hoppar av sin kandidatur till posten som ordförande i Svenska Fotbollförbundet. Det är inte förvånande. Han har nämligen ingen chans att bli vald. Susanne Erlandsson kan också hoppa av. Hon har heller igen chans.

Processen att utse ny ledare inom SvFF följer modellen som sosseriet använder. Det innebär att två-tre distrikspampar bestämmer vem som skall väljas medan de flera tusen föreningar som är medlemmar i fotbollförbundet haft inga eller försumbara möjligheter att påverka vem som skall leda deras förbund.

Medlemmarna i de lokala föreningarna har självfallet ingen som helst påverkan. De är inte ens tillfrågade.

Inte längre förtroendevalda

Att demokratin inte fungerar är heller inte förvånande. Förvånande är dock att förbundets pampar fortfarande tror att demokratin fungerar och anser sig vara förtroendevalda.

Pamparna kan dock vara helt lugna, krönikor av den här typen och andra ifrågasättanden kommer inte att bli så starka att de behöver bry sig. De kan utgå ifrån att de lokala föreningarna för länge sedan slutat bry sig om demokratiprocessen i förbundet och i distrikten. De kan räkna med att små kotterier äldre män kan fortsätta välja varandra.

Det de måste förstå är att en vacker dag i framtiden rasar hela folkrörelsestrukturen och att de är de skyldiga till att så sker. Sedan är det lika illa i de flesta förbund. Fotbollen är bara större och synligare.

De agerar lika fel båda två

Ingen vet när den vackra dagen infaller, om det är 5, 10 eller 15 år, men de flesta är överens om att det är någonstans i det häradet.

Det trista är att de två största inom svensk folkrörelse, dvs socialdemokraterna och fotbollsförbundet just nu ser ut att vara de två som leder förfallet av den demokratiska folkrörelsen.

Ännu mer trist är den totala självförnekelsen. Vi får fortfarande höra alla fina ord om Folkrörelsesverige trots att alla som lyssnar inser att kejsaren är naken. De som uttalar dem utstrålar självsäkerhet på samma sätt som när Johult säger sig ha rörelsens stöd efter att ha träffat de två procenten mest trogna av medlemmarna och ca en promille av väljarna på sin förlåtturné.

Förbundet behöver en nystart

Det är självfallet så att SvFF mer än de flesta andra behöver en nystart för Sverige där hela rörelsen medverkar. De utmaningar man står inför med ägandet av Nationalarenan såväl som allsvenskans Canossavandring är inte att leka med. Precis som inom sosseriet så finns kraften i rörelsen, det man i båda fallen tappat är förmågan att engagera den.

Nu kommer fotbollen att välja en gammelsosse med samma förnekelse av samtiden som Johult och med samma syn på att allt var bättre förr. På samma sätt så väljs han också mer som det enda alternativet än som det bästa alternativet.

Putte Kock är död och det fotbollen behöver är något helt annat. Det är tragiskt att se den här utvecklingen.

Andra villkor, andra beteenden

Jag förordar alltid att elitidrotten måste bli mer kommersiell och mer professionell, det skall inte tolkas som att jag är emot den ideella rörelsen.

Tvärtom så finns det ingenting som gör mig gladare än att se en grupp ungdomar tränas med den lokala ideella föreningen som arrangör. Vi behöver folkrörelsen också inom politiken där s må gå före men där läget är lika illa i de andra partierna.

Det stora problemet är att vi kan definiera att svensk folkrörelse av modell sent 18 hundra-, tidigt 19 hundratal är döende men det finns ingen som har ett förslag på hur en modell för hur tvåtusentalets demokratiska samhällsbygge skall fungera.

Inom idrotten kan vi alltid hävda att politiken bör gå före men när vi ser att de inte har förmågan så måste vi själva ta på oss ansvaret.