Jag tycker om Darwin, både den vetenskapliga modellen som visar att allsköns vidskepliga nötter, primärt kyrkorna har fel och principen om ”survival of the fittest”.

Ständig utveckling är också en viktig grund för det är bara då man förstår att förändring är grunden till ett bättre samhälle eller en bättre verksamhet.

En vinnare - och en förlorare

”Idrott är att komma före till ett fånigt litet snöre” skaldade vinnaren till bokstaven I i Hylands hörnas ABC bok från Röda Fjädern-insamlingen 1967 och så enkelt är det idrott handlar om att vinna och måste någon annan vara en förlorare.

Jag tycker om historien om läraren som frågade klassen ”Vem var det som sa att huvudsaken är inte att vinna utan att kämpa väl” i förhoppning om att få svaret Baron Coubertin när Kalle räckte upp handen och nästan skrek ”En förlorare, magistern, en förlorare.”

Elitidrott handlar inte om att göra sitt bästa utan om att vinna och ofta räcker inte ens att göra sitt bästa.

Annat i organisationer

När vi idrottar och tittar på idrott så är ovanstående ingenting konstigt. Om Luleå nu vinner elitserien så beror det på att de varit bäst, det accepterar även en inbiten Djurgårdare.

När vi går över till idrottens politik och organisationer är dock ovanstående grundläggande principer för idrott lika närvarande som Darwin och C14 metoden är hos amerikanska högerkristna.

Nu är man kamrater, nu skall de fattiga (läs de mindre duktiga) få hjälp och nu inträffar snarare en socialdemokratisk idégrund från Per Albins folkhemmet än den sunda principen om att enda vägen till utveckling är att låta de sämsta slås ut.

Smeta in ut bidragen!

RF:s stöd har en tydlig fördelning till de små och fattiga förbunden som gör att de överlever, dvs generalsekreteraren får lön och man har råd skicka styrelsen till OS och VM. 

Inom förbunden var man inom golfen för något år sedan beredd att bryta mot svensk lag för att undvika konkurrens.

Stödet till ungdomsverksamheten från kommunerna sker på liknande sätt istället för att fokusera på kvalitet och kvantitet till lägsta pris, dvs satsa pengarna på de föreningar som levererar mest ungdomar i verksamhet till lägsta kostnad för föräldrar och samhälle istället för att smeta ut bidragen utifrån idén att alla idrotter måste få lika mycket.

Enbart livsuppehållande, inte utvecklande

Det finns ett sjuttiotal specialidrottsförbund i Sverige och det finns ca 20 000 föreningar inom RF. Vi kan vara överens att även om mängden pengar i en marknadsekonomi kan öka så blir det mer pengar till livskraftig verksamhet om vi inte ger stöd till de icke livskraftiga.

Den här terminalvården, i form av livsuppehållande åtgärder är inte rationell.

Den må ha många fina emotionella och ideologiska grunder, men den är inte rationell.

Positivt när idrotter dör

Det är rationellt att inse att stöd till fotbollens stora ungdomsföreningar, som Boo FF i min närhet och dess kollegor, ger väsentligt mycket mera samhällsnytta per krona än stöd till backhoppande och fäktande ungdomar.

Vi måste lära oss att det är positivt när idrotter dör och när klubbar slås ut och både inom idrotten och från samhället fokusera på att använda de medel som finns på det mest rationella sättet.

Alternativet är att förneka Darwin och bejaka samma idéer som amerikanska högerkristna, fundamentalistiska muslimer och andra nötter bygger sin världsbild på.

Någon däremot?