Nja, den här synen önskar sig ingen... Foto: Sören Andersson, Scanpix

Erik Niva på Sportbladet har varit väldigt tydlig i sin blogg (länk) om vad det är som får människor att gå på fotboll och att det handlar om något annat än att fotbollen är en del av en upplevelseindustri. Hans utgångspunkt var två studenter som skriver en uppsats. De intervjuade även mig som del av sitt examensarbete.

Nu är det självfallet så att mina kunskaper om fotboll är på nivån korpens  lägsta division medan Erik lirar i Premier League i den jämförelsen. Det behöver bara sägas för att ingen skall tro att jag har en annan bild än alla ni andra.

Den gruppen är för liten

Sen kan jag ha mer data om arenautveckling, upplevelseindustri, konsumenters fritidskonsumtion och dess bevekelsegrunder än Erik.

Min tes är som följer: För många är inte fotboll en del av en upplevelseindustri utan något helt annat, mycket viktigare och livsavgörande, men den gruppen består av för få och de pengar de genererar är för lite för fotbollen.

Det går heller inte att få den gruppen att växa nog.

AIK ökar snitt markant

Jag känner personer som kan betala för att se sitt favoritlag oavsett väder, oavsett fruns födelsedag, barnens examen eller ens en tydlig inbjudan från en ung och vacker älskarinna. Det är dock enligt min bedömning inte sannolikt att den gruppen kan bli stor nog för att fylla Friends Arena.

Min bedömning är också att AIK kommer att öka sitt publiksnitt med 30-50 procent med högre snittbiljett när de lämnar Råsunda och flyttar in i Friends.

Det beror självfallet inte på att vi har fått 30-50 procent fler fanatiska AIK-are utan på att den nya arenan är så mycket trevligare vilket får oss att välja bort soffan, golfrundan, övertiden,  trädgården eller vad som nu står på listan över annat vi vill eller borde göra.

Det är skillnad det

AIK kommer förmodligen att spela ungefär lika bra fotboll då som nu. Om jag får rätt så bevisar det att det krävs mer än bara fotboll för att få de ökade intäkterna.

Fakta är också att antalet människor i ett elitlags upptagningsområde är något större i Tyskland med 80 millar invånare på halva Sveriges yta. Dvs om andelen mycket goda fotbollssupporters utgör samma procentandel i Tyskland som i Sverige så påverkar det publiksiffran.

Om Listerlandet hade Hamburgs invånarantal skulle Mjällby ha fler åskådare på sina hemmamatcher.

De kräver mera

För Gunners, Pool, Man U, Man C, Chelsea, Bara ramla, Real M, Milan, Inter och några till är fotbollen definitivt en del av upplevelseindustrin, de har nått motsvarigheten till tre stjärnor i Guide Rouge, dvs värd en resa. Stor del av deras intäkter kommer från besökare som har rest dit och betalar med flyg, hotell, transfer, krogen med mera det tjugodubbla mot en biljett i Allsvenskan.

Trenderna på att fritidskonsumtion för gruppen utanför kärnan av supporters kräver ökad bekvämlighet såväl som mer upplevelse per satsad timme fritid torde inte gå att ifrågasätta.

Här skall poängteras att liveidrotten när den är bra har en förmåga att leverera ståpäls och upplevelse som ingen annan, då är man oslagbar. Det är dock inte så att det sker varje gång. Favoritlaget förlorar, spelar dåligt, det regnar och så vidare.

Vill ha flera värden

Men, Niva har onekligen en poäng i att bra fotboll och emotionell relation till ett lag är mycket viktiga delar. Norge och Lettland har färre åskådare i hockey-VM än Sverige och Ryssland. Det är inte konstigt.

Vem vill se på fotboll om det inte spelar någon roll vem som vinner.

Men att se bättre, få mer bilder i min padda på arenan än i tv, träffa kompisar, få en pilsner eller en bit mat utan kö, kunna gå på muggen utan 20 minuters kö, sitta skönare, lättare att ta sig dit och hem med mera kan inte skada fotbollen.

I synnerhet inte för de grupper som inte vill vara på ståplats och kan titta på fotboll utan att hata.