En dröm för en idrottförening och årsmöte. Men det är en grupp självklara som åpterkommer och nu börjar allt flera föreningar inse risken. Foto: Scanpix

Björn Ericsson behöver mera sällan mikrofon, han är dessutom en f.d. statsbyråkrat med en fantastisk stringens, glimt i ögat och juristens kristallklara problemdefinition. Men framför allt är han regeringens utredare av huliganfrågor, medlem av Riksidrottsstyrelsen, före detta ordförande i skidskytteförbundet, tidigare rikspolischef, landshövding i Östergötland med mera.

En av de avslutande punkterna under Branschforum 4-5 september på Globen var heta stolen med just Björn Ericsson.

Enkelt maktövertagande

En av frågorna Björn fick var om den del av utredningens delbetänkande som pekar på att kriminella element tagit makt i de ideella föreningarna.

Björn konstaterade att det tyvärr var konstaterat att kriminella strukturer hade makt i större ideella idrottsföreningar, han hade också noterat att detta hade kommenterats av förbund och nationella organisationer men inte av någon klubb i remisserna till hans delbetänkande.

Ur ett praktiskt perspektiv torde maktövertagande över en idrottsförening ses som något väldigt enkelt. För landets 500 golfklubbar torde 50 personer på ett årsmöte räcka för majoritet i 90 procent av fallen.

Självklara besökare på årsmötet

Även inom arenaidrottens föreningar brukar årsmöten vara trista tillställningar där de närvarande går att dela upp i fem grupper:

= En grupp äldre medlemmar uppfostrade i folkrörelsesverige där man som medlem har en skyldighet att gå på årsmöten

= Ett antal valda ledamöter av styrelse och kommittéer.
= Personal

= Några enstaka rättshaverister som skrivit vansinniga motioner

= En gruppering som ser sig själva som en bättre maktstruktur. 

Folkrörelsesverigefaller i bitar

Då gruppen äldre medlemar minskar för varje år som går av naturliga skäl blir antalet personer som krävs för att skapa makt i en ideell förening färre hela tiden.

I botten ligger en stark samhällsförändring där folkrörelsesverige sakta faller i bitar. Sverige hade flest medlemmar i ideella föreningar i hela världen på 70 talet. Vi hade mångdubbelt fler föreningsmedlemmar än vi hade befolkning.

I det röda Norrland där jag är uppväxt var facket, partiet, Konsum, Folkets Hus och Fonus (som kallades för dökonsum) någon typ av bas.

Då, medlem i kanske tio föreningar

På det kom intresseföreningar som idrott, kultur, fritid, båtklubb, vägföreningar. Att vara medlem i tiotalet föreninar var snarare norm än något konstigt.

För egen del idag så är jag medlem i en golfklubb eftersom jag måste, kunde jag betala för min golf men slapp medlemskapet så skulle jag gå ur direkt.

Jag är inte så förtjust i kollektiva strukturer där någon annan bestämmer vad jag skall tycka och befolkningen i vårt land visar tydligt att de här delar min syn på föreningslivet.

Tänk om...

Nu kan en idrottsförening idag ha en omsättning på hundratals miljoner, äga stora fastigheter, vara ägare av börsnoterade bolag, vara ägare av bolag som drar in miljarder i tv-rättigheter och ha ett hundratal anställda.

Ändå kan det räcka med att 50 till 100 medlemmar går till årsmötet med syfte att ta över makten för att de skall lyckas.

Det är troligt att slutbetänkandet kommer att fokus på det här problemet, frågan är vad som går att göra åt och vems problem det är. Indikativt så omfattat slutbetänkandet också problemen med fysiska hot mot förtroendevalda, anställda, domare, journalister med flera.

Polisen är förtegen, varför?

I nuläget kan vi inte kvantifiera problemet, dvs jag vet inte om det är enskild person i en förening eller kriminella organisationer som har total makt i ett antal större föreningar, det lär vi dock få lära oss i april när utredningen presenteras.

Nu har problemet hamnat i knäet på RF såväl som några specialidrottsförbund men någon aktivitet på det området har vi inte sett ännu.

Polisen som har en särskild avdelning för gängkriminalitet säger ingenting.

Det kan bero på att de gör saker som de inte vill prata om men likagärna på att de vare sig gör något, tänkt göra något eller har någon som helst aning om problemet.

Tesen är att det här kan bli ett mycket allvarligt problem och när jag tidigare pekat på riskerna med döende demokrati inom folkrörelsen har jag inte haft en tanke åt det här hållet.

Inget enkelt problem som nu hamnat i idrottsrörelsens knä.