Spelarna försöker avskärma sig och koncentrera sig på sitt, men avslöjanden runt klubben bara fortsätter. Foto: Scanpix

Ville man inte, tänkte man inte så, kunde man inte stå emot traditionen – varför ville inte Leksands kommun få svaret? Det så självklara, förutsättningarna saknas.

Det finns många goda skäl för en kommun att stötta en elitspelande förening och det sker i de flesta kommuner med ett elitlag.
Ett kommunalt stöd bör dock vara begränsat i åtagandet och rationellt.

Skillnad på stöd...

Till att börja med så är stöd till ungdomsverksamheten bra för hela samhället. Det här stödet ger föreningarna möjlighet att utveckla ungdomar till anställningsbara.

Här bör stödet självfallet vara lika för alla föreningar med ungdomsverksamhet i kommunen och stödet skall vara relaterat till det föreningen levererar på området ungdomsverksamhet. Inte vara ett dolt stöd till företag.

Det är en del av en kommuns infrastruktur att ha både bibiliotek och andra kulturbyggnader såväl som arena för bredare event som elitidrott.

Att hitta skälig nivå

Här är den kommunala subventionen av arenafastigheten till idrotten genomgående lägre än motsvarande subventionen av kulturen. Det viktiga här är att man säkrat en skälig nivå och att den är förutsägbar framåt i tid samt begränsad till arenafastigheten och inte ett dolt stöd till elitlaget.

Det är också naturligt och skäligt att en kommun är en sponsor av ett elitlag. Laget marknadsför kommunen, ökar kommunens attraktionskraft och gör ofta mer än någon annan för att ge medborgarna glädje och stolthet.

Precis som med all annan modern sponsring skall självfallet belopp och upplägg vara relevanta, dvs det kommunen får tillbaka skall motsvara kostnaden.

Det vi såg på Uppdrag Granskning igår var något helt annat än den beskrivning av kommunalt stöd till idrotten som det är beskrivit ovan.

På obestånd, hur länge till?

En serie på elitnivå förutsätter en sportslig nivå av lika villkor. Om en enskild kommun väljer väsentligt högre nivåer än andra kommuner uppstår en fördel på isen för den föreningen och motsvarande en nackdel för de lag de tävlar emot.

Det är enkelt att konstatera även när man läser Leksands kommuns version av siffrorna från Uppdrag Granskning, att Leksands skattebetalare har gett klubben en injektion som de lag de tävlat mot inte kunnat få. Ur det perspektivet har Leksand varit dopat och seriespelet har inte skett på lika villkor.

Huruvida föreningen agerat på ett ekonomiskt osunt sätt är inte belagt. Fakta är att man varit på obestånd under lång tid och att man genomfört en rekonstruktion

Det ska inte bara vara möjligt här

En kommun har självfallet ett ansvar för att effektivt hantera skattebetalarnas pengar. Hade Leksands kommun gjort en utredning för att bedöma möjligheten att ha ett elitserielag i kommunen hade man snabbt kommit fram till att det inte går.

Näringslivsstrukturen, befolkningsantalet (15 000 människor) och demografin räcker inte för att säkra de 100-200 miljoner i omsättning som krävs varje år för att kunna vara ett mittenlag under lång tid.

Nu är Åshöjdensagorna en både verklig och vacker bild av idrotten. Från tid till annat når ett lag eliten utan att det finns förutsättningar för att de skall ta sig dit.

Hur ska förbundet agera?

En generation ungdomar och fantastiska ledare kan för några år motbevisa alla ekonomiska teorier och nå resultat som inte borde vara möjliga. Det är vackert och något idrotten måste bejaka.

Frågan är hur rationellt det är att lägga skattebetarnas pengar på den typen av drömmar.

Som andel av skatteintäkterna måste Leksands kommun ha slagit svenskt rekord i stöd till elitförening. Där 20 miljoner i Göteborg är 50 spänn per medborgare så är det 1 300 kronor per besökare i Leksand.

Det som går att konstatera är att det blir omöjligt för liga och förbund att finna medel för att förhindra att kommunal doping påverkar det sportsliga utfallet.