Polisen går före idrotten - läs Dan Persson teorier över att regeringen struntade både i huligenutredare Björn Eriksson och idrotten. Foto: Scanpix

Det har varit omöjligt att förstå regeringens agerande runt deras begravning av Björn Erikssons utredning. Regeringen är inte ond och inte dum. Agerar de på ett sätt som gör att man upplever dem som onda och dumma har de skäl som motiverar detta.

Efter ett antal samtal och möten med insiders har jag samlat ihop mig till en kvalificerad bedömning vad som egentligen är bakgrunden till att regeringen väljer att både köra över idrottsministern och såga av relationen med idrotten.

Går före allt annat

Ett av regeringens stora projekt är förändring av svensk polis med en helt ny organisation som skall implementeras 2015 (en polismyndighet). Det här är en stor och viktig reform inte bara för regeringen utan förhoppningsvis också för svenska folket då idén är att vi skall få en polis som utreder brott och haffar bovar.

Revolutionerande nytänkande helt enkelt.

En del av det gigantiska arbetet runt detta är att rikspolisstyrelsen (RPS) i december skall komma med ett förslag till hur polisarbetet skall struktureras.

Här är det dolda skälet

Det är troligt att RPS inställning till den egna verksamhetens förträfflighet och de förslag de tänker lägga får till följd att de relativt omfattande förslag på förändringar av polisens agerande som Björn Erikssons utredning påvisar blir en nagel i ögat på RPS.

Här vi det dolda skälet till att Erikssons utredning inte remissbehandlats. Polisreformen får inte störas.

Att regeringen prioriterar polisreformen högre än idrottsvåldet är kristallklart. Det för idrotten obegripliga att det inte blev normal remisshantering av Erikssons utredning har alltså troligen det bakomliggande skälet att regeringen inte vill att den skall störa reformeringen av den dysfunktionella poliskåren.

Olika aktörer kan ha olika synpunkter på huruvida polisen är en dysfunktionell men ingen har under de senaste tio åren påstått motsatsen.

619 identifierade

En tillkommande humörhöjare är att RPS under våren har levererat en mycket intressant utredning om riskpersoner, dvs huliganer. De är kartlagda som individer, deras övriga brottslighet och det är uppenbart att polisen känner dem med namn, personnummer, adress.

De är 619 individer.  De är i mycket stor utsträckning multibrottslingar med missbruk av droger, våld, stöld, narkotikabrott på sitt samvete.

Det är då uppenbart att de miljoner som polisen fakturerat idrotten och tvingat idrotten att bära i egna kostnader för säkerhet motsvarar ca 100 000 kr per huligan.

Det är svårt att påstå något annat än att verksamheten är ineffektiv med det beloppet per person.

En lättvunnen match

De här personernas övriga brottslighet är av digniteten att en specialbevakning enligt Al Capone-metoden gör flertalet inlåsta inom några månader. Vi pratar dessutom inte om några kriminalitetens Einsteins så polisens intellektuella kompetens torde räcka väl för att hantera de missbrukande, outbildade korkskallar det handlar om.

Det är dessutom troligt att de enda vi behöver lyfta bort från marknaden är de 50 mest drivande.

Det mest förvånande när man läser utredningen från RPS är varför det inte redan är gjort.

RF börjar vakna

Här har frågan om poliskostnader vid idrottsevent blivit en jättefråga och så handlar problemet om 619 stackare i multiutanförskap, för att använda Fredrik Reinfeldts språkbruk, som behöver inlemmas i någon form av värdegrundsarbete, få en utbildning, lära sig äta med kniv och gaffel och hantera relationen med kvinnor så att de får ligga ibland.

Tills motsatsen bevisats är det troligt att min samlade bedömning av bakgrunden är korrekt.

En annan intressant iakttagelse är att även riksidrottsförbundet börjar inse att regeringen under lång tid gentemot RF kört med en taktik som hämtat ur krigsfilosofernas teorier, ”ge fienden en väg ut”, och förlorat varje strid men kunnat gå hem med lite pengar att fördela. RF börjar inse att man har förlorat varje strid.

Det är ett positivt tecken.

Tre alternativ, men...

Det intressanta är vad som händer nu. Det finns lite olika teorier.

1. Ett idrottsuppror. Det regeringen inte vill ha är banderoller på varje match under 2014 med texten ”Regeringen skadar idrotten”. Om klubbar, elitorganisationer och förbund börjar samla sig mot regeringen med ett avgörande valår framför oss så kommer det att hända grejor.
2. Socialdemokratin vaknar, dvs någon smart person börjar räkna och inser att för några futtiga budgetmiljarder kan man lägga ett idrottspolitiskt modernt program (det de har är lika modernt som en banlonpolo) som attraherar stora grupper väljare. Enda logiska skälet till att det inte sker är striderna mellan vänster och höger i partiet då ett modernt idrottspolitiskt program försiktigt utryckt inte skulle tilltala Håkan Juholt.
3. Det händer ingenting. Det mest troliga. Idrotten får inte ihop en kampanjplan för ett idrottsuppror som är smart nog, sossarna vaknar inte och regeringen som ser idrotten som ett särintresse upptäcker inte frågan.

En manual till uppror kommer

När det gäller det smarta idrottsupproret så tänkte jag återkomma med en manual i ämnet. Fördelen med att inte jobba på PR-byrå är att man producera något som för dem skulle kostat en mille, på samma nivå, på två timmar och enda nödvändiga rekvisita är en flaska bra Amarone.

Tills någon påvisar motsatsen kan svensk idrottsrörelse lugnt hävda att den här regeringen skadar idrotten medvetet. Nu kanske vi som medborgare kan köpa detta om utfallet vore en fungerande polis.

Det trista i sammanhanget är då att motståndet från RPS mot förslagen i Björn Erikssons utredning indikerar att den nya polisorganisationen blir lika ineffektiv som den gamla. Det ännu tristare är att vi under åren fram till den nya organisationen och några år efter det får en polis med sämre effektivitet än vad vi har. Det är alltid den logiska konsekvensen av en stor organisations förändringsprocess.

Regeringens agerande har för mig fram tills nu varit totalt obegripligt. Nu förstår jag hur de tänkt och konsekvenserna de är beredda att ta. Därmed inte sagt att jag tycker det är klokt.