2005-05-22 - Lars Liljegren drar tillbaka sin kandidatur framför avgående ordföranden Gunnar Larsson och Karin Mattsson Weijber som då röstades fram som ersättare i RF. Foto: Jack Mikrut, TT

Det drar därför ihop sig till en strid mellan falanger på Riksidrottsmötet i Helsingborg. Det är olyckligt och sannolikheten att det är bra för svensk idrott är mycket liten.

Sex av de minsta förbunden har gått ut med ett upprop för att Lars Liljegren skall väljas till antingen ordförande för RF eller till Riksidrottsstyrelsen. Ni kan läsa mer om deras argument här.

Stark meritlista, men...

Lars Liljegren har en meritlista som idrottsledare som är hur lång som helst. På rena meriter hamnar han väldigt högt upp. Någon åldersdiskriminering ser jag inte som argument och det på principiella grunder. Det har ingenting med min egen ålder att göra även om jag får erkänna att jag som hyfsat påläst 58-åring inte begrep någonting på seminariet om hur ungdomar tänker vid användande av sociala media för någon vecka sedan.

Lars Liljegren vet att han inte är populär hos alla och att det finns stora grupperingar som anser att hans åsikter skadar idrotten. Han är ingen samlande röst och min bedömning är att det finns stor risk att tre-fyra större förbund lägger ner allt engagemang i RF om han blir vald. Själv umgås jag gärna med honom och tycker diskussionen är givande, därmed inte sagt att vi har samma åsikt om något. 

Men förra gången förlorade Lars Liljegren trots en redan då fantastisk meritförteckning mot Karin Mattsson-Weijber som då av naturliga skäl saknade motsvarande meritförteckning för att ombuden gjorde bedömningen att han inte skulle hålla ihop RF. Karin Mattsson Weijber har blivit omvald så många gånger att det bevisar det korrekta den gången.

Denna 51-procentare

Lars Liljegren var drivande i frågan om 51-procentregeln vid förra RIM. För mig var det ett beslut som skadar idrotten, marginaliserar RF och blir en anledning till minskat samhällsstöd. 

Hans agerande skapade inte direkt några vänner bland de som var inblandade. Lars Liljegren har också varit drivande i frågan om en s.k. tv-lista, en åtgärd som jag bedömer sänker värdet på tv-rättigheter för förbund och klubbar.  

Där vi inte är oense men gör olika bedömningar är för den kanske största frågan för idrotten framåt. Jag ser goda utsikter och stora möjligheter för dels den kommersiella idrotten och dels bredd/folkhälsa men stora problem med att motivera elitsatsningar för den icke kommersiella eliten medan Lars ser stöd till smala icke kommersiella elitsatsningar som viktigt.

Därför bör han backa

Vi har samsyn om att idrotten måste finna modeller för en bättre kommunikation men har olika åsikter om vad det är som skall kommuniceras. 

Den stora skillnaden är dock att Lars kandiderar till den högsta positionen inom RF medan jag inte är vald till någonting mer än äkta man och vad värre är inte har någon som helst ambition att bli vald till något och dessutom helt saknar makt i Idrottssverige. Därmed inte sagt att det behöver vara oklokt för någon att likt mig inte kandidera utifrån god självinsikt. Det kan till och med vara giltigt för Lars Liljegren.

Det finns två skäl till att jag tycker han bör dra tillbaka sin kandidatur.

• Det vore väldigt tråkigt om en så framgångsrik karriär och en så förtjänstfull leverans skall sluta med ett minne av någon som bara förlorade.

• Till min förvåning har valberedningen skapat ett förslag på ordförande och styrelse som jag tror kan fungera bra tillsammans, hantera de utmaningar som finns som grupp och säkerställa att om fyra år när Björn Eriksson lämnar så finns det tre-fyra bra kandidater att efterträda honom.

RF och svensk idrott är inte förtjänt av en styrelse där det redan från början finns inbyggda risker för interna konflikter och de som primärt utifrån egenintressen nominerat Lars Liljegren tvingar honom till en position där de riskerna uppstår. Den risken ser jag inte att svensk idrott har råd med. 

Risk för öppen konflikt

Så mycket media kan jag att det kommer att finnas obegränsat med utrymme för en öppen konflikt med påhopp i alla media och sannolikheten att det är bra för idrotten är begränsad.

Sedan uppstår en mycket tråkig konsekvens. Får vi en situation där vi har ett mer splittrat RS och ett därmed förlamat RF så måste de stora förbunden välja idrottens bästa, dvs agitera för lösningar som går förbi RF. Det är konsekvensen jag uppfattar att Varpaförbundet föreslagit och jag förstår uppriktigt sagt inte hur de tänkt.

Till de små förbunden vill jag avsluta med att säga att de idag får mer än de förtjänar utifrån verksamhet och att de även i morgon kommer att få mer än de förtjänar utifrån korrelationen svett per krona. Risken är att det ”all in” de nu valt slutar med att de förlorar allt.