Abeba Aregawi, hon är också en människa... Något som liknar en lynchstämning kan aldrig försvaras. Foto: Maja Suslin, TT

Det finns en människa som just nu förmodligen mår väldigt dåligt. Har man stöttat henne innan, skall man lyssna länge innan man kastar henne för vargarna på temat att det inte gör något för hon är tjej, har mörk hy och inte kan ses som svensk.

Vi har åter en dopad svensk idrottare. När jag har studerat kommentatorsfält och läst journalisters och krönikörers texter så får jag en magkänsla som gör att jag inte mår bra.

Det går inte komma ifrån att allt jag läser skapar känslan att reaktionerna är hårdare för att hon inte är sedd som en s.k. ”riktig svensk”, inte pratar någon svenska, inte är blond och blåögd och som lök på laxen dessutom är kvinna.

Rena lynchstämningen

Avstängning på grund av doping skall följa idrottens gängse regelverk. Sådan får inte påverkas av det som på vissa sidor på nätet kan ses som lynchstämning.

Jag har i nuläget ingen aning om var Abeba Aregawi har fått i sig det medel som dessutom inte var dopingklassat innan 1 januari. Min syn på principer för rättssystemet är att uppsåtet spelar en avgörande betydelse. Den principen delar man i hela västvärlden. 

Det är en avgörande skillnad på mord och dråp i straffsats även om det i båda fallen finns något så tragiskt som en dödad människa. 

Men som sagt var, idrotten har ett väl fungerande rättssystem som jag både har förtroende för och respekterar. Skuldfrågan och längden på förmodad avstängning är i sammanhanget rätt ointressant, vi får så småningom reda på utfall. Men hennes straff skall inte förlängas på grund av hudfärg.

Cynisk media

För någon vecka sedan skrev jag en krönika om hur glad jag var för att idrotten, den här gången i form av ishockeyförbundet, aktivt gick ut med stöd till GAPD (glöm aldrig Pela och Fadime!). 

Nästan dagligen får jag information om hur enskilda ledare, föreningar, distrikt, förbund gör fantastiska insatser för att hjälpa nyanlända att integreras i samhället. Det gör mig ledsen att de beteendemönster som gör att GAPD behövs nu blir synliga i Aregawi-affären.

Det gör mig än mer ledsen är när jag ser hur cyniskt media utnyttjar ilska och hat för att skapa många klick. Jag förstår bevekelsegrunderna till att moral och etik inte får stå i vägen för någon som lagt några år på en kvällstidning men de rimmar illa med alla fina ord som chefredaktörer slänger sig med i maktens salonger.

I idrottens värdegrund är hudfärg, religion, kön, ålder, etnicitet, nationalitet något fullständigt irrelevant.  Det måste vi dagligen försvara som idé och som förutsättning för vårt existensberättigande.

Nationalitet är något som inte går att komparera ungefär som gift. Är man lite gift så finns det moraliska problem. Här är man svensk medborgare eller så är man inte svensk medborgare och det är en stor punkt på den meningen. 

Inte moraliskt försvarbart

För mig som bott i andra länder i mer än halva mitt vuxna liv och som dessutom helt saknade planer att flytta tillbaka då gräset onekligen är grönare i december i södra Europa än i Sverige har svenskheten väldigt lite med var jag bor att göra. Nu blev jag väldigt förälskad och hamnade i Sverige, vilket inte var meningen, men kommentarer om att man är en förtappad varelse om man som svensk väljer att bo i ett annat land får mig att må dåligt. 

Jag har aldrig träffat Abeba Aregawi, min kunskap om friidrott är begränsad men någonstans upplever jag att hon är omgiven av dåliga rådgivare och att förening och förbund i första hand agerar för att oskyldigförklara sig själva på ett sätt som jag inte tycker är moraliskt försvarbart. 

Har man fattat omdömeslösa beslut tidigare skall man stå för dem, har man inte gjort det skall man stå för det och backa henne hela vägen.

Och Hammarby sen...

Hade jag varit ordförande i Hammarby friidrott hade jag ansett att jag hade två alternativ

A: Hon har lurat oss, hon är oärlig, hon förstår inte vår kultur, välj om mig för jag agerade för föreningens bästa.

Alternativt:

B: Vi fattade ett dåligt beslut. Vi är en del av en idrottsrörelse med värdegrund. Vi står för våra tidigare beslut, vi stöttar personen, inte hennes beteende och vi avgår självfallet om så krävs.

Vi har en spegelvägg i sovrummet så B är för mig alternativet, går inte att leva om man inte kan stå för den man är. 

Har hon avsiktligt tagit dopingpreparat så skall hon stängas av, har hon oavsiktligt ätit något som då inte var fel är läget annorlunda. Hon skall fortfarande inte få tävla om hon kan ha en fördel av preparaten men längden på avstämningen blir annorlunda.

Den som är utan skuld må kasta...

Min grundsyn att ingen bör äta någonting som inte är rena råvaror må förhoppningsvis vinna anhängare. Min syn är att ingen idrottare bör stoppa i sig någonting som inte är färskvara från växt, fisk eller djur. Det gör inte jag för att höja sannolikheten att må bra länge.

Men, de som har åsikter om hur mycket svensk hon ser ut, hur mycket svenska skatter hon betalar eller hur mycket svensk hon vill vara kan i min enkla värld fara åt helvete. De har en människosyn som jag inte accepterar.

Det finns en människa som just nu förmodligen mår väldigt dåligt. Har man stöttat henne innan, skall man lyssna länge innan man kastar henne för vargarna på temat att det inte gör något för hon är tjej, har mörk hy och inte kan ses som svensk.

Jag är tillgänglig för hela Hammarbys friidrotts ledning och styrelse när helst ni så önskar. Ni får alla möjligheter förklara hur ni tänkte när ni valde A före B. Ni får gärna i skrift berätta hur den värdegrunden skall få tänkande föräldrar att låta sina barn träna hos er. Ni får självfallet allt utrymme på IA för detta.

Tänk om det underbara händer. Tänk om Sanna Kallur är hel och tar ett brons i OS. Skall vi då fundera på vilken religion hon har, om hon som kulla är riktig svensk (de föredrar enligt vissa källor jordglobar med bara Dalarna på), tänk om hon är född i USA?

Den som är utan skuld må kasta första stenen.