När styrelser ska besättas inom idrotten är det inte sällan som lång och trogen tjänst belönas... Foto: TT

Idrotten och val blir man aldrig klok på. Det skall sitta någon från Norrland, rätt antal kvinnor och de stora distrikten skall ha fått in sina kandidater... Kompetens räknas inte.

Identitetspolitiken firar ständigt nya triumfer och det skadar utvecklingen. Normalt sansade Göteborgs-Posten föreslår i en ledare att vi måste få in fler pensionärer i riksdagen eftersom andelen pensionärer i riksdagen inte motsvarar andelen pensionärer i riket.

Riksdagen kan väl få låna bland förtroendevalda inom idrotten, för här kryllar det av dem, men det är inte poängen.

Inte de bästa som väljs

Poängen är huruvida, vi tillspetsat uttryckt, skall välja in personer utifrån ålder, kön, sexuell, läggning, etnicitet och boendeort eftersom de som är lika oss själva kan anses ha bäst förutsättningar att representera oss. Alternativet är att välja de vi tror är smartast, kunnigast, duktigast oavsett kön, ålder, hudfärg och så vidare utifrån en tanke att de har bättre förutsättningar att utveckla idrotten än någon som också känner folk i byn.

I en grå forntid så listade vi från lilla Norrbottensdistriktet snabbt ut att ville vi ha in någon i förbundsstyrelsen gällde det att finna en tjej med invandrar eller arbetarbakgrund (helst båda). Då skulle hon garanterat bli invald eftersom hon räknades in i tre eller fyra grupper.

Sannolikheten att de duktigaste blev valda var begränsad eftersom andra faktorer gick före.

Får ta det man får...

Inom idrotten gör vi fortfarande så här. Det skall sitta någon från Norrland, rätt antal kvinnor och de stora distrikten skall ha fått in sina kandidater. Samma sker på distriktsnivå, mer sällan dock på föreningsnivå där man idag får ta det man får och mera sällan har flera kandidater än man behöver. 

Svenska Fotbollsförbundet har tagit det två steg längre, där bestämde i praktiken två personer från de två tyngsta distrikten vem som skulle bli vald och så struntade man fullständigt i den demokratiska processen. Nu är Karl-Erik Nilsson en bra ordförande men han hade nog mått bättre om någon i rörelsen hade kommit ihåg vad demokrati betyder.

Det går självfallet att vara både kunnig och representativ men min slutsats är att vi i den extrema konkurrenssituation vi har inom idrotten mer än någonsin behöver de kunnigaste. De har dock en uppförsbacke för att de som passar in på identitetspolitiken går före.

Då får vi kvotera in män

Min tes är också att om vi fokuserar på de kunnigaste, de som har en bevisad förmåga att öka antalet medlemmar, antalet träningstimmar, antalet sponsorer och så vidare så löser vi kvoteringen av kvinnor på en kafferast och automatiskt. Vi riskerar då att hamna i det omvända, att vi måste kvotera in män.

I det samhälle vi är på väg mot så kan vi utan raketforskning komma fram till att alla skall behandlas som individer. Varifrån de kommer, kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning, politisk åsikt eller religion är ovidkommande. Det är förmåga och kompetens som skall vara de enda grunderna utöver den demokratiska värdegrund som vi utgår ifrån finns, i alla fall om vi räknar bort boxningsförbundet.

På förbundsnivå där det fortfarande finns fler kandidater än styrelseplatser är det här man skall gå före. Riksidrottsstyrelsens proposition om att införa kvotering av kvinnor är inte bara kvinnoförnedrande, det är fel väg att gå. 

Lång och trogen...

Konkurrensen om människors fritid har ökat de senaste 20 åren. Utfallet så här långt är att idrottsrörelsen tappat, dvs konkurrensförmågan är begränsad, det kan inte bero på organisationsform, det måste bero på lägre kompetens än hos konkurrenter som kan vara duktiga förbund/föreningar, kommersiella aktörer och nya digitala och fysiska konkurrenter.

Den modell, som defacto härstammar från Axel Oxenstiernas grundlag från 1634, där geografi är en grundläggande parameter för vem man representerar är direkt motstridig digitaliseringen. 

Lång och trogen tjänst är inte heller en modell för att utveckla idrotten. 

Idrottens största problem är att vi är så introverta. Omvärldsförståelse verkar vara något farligt när man går in i idrottsvärlden även om man är världsmästare på omvärldskunskap i det civila arbetet. 

Omvärlden en annan

Vi exkluderar genom att låta organisationsform gå före verksamhet och exkluderandet till RF ansluten ideell förening gör att omvärldskunskapen då ses som något farligt eller onödigt. Det här är en följd av identitetspolitiken och den representativa tanken som skadar idrotten.

Vi står för en omvärldsförändring som får övergången från jakt till jordbrukssamhälle, industrialisering, elektricitet och bilen att framstå som västanfläktar och i den stormen ser idrottsrörelsen paraplyer som det bästa skyddet.

Inte ens Mary Poppins skulle ha fällt ut paraplyet utifrån den väderprognosen.

När vi nu inser att inte ens med lite socker i botten så smakar medicinen god borde vi kunna låta verkligheten vara det som är grunden för arbetet och ¬¬inte vem man representerar.

Då vinner idrotten

Om nu vi alla inser att vänsterns såväl som populisthögerns idé om att dela in oss utifrån identitet är en återvändsgränd så bör vi börja med att erkänna att vi tänkt likadant långt innan någon kunde stava till identitetspolitik.

Om vi från och med i morgon bara väljer de som bevisligen har varit duktiga nog och struntar i varifrån de kommer, ålder, kön, etnicitet, politisk åsikt och sexuell läggning så vinner idrottsrörelsen på detta.

Nu är det väl så trist att omvärldsutveckling och verklighet inte kommer att ses som något som idrottsrörelsen behöver ta hänsyn till och de som slåss för detta kommer att tryckas ner. I synnerhet om de är tjejer.