Jo, nog är det en kamp som AIK står inför vid kvällens årsmöte Det handlar om pengar, om makt och om framtiden. Foto: Christine Olsson, TT

Det handlar om makt och pengar. Ett bråk som splittrar AIK-arna som också frågar sig om Lagardére verkligen är rätt partner.

I kväll torsdag hålls det extramöte i AIK där styrelsen lämnar sina  uppdrag och ställer sina platser till förfogande och valberedningen ska sedan presentera ett förslag till ny styrelse.

Bråket i AIK är komplext och jag saknar indata, men här har Olof Lundh på Fotbollskanalen och Robert Laul på Sportbladet lagt energi på att beskriva händelserna och de är trovärdiga. 

Det handlar om makt och pengar. I AIK kommer snart Alexander Isak att skapa 70-100 miljoner i intäkt, det får ses som en förmögenhet och hör också till bilden av dagens turbulens. Och, "Greed is good" är en fantastisk replik i Wall Street. Men i svensk idrott är girighet och möjlighet att få egna fördelar något negativt.

Kostar mer än avtalen ger

Utöver makt handlar det nu om huruvida avtalen AIK har med Lagardère om sponsorförsäljning respektive arenahyra är bra eller dåliga för klubben.

Jag har ingen insyn i de här avtalen, då skulle jag inte skriva om dem. Det är ett principiellt resonemang.

Vi kan till att börja med anta att avtalet ingicks för att AIK var missnöjt med vad sponsorförsäljning i egen regi gav i intäkter och att Lagardére var berett att garantera ett högre belopp utifrån bedömningen att man var duktigare.

Såna här avtal omfattar ett garantibelopp och provisioner. Då uppstår två problem. Leverantören har ett starkt incitament för att få upp bruttobeloppen i så kallade barteraffärer där klubben har en motsatt drivkraft. 

Vidare är klubben den som står för kostnaden för att leverera enligt avtalet, dvs det finns alltid en risk att klubbens kostnader plus provisionen till leverantören gör att det blir en minusaffär. 

Fel villkor för tysk modell

Marginalen på sponsoravtal har sjunkit de senaste 20 år. Det krävs mer i leverans av klubbarna samtidigt som priset på exponering har sjunkit på grund av internet.

En tredje faktor är att ligorna har utvecklats. Både SEF och SHL men även andra sporter agerar i dag med ligan som den centrala aktören som har rättigheter. Ligan blir då i praktiken en konkurrent till aktörer som Lagardère.

Som lök på laxen är Sverige en extremt digitaliserad marknad med liten och gles befolkning. Att som Lagardère ta en tysk modell till Sverige är mycket svårt utifrån detta.

Min tes är att klubbarna skall agera i egen regi. Mellanhänder gentemot de största kunderna är ingen bra lösning. Ombuden, som Lagardère, finns för att klubbarna inte har anställt rätt kompetens med konsekvensen att kundrelationen för de största kunderna hamnar hos någon annan.

Utöver egenregi så är ligasamverkan för att erbjuda nationella rättigheter allt man behöver om den egna organisationen är kompetent.

Blev snett från början

På arenasidan kan vi utan att ha läst avtalen se att premiumprodukterna verkar vara prissatta i kronor istället för procentuell fördelning genom att läsa AIK:s rapporter. Det är ett vanligt förekommande fel. Arenaoperatörer verkar inte ha förstått att de är en ”Inventory Business”. Det innebär att båda parter tappar intäkter. Det finns förmodligen fler områden där avtalen suboptimerar intäkter för båda. Här förlorar man förmodligen +5 miljoner var per år på grund av okunskap.

Att Lagardère kan få provision för avtal där de också fakturerar AIK alla kostnader (Sportbladet) är självfallet ingen bra modell. 

Vi kan vidare anta att Stockholmsklubbarna har rätt bra arenaavtal med tanke på de förluster som ägarna av arenafastigheterna bär. Min syn är att 8-15 procent i hyra med en stege från en låg fast minimihyra per match är att föredra. Har man inte skapat gemensamma incitament för att öka intäkterna så ökas inte intäkterna. 

Avskeda vd:n eller ej?

När nu Per Bystedt väljs till ordförande så har han under en kort tid framåt två alternativ som är grundläggande. Avskeda VD eller samverka med VD. Mikael Ahlerup själv har att välja på att säga upp sig eller stanna.

För Mikael Ahlerup som får jobb med högre lön omgående utifrån sitt trackrekord som är bäst inom svensk idrott är det en mycket hög risk att stanna. För Per Bystedt är det en mycket hög risk med att avskeda vd:n. Mikael Ahlerup gjorde ett fantastiskt arbete med Astrid Lindgrens värld, blev utsedd till årets chef och får vilket jobb som helst inom Upplevelseindustrin.

För AIK vore ett vd-byte nu en katastrof.

Det blir mycket svårt att rekrytera en ny vd med kapacitet för ett noterat bolag och bevisade framgångar inom upplevelseindustrin och de krav som då ställs när huvudägaren är en förening som beroende på vilka av den procent av medlemmarna som går på årsmöten och kan fatta vilka beslut som helst. 

Kan bli en konkurrent

Jag har länge hävdat att AIK för att nå sina idrottsliga mål behöver nå ca 200 miljoner i omsättning varje år (inklusive normala spelarförsäljning men exklusive extraordinära som Alexander Isak). Om avtalen med Lagardère är motstridiga det målet så har vi svaret på vad man bör fokusera på. 

AIK är en del av SEF som utvecklar strukturer och organisation för att hantera den nationella sponsorförsäljningen såväl som kundupplevelsen. Här finns en utveckling som skapar ökad omsättning för klubben. Ligasamverkan är något nödvändigt i ett litet glest befolkat land som Sverige. Risken att Lagardère blir en konkurrent till det man gör tillsammans skall inte underskattas.

Fastighetsägaren Fabege förlorar varje år pengar i en arena som utifrån den senaste aktieförsäljningen där Solna stad sålde 16 procent för fyra kronor är värd 25 spänn. 

En relevant värdering för ett bolag som går 200 miljoner i förlust men lite trist för de som investerat 3,5 miljarder. Svenska Fotbollförbundets andel är idag värd 8 kronor. Ett förbund som har stoppat in ca 500 miljoner av medlemmarnas pengar...

Lagardére förlorade 55 miljoner

Lagardère förlust förra året var 55 miljoner trots att man inte behövde betala någon hyra.

AIK går back på verksamheten exklusive spelarförsäljning, dvs allt som berörs av sponsor och arenaavtal.

Så här kan man inte ha det.

Elitfotbollen har liksom hockeyn på mindre än tio år blivit en del av upplevelseindustrin där man direkt konkurrerar om människors fritid med ett stort antal aktörer. Här krävs den typ av hybridorganisation som Handelshögskolan forskat om där den ideella föreningens verksamhet skall kunna samverka med den renodlat kommersiella verksamhet som arenaidrott idag är en del av.

Jag ser i nuläget ingen större anledning att kritisera Lagardères arbete, utan jag tror att det är felaktiga grundförutsättningar som är problemet.

När det gäller sponsorförsäljningen så kan bästa lösningen för båda parter vara att avsluta samarbetet. När det gäller Friends och arenahyran är min tes att det finns potential att finna modeller som ger båda parter ökade intäkter. 

Det spåret måste drivas hela vägen. Skall AIK kunna vinna Allsvenskan oftare måste intäkterna upp och då får inte motstridiga strukturer försvåra detta.

Supportrarna kan till slut ställas inför det svåra beslutet att spela på Tele2 på konstgräs och vinna titlar eller stanna på Friends Arena och inte göra det. Det vore tragiskt om det gick så långt.