Ett begränsat antal lärosäten har dessutom tilldelats certifiering som s.k. Riksidrottsuniversitet, däribland mitt eget lärosäte Malmö universitet i samarbete med Högskolan i Halmstad.

En satsning på dubbla karriärer för elitidrottare är nödvändigt.

 För de allra flesta elitidrottare sker elitsatsningen under en begränsad men intensiv period i övergång mellan ungdom och vuxenliv, det vill säga just under de år då unga vanligtvis studerar eller etablerar sig på arbetsmarknaden. Utan framförhållning och planering riskerar de att vara dåligt förberedda på ett liv efter idrottskarriären.

 Stöd ett måste

 Men samtidigt är det inte enkelt att förena studier och elitidrott. Att konkurrera om medaljer på högsta internationella nivå är ett stort och tidskrävande åtagande, präglat av omfattande träning, tävlingar och resor. Mot detta ställs akademiska studiers motsvarande krav på att lyssna på föreläsningar, skriva tentor och delta i grupparbeten.

 Risken för intressekonflikter är uppenbar, likaså negativa följder för de elitaktiva i form av stress och psykisk ohälsa. Utan stöd och förståelse för elitaktivas speciella situation – både från idrotten och högskolesektorn – är risken stor att både elitsatsning och utbildning tar skada eller, i värsta fall, helt omintetgörs. 

 Vägen till högskolorna ökade engagemang för elitidrottares dubbla karriärer har emellertid inte varit spikrak. Jag har vid flera tillfällen mötts av både skepsis och motstånd, vilket i stor utsträckning beror på okunskap om de faktiska villkoren i svensk elitidrott.

Är tillvaron som elitidrottare lyxig?

 Ett första missförstånd är att tillvaron som elitidrottare skulle vara glamourös: att vägen till medaljer och segrar är kantad av höga löner, stora prispengar och lukrativa sponsoravtal. En elitaktiv borde väl både kunna leva gott på sin idrott och samtidigt spara inför framtiden? Detta må stämma för ett fåtal (främst manliga) idrottare i de mest kommersiellt gångbara idrotterna – men det är knappast en rättvis beskrivning för merparten av de drygt 3 000 personer som för närvarande representerar Sverige i internationella mästerskap.

  Ofta är stödet från förbund och moderklubbar högst begränsat, så även möjligheterna till sponsorer och reklamavtal. Merparten av elitsatsningen måste de unga istället finansiera på egen hand, genom stöd från föräldrar och anhöriga, deltidsarbeten eller studiemedel. Detta skapar både ojämna och orättvisa förhållanden i svensk elitidrott.

 Eller som forskaren P G Fahlström så träffande formulerat saken: att i Sverige bör talangfulla idrottare välja sina föräldrar med omsorg.

Ska universitet och högskolor jaga medaljer?

Ett andra missförstånd handlar om motiven för landets universitet och högskolor att engagera sig i elitidrottares tillvaro. Är målet att stärka svensk idrotts konkurrenskraft på den internationella arenan? Nej. Enligt min mening kan svenska lärosäten knappast ha elitidrottsliga ambitioner.

 Däremot kan och bör akademin uppmuntra till och underlätta för studier för grupper som inte självklart finner sin väg till högre utbildning. Ur detta perspektiv kan en satsning på dubbla karriärer ses som en variant av breddad rekrytering. För lärosätena handlar det således om att nå och stödja en ambitiös och ofta högpresterande grupp unga som annars inte skulle söka eller ta sig igenom högre utbildning. För idrotten blir effekten samtidig att det skapas åtminstone något mer jämlika och långsiktigt hållbara villkor för svenska elitidrottare.

På så sätt kan universitet och högskolor bidra till att det inte enbart är föräldrars plånbok som avgör vilka elitidrottare som står rustade för en ny framtid när väl strålkastarljuset slocknat.

Johan R Norberg