Idrottens Affärer når allt större uppmärksamhet. Dagens läsare tipsar andra om vårt stora utbud, flera människor följer oss och vi ser i alla mätningar hur vi ständigt ökar.

Fler läsare, större uppmärksamhet

Det är plus i kanten över hela linjen.

Krönikörerna engagerar och provocerar. I främsta linjen finns Åke Stolt och Dan Persson. Stolt med stilren penna sedan många tidningsår. Persson med betraktarens skarpa ögon och med en helt annan bakgrund. Men med samma skärpa och raka språk.

Här på Idrottens Affärer är vi stolta över våra krönikörer. Vi tycker att vi har två av Sveriges främsta och vi byter inte ut mot några andra.

"Skall man vara glad då?"

En sak är att berömma sig själv, men nu kommer också uppmuntrande ord från Journalisten, Svenska Journalistförbundets egen tidning.

Dan Persson framhålls för sitt grävande och sitt skrivande!

- Det var som fan, jag får beröm i en tidning för journalister. Skall man vara glad då, är en typisk kommentar från Dan själv.

Kjell Häglund finner i Journalisten skäl att hylla Dan Persson under rubriken "Granska idrottsklubbarnas polisnotor". Han jämför med DN:s Johan Cronemans texter och påvisar skillnaden på "klickraggning snarare än journalistisk sanning och konsekvens" och framhåller Dan Persson.

Klickraggning mot konsekvens

Vi citerar delar av Häglunds text: "I en av sommarens mest omdiskuterade krönikor sågade Johan Croneman (DN, 6/8) samtidens medieklimat. Han anser att alltför många kolleger jagar snabba klick i stället för sanna och viktiga nyheter, att de "hårdgranskar prinsen och hans Sofias semester" i stället för att gräva fram djupare fakta om landsdbygdsstödets försvunna 36 miljarder eller Vattenfalls förlorade 40 miljarder.

Samma vecka skrev, i vad som kanske borde ha blivit sommarens mest omdiskuterade krönika, Dan Persson (Idrottens Affärer, 10/8) om hur Rikspolisstyrelsen ljugit angående polisfakturor till idrottsaktiebolag samt hur Bo Svensson, tidigare Högsta domstolens ordförande, lämnat ifrån sig en lagvidrig utredning på regeringens uppdrag.

Det var svårt att då inte erinra sig att också Johan Croneman skrivit uppseendeväckande om idrottsbolagens polisfakturor – men i form av klickraggning snarare än journalistisk sanning och konsekvens.

Polisfaktureringen är alltså knappast kompatibel med vare sig Konkurrenslagstiftningen eller Ordningslagens avsikt, då paragrafen i fråga skrevs 1956 utifrån väsenskilda förutsättningar."

Persson pekar på mera

Kjell Häglund beskriver sedan bakgrunden till de så kallade polisnotorna och fortsätter: "Så långt bakgrunden, och den enkla matematiken – så enkel att den framförts journalistiskt åtskilliga gånger, både på sport- och ledarsidor.

"Men Dan Persson pekade i sin Idrottens Affärer-bloggkrönika på mer djupgående strukturfel, baserade på Djurgårdens IF:s egen utredning av frågan, inklusive material från och mejlkommunikation med Rikspolisstyrelsen (RPS). Både Persson och DIF har här gjort ett journalistiskt jobb som jag häpnar över att ingen journalist i våra riksmedier gjort tidigare. Det är nämligen inget grävjobb som kräver månader i anspråk. Däremot har de läst inte bara den färdiga utredningen och dess remissvar, utan även kontrollerat underlaget bakom Rikspolisstyrelsens förnyade slutsats, trots att den redan är motbevisad, att idrottsaktiebolagen behöver polisfaktureras som påtryckningsmedel."

Häglund konstaterar "Således är detta ett drömjobb för en grävande reporter – och inte nog med det: grundjobbet är redan gjort av idrottsaktiebolagen själva samt Idrottens Affärers Dan Persson.

Ändå hamnar frågan endast hos tyckare: krönikörer och ledarskribenter. Innan Dan Perssons bloggkrönika hade jag inte sett ett enda försök att koppla ihop alla detaljer i denna fråga – de uppenbara och de dolda – med frågorna om demokratiskt förfarande och myndighetsmissbruk. Ingen har ens ställt frågan till Beatrice Ask (eller överhuvudtaget väckt den) varför hon kastade en underbyggd och remisstödd utredning i papperskorgen för att ersätta den med medvetna missförstånd.
Någonstans i detta finns ett mediefinansiellt mönster, nämligen det som Johan Croneman pekade på i sin DN-krönika: att medierna prioriterar journalistik som kan aggregera snabba svallvågor på webben. Och knappt något åstadkommer detta lika effektivt som sport – inte minst får supporterrivalitet sportsidorna att flöda av läsarinteraktivitet. Självklart surfar sportredaktionerna på detta, skapar och modifierar sitt material för mesta möjliga läsarlänkning. Och därmed saknar en dagstidning praktiskt taget incitament (för att tala RPS-språk) för att gräva djupare i frågan om polisnotorna – den kan leva så mycket längre, och ge så många fler spinoffeffekter, när man utformar den för åsikter och känsloargument. Supportrar till andra klubbar än idrottsaktiebolagen lockas att spela med i klubbrivalitetsspelet.

Och mindre nogräknade krönikörer lockas till ytliga provokationer.
Som när Johan Croneman själv skrev om polisfakturorna (DN, 1/12 och 8/12), skippade både research och eftertanke och bara ”tyckte” i bästa Beatrice Ask-stil att idrottsaktiebolagen skulle betala – och lyckades provocera tusentals engagerade läsare att reagera i sociala medier och till redaktionen.

En bra affär, desto sämre journalistik."

Tycker alltså Kjell Häglund i Journalisten.

Här finner du hela krönikan.