Namn: Annika Wiel-Hvannberg. Född: 1977. Yrke: Journalist. 119 landskamper i handboll. Familj: sonen Jack föddes 17 oktober 2013, Jonas avled 31 januari 2013.

Mitt enda sällskap då var en katt som jag döpt till Kavaj, jag hade ett gosedjur som liten som hette så. Gosedjuret stavades på japanska Kawaii men jag förenklade det till svenska. Vi blev ett par inför VM-resan till Brasilien i december. Vi försökte hålla det hemligt men de flesta visste ju.

Bara några månader senare drabbades vi av chocken. Jonas fick sin diagnos – cancer. En tjocktarmscancer – colon cancer, den är vanlig bland äldre personer men Jonas hade dragit en nitlott i livets lotteri, han blev bara 35 år. Jonas fick smärtor i höger sida, där levern sitter, han kände ingen matlust och gick ner i vikt. Han arbetade på Mölndals sjukhus som ortoped och bad själv om en datortomografi. 

Jonas fick det hemska beskedet, bekräftelsen att det var cancer och att den hade spridit sig. Han hade tjugo procent kvar av levern, skelettet var angripet. Vår gemensamma klocka tickade blixtsnabbt. Vi flyttade ihop, vi försökte ta vara på varje minut. Det blev cellgifter och behandlingar, han försökte arbeta in i det sista. Jag har haft släktingar som dött, farmor, mormor, farfar, men nu var döden nära. Jag hade äntligen hittat hem i tillvaron och nu skulle min stora kärlek tas ifrån mig. Det var omöjligt att acceptera. 

Jonas var inte rädd för att tala om döden. Han visste sitt öde – och mitt. Vi bestämde oss för att leva fullt ut den tid vi hade kvar. Vi reste till Barcelona två veckor. Vi bestämde oss för att skaffa barn. Det skulle bli lättare för mig att leva med ett barn som var vårt, så skulle Jonas leva vidare genom barnet. Så blev det och så är det. Dagen efter begravningen gjorde jag ett graviditetstest, vår önskan hade gått i uppfyllelse.  

Vi visste att Jonas skulle dö inom kort. Vi planerade därför att gifta oss i augusti 2012. Det skulle vi göra på Island, där var Jonas född och uppväxt, där finns hela hans släkt. Det skulle bli romantiskt i en kyrka. Så blev det inte. Jonas blev allt sämre och bröllopet ägde i stället rum på Östra sjukhuset i Göteborg. Inte fullt så romantiskt men fint ändå. Vi nådde ett mål vi hade bestämt oss för. 23 januari transporterades Jonas i ett privatplan till Island och Reykjavik. Jag hade åtaganden hemmavid och planerade min resa dit en vecka senare. Men jag hann inte. Jag kom fram en timme för sent. Jag trodde att han skulle få några dagar eller veckor till och det kommer alltid att plåga mig att vi aldrig fick säga de sista orden till varandra, att jag inte höll hans hand i min när han somnade in. Jag tog på hans ännu varma kinder, kysste honom. Det var ett ögonblick som skakade om alla mina sinnen. Han var stel, han var död. När Jonas lämnade vårt hem i Göteborg var han en spillra av den glade, starkt levande personen han varit. Den angripna levern hade gjort honom gul i hyn, han var supersmal och bedövad av allt morfin. Men jag försöker att inte tänka på den bilden, jag vill minnas den friske, härlige man jag älskade så mycket. Jag viskade i hans öra: ”Vi ses snart.” De orden fick en innebörd jag aldrig anat. Jag tror inte på någon Gud men jag tror att Jonas finns i kosmos någonstans, vi möts kanske där när min stund på jorden är förbi.

Jonas begravdes en vecka efter dödsfallet för att min familj skulle hinna dit. Det kom drygt femhundra människor. Kiststängningen ägde rum i ett kapell. Det var en märklig känsla att se honom ligga där. Jag hade skrivit en lapp som jag stoppade i hans ficka innan jag stängde kistan. Vad det stod på den berättar jag inte för någon. Jonas ligger begravd på en vacker kyrkogård i Reykjavik. Jag besökte graven under sommaren 2013. Jag bodde i staden i tre veckor och fick ett fint och generöst stöd av släkt och vänner. Jonas var en uppskattad person i sin hembygd. Jag känner mig hemma på Island, vi hade pratat om att bosätta oss där. Min tröst när jag åkte tillbaka till ensamheten i Göteborg den där sommardagen var att jag fått positivt besked på mitt graviditetstest. Jonas fanns på något sätt med, han lever nu vidare i det barn jag födde 17 oktober 2013. Jonas såg fram emot att bli pappa men han fick aldrig veta vilket kön det skulle bli.  

Det blev en pojke som vägde 4,1 kilo. Han heter Jack. Jack är lik Jonas till utseendet. Han är en glad och livlig figur och jag älskar honom gränslöst. Han gör min sorg lättare bara genom att finnas till. Jag bor nu i ett radhus. Jag talar med Jonas varje dag och berättar om vilken härlig son vi har. Jag tror att han hör mig någonstans därute i det okända. Jag drömmer ofta om Jonas, hans glädje och livslängtan smittade av sig på mig. Jag orkar bära det tunga och svåra i vardagen. Jack ger inspiration och kraft. Jag skriver mycket, bland annat på en blogg. Jag håller mig i fysisk trim, i början av 2014 spelade jag till och med några matcher för Heid. När tränaren Andreas Johansson bad mig ställa upp kunde jag inte säga nej. Jag tränar för att hålla mig i trim men någon ny satsning på elitnivå blir det inte. Handbollen är inte lika viktig som förr.

Jag lever ett stillsamt liv. Jag är nu föräldraledig och umgås med andra föräldralediga. Men som ensam förälder med en nyfödd är det 24 timmars jour, full rulle hela tiden. När jag får några stunder över läser jag isländska. Och när Jack blir lite äldre ska jag lära honom det språket, han ska få känna sin pappas rötter. Jag har redan köpt ett antal isländska barnböcker som ligger på hans rum.

Jag planerar inte så mycket för framtiden. Jag är ju delvis redan berövad den. Jag försöker göra nyttiga och bra saker och väljer bort allt som känns oväsentligt. Sorgen har lärt mig att sortera det som är viktigt och mindre viktigt. Ibland blir jag ledsen, ensamheten och tystnaden efter Jonas är svår. Jag har ännu inte förmått mig att titta på bröllopsbilderna på sjukhuset. Några veckor innan Jonas gick bort, på hans 35-årsdag, gav jag honom en fotobok som speglade vårt korta men lyckliga liv tillsammans. Han grät när han fick den. Den är svår att hålla i.