SvFF byter ordförande i vår. Karl-Erik Nilsson har seglat upp som favorit i kampen att efterträda Lars-Åke Lagrell.

Robert Laul i Aftonbladet gör den korrekta analysen att ingen vet vad han vill och väldigt få vet vem han är.

Det innebär inte att vi är helt ovetande och det går att fundera över några intressanta frågeställningar.

Märkligt vägval

SvFF fortsätter sin tradition av att välja sossar.

Det var en klok strategi under alla år då socialdemokraterna var det statsbärande partiet i det här landet. Det har SvFF som länge sågs som en vagn till lokomotivet som den socialdemokratiska maktapparaten tjänat på.

För oss som följt sosseriet på nära håll sedan Göran den store lämnade in 2006 tyder i nuläget inga trender på att det är viktigare vara polare med Johultarn än med Anders B, Lena LA, Bea Ask. För SvFF är politiska kontakter viktigt och att då inte anpassa sig till den nya verkligheten är att börja med en uppförsbacke.

Håkan Jeppsson, ordförande i Malmö FF driver frågan om inte elitfotbollsföreningen bör minskas ner till att bara omfatta de allsvenska lagen.

Han har självfallet rätt i att det är enda vägen framåt. En sådan utveckling skapar garanterat en konflikt mellan elit och förbund som kommer att fortsätta växa.

Ge generalsekreteraren makt

Här får den nya ordföranden en hel och mycket het potatissäck i knäet och den kommer att koka under många år och skapa mycket svåra frågor för SvFF att hantera.

Ekonomin är nästa stora fråga. SvFF kommer att behöva städa organisatoriskt och skära kostnader ordentligt.

Det har blivit en gigantisk organisation som upplevs som spretig, odynamisk och långsam. Här har den nya ordföranden en generalsekreterare som kan om han får möjligheten vilket vi upplever att han inte har fått.

Nationalarenan kommer att ligga som en våt filt över SvFF. Utöver de naturliga förlusterna de första åren som alla arenor har att hantera så kan de bli större än förväntat och det är ingen avancerad gissning att likviditet och kassaflödesfrågor kommer att vara ett ständigt närvarande bekymmer.

På tre års sikt kommer värderingsproblemen och riskerna för att SvFFs egna kapital eroderas.

Och ingen Zlatan längre

Livet efter Zlatan skapar risker för att SvFF hamnar i mediaskugga vilket minskar intäkterna och intresset. All idrott får det jobbigare att rekrytera ungdom och ”fame” är nästan en förutsättning idag. För lågt statligt och kommunalt stöd på ungdomssidan är en annan problembild att hantera.

Demokratin är nästa fråga. Den obsoleta strukturen med distrikt som politiska maktcentra i kombination med få aktiva i föreningarna och en för stark central organisation kombineras med den enkla sanningen att existensen av s.k. supporterorganisationer är ett bevis på att föreningarna misslyckats med sin egen demokratiska verksamhet.

Sitter Karl-Erik Nilsson lika länge som Lars-Åke Lagrell kommer den här frågan att kräva mycket omfattande förändringar som inte kommer att vara enkla att få acceptans för.

Sittfläsk och ålder ett plus

När Robert Laul undrar vilken påverkan vanliga dödliga läktarfans har på SvFF är svaret självfallet inget alls.

Påverkan inom SvFF kräver sittfläsk, hög ålder (min och uppåt) och den aparta livsinställningen att föreningsmöten är kul kombinerat med en politisk korrekthet och inskränkthet som nästan garanterar ett stort ideologiskt motstånd mellan fotfolket och ledningen.

Sammanfattningsvis är uppförsbacken av den lutningen att jag hade bettat på att SvFF skulle välja en kvinna, dvs Susanne Erlandsson för att ta tag i det omöjliga och städa för att sedan om tre-fem år när det såg bättre ut, sparka henne och ersätta med en vit medelålders man av högersossemodell.

Det är trots allt standardmodellen i det här läget. Påståendet att Susanne hade blivit vald om hon haft ett dubbelnamn bedömer jag som mindre trovärdigt.