Här kan du läsa det första kapitlet ur boken

Det är fyra år sedan Marina dog.

- Hennes säng är fortfarande orörd och jag har sparat några klädesplagg.

Blir tårögd

Ken Olofsson berättar och blir tårögd. År, månader, dagar går, men det hjälper inte.

Han saknar Marina så fruktansvärt mycket, tomheten och sorgen är så djup.

- Vi fick 30 år. Vi var verkligen tillsammans och delade samma intressen. Vi passade ihop, helt enkelt, och trivdes under de mest enkla former, hemma som på resor.

Han har gjort svåra reportage, konfronterats med livets värsta stunder i jobbet, rapporterat från krigshärdar och fått utstå svåra stunder.

Dokumentären om Håkan Sundin

Det var Ken Olofsson som gjorde dokumentärfilmen om bandyns förre förbundskapten Håkan Sundin som drabbades av als.

- Jag hade gjort reportage om als och visste därför en del om sjukdomen. Så jag antog att han hade fått diagnosen och det sa jag också till honom när vi träffades.

Då nickade Håkan Sundin och gav Ken Olofsson klartecken till att göra en film. 

- Det är ett av mina starkaste jobb.

Håkan Sundin fick diagnosen i Uppsala en midsommarafton, han var själv läkare och visste vad som väntade.

- Jag var med fram till slutet och det var ett arbete som grep mig djupt.

Dokumentären fick stor uppmärksamhet och 1996 utnämndes Ken Olofsson till "Årets sportjournalist".

Allt började via äventyrsböcker

Redan som liten fick han intresset att berätta för andra. Han växte upp i 1950-talets Helsingborg under knappa förhållanden. 

- Vi hade varken bil, telefon eller kylskåp. Och knappt några böcker, men det fanns ett bibliotek i Folkets Hus och där lånade jag olika äventyrsböcker. Jag gillade nämligen att läsa berättelser.

Idrottsbladet var sporttidningen med stor spridning och den kom ut måndag, onsdag och fredag och där läste Ken mycket. I skolan framkom också intresset och han hade alltid bästa betydet i uppsats.

Ken Olofsson skrev sin första artikel när han var 13 år. Som 15-åring fick han chansen på Nyheterna, en tidning i Helsingborg och han minns väl sin första riktigt stora uppgift, att bevaka matchen Helsingborg-AIK på Olympia. 

- Vi ska se om vingarna bär, sa redaktionschefen.

Alltid på fältet

Ken Olofsson skrev och blev faktiskt citerad av Torsten Tegnér i Idrottsbladet.

Det var början på en 50-årig yrkeskarriär.

Tidningen Nyheterna blev 1965 en del av Arbetet. Han kom till en tidning med resurser och Ken Olofsson kunde sällan säga nej till olika uppgifter. Han var flitig och han kom att värvas till Aftonbladet. De stora händelserna och de stora evenemangen blev nu Ken Olofssons arenor.

Som olympiska spelen, där han gjorde debut i München 1972. Han arbetade inte bara med sport utan kastades in där det brände till, som flygplanskapningen på Bulltofta 1971. 

- Jag var alltid i farten. Gjort sport, men också mycket alllmänjournalistik. 

Nyheter, reportage...

Ken Olofsson berättar om den nyhetshösten 1973 med Norrmalmstorgsdramat, gamle kungen dog på Helsingborgs lasarett, Chilekuppen, Sveriges dramatiska VM-kvalspel i fotboll på Malta med mera.

- Jag gjorde också en serie om asbest, bevakade en valrörelse och speciellt då Olof Palme, skrev”Borta bra, himma bäst”, en bok om Malmö FF, 1976, tillsammans med Olle Svenning 

Ken Olofsson flög ofta utomlands på uppdrag av skiftande karaktär. Han fick träffa Maradona och ett antal svenska fotbollsstjärnor.

- Då kunde man åka hem till ett proffs och göra en intervju i köket. Som när jag satt och pratade ensam med Maradona i 25 minuter. Det är ju fullständigt omöjligt i dag.

Startade eget

Han såg krig och konflikter på nära håll. Mitt uppe i allt rekryterades han till tidningen Femina och fick insyn i en något annorlunda journalistik under några år innan han återkom på Aftonbladet. Och han jobbade allt mer med TV.

- 1987 blev jag min egen och var återkommande i Aktuellt, TV-sporten, Reportrarna, Agenda och han gjorde dryga tio dokumentärer.

- Det var en trend att bli frilansare och marknaden var bra så jag tog steget. Jag hade erbjudanden om jobb från såväl DN som Svenskan, men var sugen på att göra mer TV. 

I synnerhet under 90-talet styrde uppdragen hans liv. Fram till 2005 jobbade han mycket och ihärdigt.  

Under senare år har han återkommit då och då i SVT. Han har totalt varit delaktig i ett 70-tal bokproduktioner och är nu antagen som medlem i Sveriges Författarförbund.

Skåning och stockholmare

Han är stockholmare sedan 1968 även om han gjorde några år på Aftonbladet i Malmö i början av 1970-talet.

- Fast jag kommer alltid att vara skåning och helsingborgare till viss del. Den staden är hemma för mig. Men i Stockholm har jag min familj.

Han tänker på sonen med hustru och barn – och Marina.

- Vi fick 30 år tillsammans.

- Jag har en tes att de allra flesta har en stor kärlek i livet. Marina  var min. Men jag förstod inte hur mycket hon betydde förrän det var för sent.

Då kom beskedet

Marina fick en stroke 2006 och hämtade sig aldrig riktigt. I mars 2010 dog hon under en resa till södra Spanien. Paret hade rest dit för att Marina ville uppleva miljön och värmen i förhoppning om att må bättre. Men en dag drabbades hon av ett epileptiskt anfall. 

Ken Olofsson tog beslutet att åka hem för ordna med några praktiska saker, men efter två dagar ringde telefonen och han fick beskedet ”Er hustru är död”.

Han föll, som han själv säger, i ett djupt, djupt svart hål. Och inte nog med det.

- När Marinas kropp väl kom till Stockholm fick jag själv leta reda på den i bårhuset.

En idé mitt i mörkret

Ken Olofsson fick en djup depression. Han tyckte att livet saknade mening och varje dag innebar en beprövning.

- Jag hamnar i svåra stunder fortfarande. 

Vänner och bekanta försöker hjälpa honom att känna livslust och vissa dagar är bättre än andra.

- Man funderar så mycket och ibland kan man känna sig knäpp. 

- Mitt i allt började en idé att växa, jag är ju inte ensam i den här situationen, det finns ju så många fler resonerade jag och ställde frågan, varför inte dela med sig? Det kan ju vara en hjälp när allt känns som mest hopplöst.

Förläggarens svar avgörande

Han började fråga människor i sin närhet och han fick gehör. Han träffade framför allt bokförläggare Karl Beijbom.

- Tror du inte det blir för likartade historier, frågade jag. Nej, fick jag till svar, det är så skilda öden.

Så Ken Olofsson började skriva på sitt livs kanske viktigaste uppdrag.

- I mitt kontaktnät fanns det många människor som hade upplevt det samma som jag, och det var naturligt att många hade en anknytning till idrotten.

Bitvis på väg att ge upp

Varje år förlorar 100 000 svenskar en livspartner.

- Det finns inget svårare att skriva om än sorg. Det är något som man måste ha upplevt själv.

I perioder förlorade han motivationen.

- Jag orkar inte, kände jag, det blir inget och jag var bitvis på väg att ge upp.

Men han träffade människor, fick dem att öppet berätta, och kapitel efter kapitel tog form.

Sista kapitlet...

Allra värst att skriva var det sista. Det om Marina och honom själv.

- Det tog fyra månader…

- Krafterna och modet svek mig många gånger. Det där med att tiden läker alla sår, nej, det köper jag inte.

När han väl satt punkt var det en blandning av befrielse och lättnad, men också förhoppning.

- Jag vill tro att andra kan ha nytta av att läsa. Eller rättare sagt, jag vet att det är så.

23 personer berättar i boken om sina erfarenheter, sorgen och stunder av märkligheter.

- Som jag själv, hur kan jag fortfarande duka med två kaffekoppar på frukostbordet? Eller varför lät jag resväskan stå ouppackad i över två år?

Dagarna går, men tystnaden består. Ken Olofsson föröker repa mod.

- Som Marina sa, livet har bråttom, om jag ändå hade insett det…

Thomas Ejderhov