I upprepade artiklar har jag starkt kritiserat fokuseringen på just barnidrotten.

Visst, jag är liksom de flesta medveten om att våra barn sitter alldeles för mycket. Familjernas förändrade levnadsvanor bidrar starkt och vare sig spontanidrott eller vardagsmotion är tillräcklig.

Skolan gör saken ännu värre

Och skolans kraftiga nedskärningar av idrott förvärrar situationen än mera.

I det läget inträder det egentliga fantastiska - alla, precis alla verkar dra slutsatsen att det är idrottens organisationer och föreningarna som ska göra jobbet.

Låt mig slå fast följande ¬- det är föräldrarna som är ansvariga för sina barns stillasittande eller fysiska aktiviteter. Ingen annan! Skolan i sin tur ska skapa fysiska aktiviteter under skoltid. Lika lite där finns det någon annan att skylla på.

Värst är beslutsfattare

Men det hjälper inte, de vuxna beslutsfattarna verkar ha bestämt sig. Resultatet är en nästintill obegriplig fokusering mot hur idrottsledare och föreningarna sköter eller missköter det ”uppdrag” som samhället på något märkligt självklart sätt lagt på idrotten.

I nästa fas utbrister en evig diskussion om barnidrotten och hur den sköts. Media hakar på och letar syndabockar ute bland föreningarna och idrottsförbund.

Detta händelseförlopp verkar just nu helt omöjligt att bryta.

Uppmaning till alla idrottsledare!

”Kära ledare och tränare i våra klubbar! Stå inte tysta! Ni har aldrig påtagit er detta samhällsuppdrag! Ni har inte betalt eller är anställda av stat, kommun, landsting eller ens av RF för att göra allt ni idag gör.

Däremot hotar alla dessa att ställa in sitt minimala ekonomiska stöd till er om ni inte gör som de säger.

Ni idrottsledare, kan inte ni börja kliva fram och bättre beskriva hur vi försöker organisera idrotten i föreningarna?

Ni och jag vet att vi har en klubbstruktur som försöker bygga verksamheten åldersvis,  där var och en ska få vara med på idrott på sina villkor. Barn ska få idrott som är präglad av prova på, lekfullhet mm. Ungdomar vill testa om de kan bli bättre, vill ha gemenskap och upplevelser – i en väl organiserad verksamhet. Det ska vara på riktigt”.

Här rekryteras nya ledare

Juniorer och seniorer har ännu högre krav på kvalité i verksamheten. Dessa vuxna idrottare har oftast bestämt hur de vill ha det.

Antingen fortsätter man tillsammans med sina kamrater i klubben för att det är så himla kul och har börjat släppa på att försöka bli bra eftersom talangen och motivationen inte räcker. Här rekryteras idrottens framtida ledargestalter – de som kommer att stå för idrottens stabilitet, kultur och ryggrad. Andra har bestämt att de vill vidare, utmanar sina egna gränser och är beredda att satsa mycket för att se var dessa går.

Utifrån dessa olika åldrar och nivåer organiserar de flesta idrotter sin verksamhet. Det finns ingen motsättning i detta.

Resurser saknas

Alla kan få vara med men, samtidigt är det skriande brist på resurser ute i föreningarna. Några få personer jobbar halvt ihjäl sig för att få allt att gå ihop.

Resultatet är ju att eldsjälarna i klubbarna inte orkar.

Antalet vitala klubbar minskar därför i snabb takt.

Är det bara jag som störs av detta tjatande om ”elitisering”? Det är ju inte svårare än vad jag här ovan beskriver.

Ungdomsidrott kräver resurser

Men alla de som envist fortsätter detta hamrande om elit som något negativt har aldrig förstått hur idrotten är uppbyggd. Man smetar ihop allting till en enda röra, prioriterar barns behov och lägger detta maktfullkomligt i knät på oss idrottsledare.

Barn är barn och kommer med 95-procentig säkerhet att byta aktivitet åtskilliga gånger innan man eventuellt landar i någon/några idrotter. Under de åren är här verksamheten väldigt resurskrävande.

Det går åt många ledare och föräldrar då barn ställer stora servicekrav på sina klubbar och binder upp mycket tid på kansli, idrottskläder, träning, transporter, information och möten.

Styr bidragen smartare

Men få klubbar har möjlighet eller kraft att motsvara alla förväntningar .

Barnen och föräldrarna är dessutom ”trolösa” och deltar inte särskilt ofta i klubbens bygge (möten, organisation, årsmöten etc).

Därför är det än viktigare att stärka föreningarna på olika sätt – att styra bidragen rätt och att värdera de aktiva som ”finns på riktigt” (tre-fem pass/vecka året runt), ledare och andra som håller ihop våra klubbar.