Den oberoende rapporten “Swedish Elite Sport” från Danish Institute for Sport Studies, beställd av Centrum för Idrottsforskning, visar på att det i Sverige saknas idrottsforskning, stöd för densamma och att vi ligger efter i innovationer på elitidrottsnivå i Sverige. Det framkommer även att svenska tränare håller en bra kvalitet upp till idrottsgymnasienivå, men det saknas elitidrottstränare och många tränare är inte tillräckligt kvalificerade.

Vad behövs då för att bygga en framgångsstrategi för den svenska elitidrotten? Jag tror att det är flera områden som behöver utvecklas, forskning, träning och ledarskap. Här ett par grundläggande idéer.

Långsiktighet och lärande

Aktiva, ledare, föreningar, förbund, RF och SOK är allt för ofta, som i så många verksamheter, drivna av kortsiktiga resultatmål. Samtidigt vet vi, grundat på professor Anders Ericssons forskning, att det tar runt 10 000 timmar eller 10 år att nå sin potential, både inom idrotten och andra områden. 

Vad forskarna inte har kunnat identifiera är ‘vilken typ’ som lyckas, mer än att det kräver träning; fysiskt, tekniskt och mentalt.

Professor Dan Gould’s forskning har visat att de flesta som vinner eller kommer högt upp i resultatlistorna har formulerat både resultat-, prestations- och processmål.

Resultatmål, eller ‘ego-oriented goals’, är inriktade på att vinna eller uppnå ett specifikt resultat.

Prestationsmål är inriktade på att förbättra din egen bästa tid på exempelvis 100 meter.

Processmålen, lärmålen eller ‘mastery oriented goals’, beskriver hur du vill att utförandet av en uppgift skall bli, med inriktning på exempelvis teknik, taktik och tajming.

Paradoxalt nog ger ett större processmålsfokus i slutändan bättre resultat! En ‘läxa’ alla ledare och tränare behöver förstå hur de skall omsätta i praktiken, eftersom den är central för att stötta idrottare att få ut det bästa när det gäller.

Slutsatsen är att sätta lärande och utveckling före ofta oförutsägbara resultatmål. Det skulle gynna, svensk idrott. Långsiktigt. 

Vikten av ledarskap

Det finns ett antal tränare som har en kvalificerad utbildning från GIH, men det garanterar inte att de kan översätta evidens till praktik. De flesta tränarutbildningar som specialförbunden erbjuder är allt för korta och fokuserade på teknik, anatomi och fysik, med något kortare inslag av idrottspsykologi och ledarskap. Oftast helt utan träning i evidensbaserad coaching. Ledarskapet bygger mer på en ärvd, icke evidensbaserad praktik. Tränarna är instruktörer och inte coacher (ordet tränare översätts vanligen till coach på engelska, men mer korrekt vore att översätta tränare till trainer…). 

Det finns inom motivationsteorin Self-Determination Theory (SDT), forskning som visar värdet av att coacha idrottare enligt modernare definitioner för att de skall lära och utvecklas optimalt. I Storbritannien är coachingpsykologin även ett vedertaget underämne inom psykologin. Även här ligger Sverige efter i kunskap och forskning.

Professorerna Deci och Ryan, som ligger bakom SDT har forskat på motivation i flera decennium, menar att för att förstärka vår inre motivation behöver vi uppleva en känsla av autonomi, kompetens och tillhörighet. För att tränare eller ledare skall skapa den känslan behöver de erbjuda val, lyssna aktivt och ställa öppna frågor. Genom dessa frågor coachar de adepterna att tänka själva och påverka sin träning och tävlingsupplägg.

Varför är det viktigt? Jo för under match eller tävling måste de aktiva själva lösa problem, ta beslut och hitta sitt fokus. Det kan ingen utanför göra åt dom. De behöver coacher som stödjer och utmanar idrottarna att träna på att tänka själva, långt innan det är dags och redan tidigt i åldrarna. 

Som Einstein uttryckte det

Slutsats: “Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat” (ref: Einstein).

Förutom att svensk idrott behöver tänka om vad gäller innovationer och forskning, behöver utbildning av tränare kopplat till ledarskap, coaching och idrottspsykologi utökas ordentligt! 

Då räcker inte specialförbundens trestegsutbildningar, med några timmar teori om ledarskap och idrottspsykologi. Även tränarprogrammet på GIH behöver en uppgradering, då en förmedling av teorier inom ledarskap och idrottspsykologi sällan gör någon skillnad i ledarbeteenden.