Först i slutet på februari 2025 meddelade CAS sina domskäl, där bakgrunden till beslutet redovisas. De menar att IOK:s charter inte har någon regel som begränsar nationella kommittéers frihet att slå fast egna strängare uttagningsregler. Något som också tillämpas av flera länders nationella kommittéer.

SOK:s uttagningsregel att idrottare skall ha kapacitet att tävla om minst en tolfteplats på OS är både proportionerligt och legitimt enligt CAS, speciellt mot bakgrund att det även finns undantags- och framtidskriterier. 

Inga självklara regler

I en debatt i OS-Studion efter OS, mellan Mustafa Mohamed och SOK:s truppchef i Paris Peter Reinebo, framgår tydligt att allt inte är helt självklart och objektivt vad gäller uttagningarna till OS. Även om Reinebo inte håller med, visar Musses argument på att en subjektivitet vid uttagningarna förekommer, främst gällande framtidskriterierna. Reinebo påstod också att de idrottare som inte fick komma med till OS inte nått de internationella kriterierna, något som inte stämmer, då de fick en inbjudan från IOK som SOK ‘ignorerade’.  

Efter att de slutgiltiga domskälen meddelats, skriver SOK på sin hemsida att de kan vässa sin kommunikation med specialförbund, aktiva och ledare och att man tillsammans arbetar för att skapa en bättre dialog. Men är det kommunikationen som är problemet? Är inte den viktiga frågan om undantags- och framtidskriterier är för subjektiva eller inte?

Varför hörs eller skrivs inget om CAS domskäl i media eller från idrotten? Är det symtomen av en tystnadskultur vi bevittnar?

Oavsett om SOK fick rätt enligt CAS, kan SOK:s hantering av ärendet och otydlighet eller subjektivitet i uttagningarna ge negativa effekterna på idrottares motivation att satsa fullt ut.

Om endast kortsiktiga resultatmål får styra, kan det slå tillbaka på svensk idrott, speciellt som vi inte kan förutspå vilka som kommer lyckas i framtiden.

Framgångar är oförutsägbara!

Ett exempel på hur olika uttagningar baserade på ‘framtidskriterierna’ kan slå, gäller friidrottaren Simon Sundström. Han fick grundat på dessa åka med till Tokyo, men inte till Paris. I juni innan Paris OS gjorde Simon personbästa, 8:17.15, på 3000 meter hinder på Diamond League galan på Stadion, och han var kvalificerad genom rankingpoäng till OS. Trots det, och inbjudan till OS från IOK, stoppade SOK Simon från att åka med till Paris. 

I sin första tävling 2025 gjorde Simon, som numera ingår i Djurgården Friidrotts satsning, nytt personbästa på 3000 meter med 7:48.19. Det gör Simon till Sverigetvåa genom tiderna på den distansen! Tala om ‘oförutsägbara’ framgångar. Vem vet som hade kunnat bli resultatet på OS? Men framför allt missunnade SOK Simon chansen att lära sig för framtiden, vilket bör vara en viktig faktor i uttagningarna till ett OS.

Krävs rutin

Träning bör med andra ord innefatta att få chansen att träna på att tävla på olika mästerskap, för att lära om hur vi fungerar under press och hur vi kan hantera den och utvecklas. Kanske inte bara en gång, utan flera gånger för att få chansen att lära… för ingen kan förutspå vem som kommer att nå hela vägen. Speciellt på OS, där det inte är ovanligt att ‘underdogs’ kniper medaljer. Även av högsta valör.

I klartext, en mer långsiktig och hållbar idé som bär våra idrottare framåt och stärker svensk idrott, motivationen hos framtida atleter och deras möjligheter att utvecklas behövs! Det gäller speciellt för att skapa möjligheter att prestera på ett OS, eftersom det bara genomförs vart fjärde år.