Men han är fostrad i det ideella föreningslivet. Och han fick själv anstränga sig mycket för att överhuvudtaget få lov att idrotta som ung.

Leif Boorks idrottsintresse föddes när han såg olika sportevenemang på tv i slutet av 1950-talet och början av 60-talet.

Spelade fotboll med tennisboll

Och viljan att själv idrotta växte på skolgården på Björkhagens skola. På en oberäknelig asfaltsplan där en massa träd stack upp som extra motståndare tränades boll- och spelsinnet.

– Vi spelade fotboll med tennisboll på nästan varje rast i sex år. Jag har ganska bra bollsinne, och jag tror att det är bäst att använda små bollar om man ska träna sitt bollsinne.

När Leif Boork flyttade till Hammarbyhöjden bildades löst organiserade lokala lag som var med i Sankt Erikscupen.

– Det var en pappa på vår gård som samlade ihop så många barn han fick plats med i bilen. Resten fick cykla eller gå till matcherna. Vi spelade ofta på Nytorpsängarna som var ett stort område med en massa sjumannafotbollsplaner. Målen var orangemålade träställningar och det fanns inga kritade linjer. Mitt lag hette Pyton. Det var väldigt få föräldrar som var och tittade på den tiden. Min mamma och pappa var nästan aldrig där.

Var inte en av de utvalda

Men representanter för de stora fotbollsklubbarna fanns på plats. De fäste blicken på en del av barnen som sprang runt och spelade på Nytorpsängarna.

– De bästa spelarna gick till Djurgården, AIK eller Hammarby, berättar Leif Boork.

Själv fanns han inte bland de utvalda. Han och många av kompisarna från gårdarna mellan trevåningslängorna i Hammarbyhöjden ansågs inte vara bra nog för att spela i de etablerade klubbarna. De fick istället ordna sin egen verksamhet för att kunna fortsätta med organiserad idrott.

– Jag tror att den där tiden har format mycket av mig som person och mitt ledarskap. Jag var aldrig särskilt duktig, men väldigt intresserad. Jag lärde mig att man måste kämpa och hitta udda lösningar. Att man inte får vara bortskämd.

Boork tog tag i saken. Han och kamraterna grundade Havsvindens Sportklubb, som fick sitt namn efter kvarteret de bodde i. Leif Boork var 14 år och klubbens förste ordförande.

– Det bodde många barn i området som jag samlade i klubben. Vi växte snabbt. Under fem år var totalt ett hundratal ungdomar engagerade i föreningen. Vi spelade fotboll, tennis, bordtennis, friidrott och hockey.

Gjorde eget medlemsblad

Boork och kompisarna ordnade klubbmästerskap på Enskede IP, fem kilometer bort.

– Jag hade köpt en diskus, en kula, ett tidtagarur och ett måttband. Jag hade sakerna i en brun bag tillsammans med ombyte och spikskor. Vi gick eller cyklade till Enskede IP och släpade dit utrustningen för att genomföra mästerskapet. Vi hade inga funktionärer utan turades om att ta tid och mäta varandras hopp och kast.

Allt noterades skriftligt – och en del publicerades.

– Under flera år gjorde jag medlemsblad som jag sålde för 25 öre. Jag skrev på pappas skrivmaskin och sedan drog han ut ett antal ex på sin stencilapparat på jobbet. Jag har vartenda nummer kvar. Där redovisades resultat, och jag skrev en kommentar om varje tävling och match.

När Leif Boork var 18 år flyttade familjen till Östberga, en annan söderförort. Det blev slutet för Havsvindens SK, och början på Boorks professionella föreningskarriär.

– I IFK Östberga blev jag Stockholms först anställda idrottskonsulent, på halvtid. På det lilla kontoret satt jag mitt emot parkvakten Hugo. Jag var ledare för tre olika hockeylag i IFK Östberga samtidigt som jag spelade fotboll i IK Sture och senare IFK Tumba.

Njuter av livet vid älven

Idag är Leif Boork 71 år och lever pensionärsliv i Göteborg. Han och hustrun bor sedan elva år tillbaka i en lägenhet ett kvarter från vattnet på Norra Älvstranden.

Boork håller igång med långpromenader och cykelturer på Hisingen.

Han njuter av att vandra på den bryggliknande kajens träplank – i sommarsolen med utsikt över glittrande vatten och centrala stan på andra sidan Göta älv.

– Det är fint här. Skulle kunna vara vilken europeisk metropol som helst. Känns lite som Rivièran nästan, säger han.

På ett av strandpromenadens kaféer hittar vi en lugn vrå där vi kan samtala ostört och coronasäkert.

Över ett glas mineralvatten och en räkmacka kommer vi in på idrottens glidare. Och på ledarskap.

– Min egen oglamorösa uppväxt i idrotten tror jag väldigt mycket har präglat mig som ledare och min kravspecifikation på idrottare som jag har tränat.

Du har lätt att bli provocerad av folk som glider och tror att de är stjärnor…

– Ja… Det vet du väl, säger Leif Boork och skrattar.

Under decennierna som hockeytränare på högsta nivå har ett antal boorkska konflikter med individualistiska spelare uppmärksammats.

– Det finns väldigt framstående tränare som inte har tagit tag i de här problemen. Dels för att det är ganska jobbigt, dels för att det inte är särskilt praktiskt att göra sig ovän med stjärnorna. Men där har jag kanske istället tagit ut svängarna för mycket ibland, så att det har blivit kontraproduktivt. På elitnivå är det ibland bra att blunda och hålla käften. Men jag har svårt för det.

Innebär det att du ibland har bänkat en spelare som kortsiktigt skulle ha behövts på isen – men du har gjort det för att bevara kollektivets styrka på sikt?

– Absolut. Men inte bara det. Det är kopplat till ens moral. Vad är det du står för som ledare och människa? Vad känns rätt i hjärtat? Jag har väldigt svårt för att se mellan fingrarna på vissa saker. Det blir för viktigt för mig, och då har det ibland gått ut över lagets resultat.

Har du svårt att hantera stjärnor?

Foppa både  stjärna och lagspelare.

– Det där har blivit en snackis runt mig, att jag inte skulle klara av stjärnor som är lite udda. Jag tycker inte att den beskrivningen är riktig. I mina lag har jag haft många stjärnor som har funkat väldigt bra och varit väldigt ambitiösa.

Han nämner Peter Forsberg.

– När jag var tränare i Modo frågade Peter om han fick träna med oss när han var hemma från NHL på sommaren. Jag svarade: ”Ja, men då måste du vara med på varenda träning. Du kan inte bara komma glidande när det passar dig.” Det var inga problem för Peter. Jag minns att han frågade materialaren ”Lonken” var han kunde få sitta i omklädningsrummet. Han tog inte för givet att han skulle han en plats i omklädningsrummet. Sådana saker gillar jag. Peter Forsberg är både stjärna och lagspelare.

Han tar upp Nicklas Bäckström som ett annat bra exempel på samma sak.

– Jag har alltså inget emot spelare som går sin egen väg. Tvärtom, det är väldigt bra med sådana spelare. Men… de måste göra jobbet. Tommy Sandlin använde något som kallas ”framgångens pyramid”. Det handlar om att alla måste göra basjobbet, de grundläggande grejerna. Och som Ingmar Bergman säger i sin självbiografi Laterna Magica: ”Ingen har rätt att improvisera innan man kan grunderna.” Det där är lite av min filosofi när det gäller ledarskap.

Stark trend senaste 20 åren

Egoismen, som Boork tycker har ökat i både idrotten och samhället i stort, är något han har svårt för.

– Att se till sig själv och utgå ifrån sig själv har varit en stark trend de senaste 20 åren. Det här att man ska manifestera sig själv. Alla ska ”vara någon”. Det väldiga fokuset på individen kan slå igenom enormt i idrotten.

Kan en ökande individualism på sikt bli ett hot mot föreningslivet och göra det svårare för klubbar att överleva?

– Jag tycker att egoismen redan är ett hot. Antalet idrottsföreningar minskar. Jag tror att det här ideella, det som bygger på ett genuint och djupt intresse och är ett sätt att leva sitt liv, det har minskat betydligt. Alla folkrörelser samlar allt färre människor idag. Det gäller inte bara idrotten, utan också kyrkan, nykterhetsrörelsen och politiken.

Leif Boork retar sig på mycket av det han ser i toppidrotten och hur media rapporterar från den.

– I fotboll och ishockey idag är egoismen framträdande. Visst finns det goda inslag, men huvuddelen är en manifestation av sig själv och sin egen prestation. Och detta påhejas av media, delvis av affärsmässiga anledningar. Det anses intressantare och det är mer kommersiellt gångbart att skriva om Zlatan än om de 90 procent av elitspelarna som är väldigt betydelsefulla men som inte får rubriker. Den största kämpen, spelaren som hade det rätta snacket i omklädningsrummet, killen som täckte det där skottet. Alla de där viktiga spelarna står det inte en rad om. De är bortglömda. Det finns tusentals exempel på sådana spelare som skulle vara jätteintressanta att intervjua.

Krisen kan stärka idrotten

Idag är det ”kortsiktigheten och stjärnorna som gäller”, enligt Leif Boork.

– Individualismen råder, kan man säga. Men jag tror tvärtom att kollektivism i kombination med långsiktighet är det ultimata sättet att bedriva lagidrott på elitnivå. Och nu tror jag att pendeln möjligen är på väg att svänga tillbaka åt det hållet.

Boork hoppas att coronakrisen kan hjälpa till att knuffa saker i vad han menar är rätt riktning.

– Just det här att man uppskattar de små sakerna mer under och efter en kris. Att få vara tillsammans och spela fotboll eller hockey, att få uppleva det man älskar mest.

Ser du några belägg för detta, eller är det mest en förhoppning?

– Det är en bra fråga… Jag tror ändå att detta finns i oss. Det sociala spelet, mötet mellan människor, finns på något sätt i oss. När vi genomförde överlevnadsövningar ute i skogen med mina hockeylag såg man att ensamhetskänslan var svår. På nätterna skulle spelarna sova ensamma utomhus med 200 meter till närmaste person. Många av dem tyckte det var obehagligt att vara ensam på natten.

Boork utvecklar:

– Kollektivismen finns i oss. Men den kraften måste styras åt rätt håll och användas på ett klokt sätt av ledare med civilkurage. Jag tror detta kommer att bli avgörande för att nå framgångar i lagidrott, och det är definitivt mycket trevligare när man kan dela upplevelserna med andra.

Förbundskapten tre gånger

Havsvindens SK, IFK Östberga, Hammarby, Tibro, Nynäshamn, Djurgården, SaiPa (Finland), Mora, Frölunda, Modo, Almtuna och Brynäs. Leif Boork har varit ledare i tolv olika klubbar – och dessutom förbundskapten tre gånger, senast för Damkronorna.

Ser du någon gemensam nämnare mellan alla dessa små och stora idrottsföreningar som du har jobbat i genom livet?

– Ja, det tycker jag. I alla klubbar jag har varit finns det en föreningskärna av gott uppsåt. De ideella ledarna som sitter i styrelsen fattar besluten som de tror är bra för föreningen och för samhället. Alla idrottsföreningar vilar egentligen på samma värdegrund. Det svåra är att genomföra den i verkligheten, säger Leif Boork och fortsätter:

– Ibland blir individer för angelägna att driva sin egen linje alltför starkt. Men i grunden vet jag att de ideella ledarna söker sig till styrelser eller lag för att de vill föreningens och lagets bästa. Gott uppsåt, alltså.

Tobias Jansson