Mer om hans karriär längre ned i texten. Rödhårige Boklöv, 54 år idag, stammade och hade epilepsi. Det hindrade inte honom från att hoppa längst i världen.

Janne är gift med Jorun, som var journalist på den kristna tidningen Dagen. De flyttade ihop i Tensta 1986. 2000 fick hon jobb på EU i Luxemburg. Familjen med sönerna Joel, 25 nu och Jonas, 22, flyttade med. Boklöv, som lade upp 1993 och hade jobbat på förskola sen 1988 fick inget jobb i landet. 

Bäst på pannkakor

Jag hade ingen pedagogutbildning och kunde inte engelska och franska, det var ett krav. Jag blev hemmaman och såg till att det fanns mat på bordet, säger han.

Vilken var din specialrätt?

- Pannkakor. Jag lärde mig att sköta ett hem efterhand.

 2007 flyttade Janne och pojkarna till Skellefteå.

- Jag ville att de skulle gå i svensk skola. Det var jobbigt med franskan för dem.

Efter vistelsen i Luxemburg fick Jorun EU-jobb i Bryssel under sex år från 2010. Sedan 2016 jobbar hon för EU i Stockholm.

- Det blev bättre för pojkarna i Bryssel. Där fanns det en engelskspråkig skola.

Pappa Boklöv och pojkarna flyttade till Bryssel efter tiden i Skellefteå. Janne fortsatte att vara hemmaman i Bryssel tills flytten hem. Sönerna flyttade till Holland för att gå på universitet. Joel har tagit sin examen och jobbar inom IT. Jonas har inte pluggat färdigt.

Norska pampen styrde domarna

V-stilen förlöjligades av experterna. Torbjörn Yggeseth, ledare i Backhoppningskommittén i Fis, ansåg den vara ”oetisk” och förbjöd domarna att ge Boklöv mer än 13 i stilpoäng. Normalt var att ge 17 – 17,5 och 19 poäng till de bästa.

Blev det inte psykiskt jobbigt för dig med låga poäng hela tiden?

- Nej. Jag kunde ju inte påverka domarna men jag trodde på det jag gjorde.

Stilen i backhoppning hade sett likadan ut sedan 1808 då norrmannen Ola Rye hoppade 9,5 meter. 1866 arrangerades världens första tävling med priser, i Norge förstås. Backhoppning blev OS-gren i Chamonix 1924. Först 2014 i Sotji fick damerna vara med.

Boklöv föddes och växte upp i gruvsamhället Koskullskulle i Lappland, närmaste tätort är Gällivare sju kilometer bort. Där började han hoppa i backe som 4-åring.

•- Det var min lekplats. Vi bodde så nära att jag kunde gå dit.

Sensationen i Lake Placid

10 december1988 gjorde han sensation i världscupen i Lake Placid, USA, OS-plats 1980, där han blev första svensk att vinna i världscupen. Han hoppade längre än alla andra som höll sig till den traditionella stilen.

Säsongen 1988-1989 blev ett enda triumftåg för svensken. Han vann i Sapporo, Innsbruck, Harrachov, Tjeckien och Chamonix – och hela världscupen. Yggeseth och domarna fick ge sig. Han fick så småningom de poäng han förtjänade.

1989 fick han Jerringpriset.

- Det var stort men då var det inte lika stort pådrag om priset som idag, säger han.

Boklöv blev en kändis, inte minst i Sverige. Snart nog började alla hoppare med V-stilen och vid OS i Albertville 1992 använde sig samtliga medaljörer av V-stilen.

- V-stilen är 30 procent säkrare än den traditionella stilen, hävdar Boklöv.

Bara ett sponsorkontrakt

Boklöv blev inte rik på sina framgångar. Han fick ett enda sponsorkontrakt, med OK, 1991-1993. Backhoppningsförbundet kunde inte följa upp hans framgångar på hemmaplan. Tränarna var oense om V-stilen.

- Men jag är världens dyraste backhoppare. Med V-stilen hoppade alla så mycket längre och de var tvungna att bygga om backarna. Tyvärr hade inte en del kommuner i Sverige råd att bygga om och anläggningar lades ner. Men till VM 2015 i Falun var i alla fall den stora backen ombyggd, minns Janne.

1988   var jag hemma hos Boklövs i det nyinköpta radhuset i Hässelby för att göra ett reportage om sensationsmannen. Alla möbler hade inte anlänt. Janne stod i köket och rökte när Jorun kom hem.

Men Jan, jag har sagt till dig att du inte får röka inomhus, förmanade hon.

Jag står ju under fläkten, försvarade han sig (numera har han slutat att röka).

Hur träffades Jorun och du?

- Jag gick på skidgymnasiet i Örnsköldsvik, hon gick en ettårig utbildning i stan. Vi träffades på elevhemmet.

Hoppade 180 meter

Boklöv vann inga medaljer på VM och OS. Konkurrenterna hade lärt sig V-stilen och flög förbi honom. Men Janne kunde hoppa långt, som längst 177 meter.

- När jag skulle försöka hoppa längre landade jag på 180 meter men ramlade och bröt nyckelbenet. Sen fick det vara för min del att försöka hoppa så långt som möjligt.

Säsongen 1990-1991 bröt du foten vid tävlingar i Gällivare.

- Ja, jag fick aldrig ordning på foten, det var lika bra att sluta 1993.

Hur får du dagarna att gå?

- Vi har en hund av holländskt ras som är åtta år och heter Chaplin. Honom går jag med i naturen, jag har alltid gillat natur. Så spelar jag curling, paddlar kajak och fotar mycket. I somras köpte vi en sommarstuga i Roslagen, nära Kapellskär. Där är vi ofta. Det tar 75 minuter med bil att komma dit men det gör det också om man ska åta tunnelbana från Hässelby till Farsta. Det är inga problem.

Framtiden?

- Jorun har två år kvar på kontraktet i Stockholm. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Kanske blir det Bryssel igen.

Hur har du det med din epilepsi numera?

- Det är sällan jag får anfall numera. Jag har lugn och ro och så har medicinerna blivit bättre.

Följer du backhoppningen?

- Nej, men jag får lite information ibland från kompisar om vad som händer. Det verkar som vi får hoppas på flickorna. Förresten, det var bättre förr i tiden när det inte fanns hissar upp till tornet. Då fick man gå och kunde tänka igenom vad man gjort för fel.

Göran Söderlund