Det händer att folk frågar min mamma:

"Hur var Thomas när han var liten?"

Mamma svarar, halvt på skämt, halvt på allvar:

"Ingen aning. Fråga ledarna i Västra Frölunda Fotboll."

För så var det. Det var där jag till stor del fick min uppfostran i åldern 8-15 år, efter att mamma och pappa gjort allt de första åren.

Ruddalen i Göteborgs västra förorter var min ungdomsgård. Tillsammans med Anders, Jonny, Peter, Robban, Magnus och Bosse gick jag stolt den dryga kilometern från hemmet i Flatås till träningen på Ruddalen - med den ärtgröna träningsväskan med det runda, klassiska VF-märket på axeln.

Bertil Williamsson, Arne "Fikon" Björklund, Geza Kapocs, Thörner Åhsman (just det, trefaldig svensk mästare i tungviktsboxning på 50-talet), Rolf "Vessla" Nilsson och Jan-Ove Borg var våra extrapappor.

Präglade verksamheten

Över hela verksamheten svävade Bertil Kristianssons ande och ledarskap.

Hans bror Rune var ordförande i huvudföreningen Västra Frölunda IF, Bertil i fotbollssektionen.

Nu nås vi av beskedet att Bertil har lämnat oss, efter 80 år på jorden.

Det framkallar förstås sorg och saknad, men också många magiska minnen.

Bertil Kristianssons ledarskap präglade nämligen hela fotbollssektionen - och senare som ordförande i huvudföreningen även hela föreningen (fotboll, handboll, ishockey, bowling) innan ishockeyn bildade egen förening, Frölunda HC, 1983.

Var man inte schysst mot en kompis fick man sig en hårblås som hade fått Sir Alex Ferguson att tappa hakan.

Ställde man inte upp och sålde 21-lotter (föregångaren till Folkspels Bingolotter) fick man sig en lektion i vikten av solidaritet med sina lag- och föreningskamrater.

Dräpande kommentarer

Men det fanns också mycket humor och värme i Bertils kraftfulla kropp.

Hans kommentarer som speaker på Ruddalen under A-lagets matcher, även i Allsvenskan, var klassiska. Både spelare och fritittare på berget bakom södra kortsidan, "Snikberget", kunde få dräpande kommentarer som var fulla av göteborgsk ironi och vida omtalade i omvärlden.

När jag vid 15 års ålder (1978) lämnade Västra Frölunda IF för IFK Göteborg, och anslöt till äldre pojklaget där min nye klasskamrat och bästis Janne Karlsson redan öste in mål, sågs jag som en svikare av många i VF.

Men inte av Bertil Kristiansson. När GP-Sporten gick igenom "Nya IFK Göteborg" valde reportern av någon outgrundlig anledning att nämna mig, och bemödade sig till och med att ringa Bertil för ett omdöme om min förmåga som fotbollsspelare.

"Thomas är en oslipad diamant. Jag hoppas Blåvitt tar väl vara på honom", blev svaret som jag bar med mig under min ungdomskarriär på Kamratgården och Valhalla IP, och som blev extra viktigt under jobbiga perioder av formsvackor och skador.

En vandrande värdegrund 

Bertil var helt enkelt både en vandrande värdegrund och vårdare av varumärket Västra Frölunda IF: idrottslig utveckling kombinerat med socialt ansvarstagande. Därmed bar han traditionen vidare som en annan legendarisk VF-ledare, Bengt "Bittan" Johansson, var pappa till.

Fotbollen höll mig och mina kamrater i Flatås, Järnbrott, Högsbohöjd, Grimmered och Tynnered borta från gator och torg. Istället för att sitta bak på en blå Puch Dakota och rycka väskor från pensionärer, boffa lim (andas in lim från en plastpåse, prova INTE) och stjäla cigaretter från kvarterskiosken sprang vi Idioten, spelade Kvadraten och åkte i abonnerad buss ända till Forward-Cupen i Örebro.

Tack för att du hjälpte min mamma och pappa att uppfostra mig i en av Sveriges finaste idrottsföreningar, Bertil!

Ditt ledarskap bidrog starkt till att forma mig till den jag är idag.

Inget kommer att bli sig likt inom idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet från och med nu.

Inte i Himlen heller.

Vila i frid.