Hade förmånen att få vara på Eldsjälsgalan på Berns under torsdagskvällen.

Folkspel och Expressen har med stöd av bland annat Volkswagen lagt ned ett stort arbete för att vaska fram Årets eldsjäl ur en bas på cirka 600 000 ideella ledare inom idrotten, utifrån nomineringar från de breda folklagren. 

20 av eldsjälarna var nominerade i fem klasser, och vi fick se en vinnare i varje klass. Av dessa utsågs Anna Karlsson från Luleå slutligen till Årets Eldsjäl och fick ta emot ovationer, 75 000 kronor och en ny bil av ovan nämnda märke. ”Att ge är att vara rik på riktigt”, sade Anna i tacktalet och inte ett öga var torrt.

Anna Karlsson har startat VildaKidz i Luleå som erbjuder gratis aktiviteter året om för barn som har det svårt på olika sätt, bland annat adhd. Ungefär varannan dag bjuder hon och hennes familj in barnen till någon meningsfull aktivitet. Det kan vara allt från skogsutflykter och hopp på ett trampolincenter till bakning hemma hos Annas familj.

Allt är gratis och det finns bara en tydlig regel: du måste vara snäll.

Värt 20 miljarder

Grattis, Anna! Och grattis alla övriga 19 som stod på scenen och nervöst väntade på vilka namn som skulle ropas upp. Ni är givetvis vinnare allihop. 

Det är viktigt för både idrotten och samhället att ert slit i det tysta, värt 20 miljarder kronor årligen för samhället enligt RF:s ordförande Björn Eriksson beräkning från scenen, får ordentlig uppmärksamhet åtminstone en gång om året.

Jag har också haft förmånen att få idrotta med ett antal fantastiska eldsjälar som ledare. Kungshamns-födde Thörner Åhsman, trefaldig svensk mästare i tungviktsboxare på 50-talet, var en sådan (han lämnade oss tragiskt nog hösten 2016).

Av alla underbara ledare jag haft som extrapappor under min idrottsuppväxt i Västra Frölunda IF:s Pojkar 63 vid 8-15 års ålder, stack Thörner ut.

Box i magen

Till att börja med var han smart nog att inte träna sin egen son – den fällan är vi många som gått i - Mats, född 1962, utan han tog istället hand om oss födda året efter, alltså 1963.

Jag glömmer aldrig första träningen med Thörner. Det var en inomhusträning i Kaverösskolans gymnastiksal en kulen januarikväll, och vi entusiastiska killar var inne på vårt elfte levnadsår. 

När Thörner tog av sig och blottade sin fortfarande vältränade boxarkropp blev det tyst i omklädningsrummet. Vi hade aldrig sett något liknande. Han var som två av våra pappor. Tystnaden bröts av busige Bernt:

”Wow, vilka magmuskler! Får jag boxa dig i magen?”

Nu blev det verkligen tyst. Tills Thörner sade lugnt.

”Visst, det går väl bra.”

Nu utbröt istället kalabalik i omklädningsrummet.

”Jag med! Jag med! Jag med!” ropade vi alla i oorganiserad kör, varpå Thörner sade lika lugnt:

”Visst. Ställ upp på en rad där borta.” 

Stukade handleder

Bernt var först att prova. Han sprang fram och drog sin späda näve med ”full kraft” mot Thörners mage. Tungviktsmästaren rörde inte en min. Däremot hörde vi ett ”kras”. Det var ljudet av Bernts stukade handled. Vi andra tittade på varandra och tänkte samma sak:

”Ja, ja, men Bernt är ju svagast i gruppen, det vet ju alla.”

Robban var nummer två. Han var känd som en av de starkare i gruppen. Samma orörda min hos Thörner. Och samma ”kras” från Robbans handled.

Nu tittade vi oroligt på varandra. Det hade vi anledning till. Några minuter senare satt vi nämligen alla och ojade oss med stukade handleder. 

Thörner gick mot utgången till gymnastiksalen, vände sig om och sade stillsamt:

”Jo, förresten, ni kan låta bollarna ligga. I dag ska vi träna magen.”

Det är 43 år sedan, men om känner jag efter strax under sista revbenet på vänster sida har jag faktiskt lite träningsvärk fortfarande. Å andra sidan har jag aldrig haft problem med ryggen, eftersom det året Thörner tränade oss till stor del bestod av magträning. Tack, Thörner!

Thörner byggde inte bara vår fysik, han byggde också vår självkänsla. Vi fick vara som vi var – fullständigt vilda men utan något ont i oss – och utvecklade oss lika mycket som människor som han utvecklade oss som fotbollsspelare. 

Körde elva mil

När den första matchen närmade sig, en träningsmatch mot GFF, Göteborgs Fotbollsförening, var jag förkrossad. Jag kunde inte vara med. Jo, jag platsade, men mamma och pappa hade precis köpt en sommarstuga drygt fem mil söder om Göteborg, mellan Fjärås och Sätila, och att familjen skulle åka dit först efter min match strax efter lunchtid på lördagen fanns inte på kartan. Att min fyra år äldre bror skulle vara hemma och ta hand om mig var heller inget alternativ. Han hade upptäckt tjejer, mopeder och ”pappadricka”, så det lugnade inte mamma, tvärtom.

Då klev Thörner in i handlingarna. Han ringde min pappa och erbjöd sig att köra mig till sommarstugan, och tillbaka, efter matchen. En nätt liten resa på elva mil. Pappa protesterade milt att det var alldeles för mycket begärt, men Thörner stod på sig. Och så fick det bli.

Jag minns inte vad matchen slutade. Men jag minns att jag satt till höger i baksätet på Thörners gräddvita Opel Diplomat – det närmaste ett rymdskepp bilindustrin har kommit – och tittade förundrad på Karelin-kopian som rattade sin bil med en högerarm som var i storleken av mitt högerlår, och tänkte tyst för mig själv:

”Om den gubben kör mig drygt fem mil till sommarstugan, och tillbaka, bara för att jag ska kunna vara med i en träningsmatch en regnig lördagseftermiddag mot GFF – då kanske jag inte är så dålig fotbollsspelare i alla fall.”

Lyssnade till kort karriär

Den stora bedriften från Thörners sida var dock inte de elva milen i bil. Nej, det var att behöva lyssna till min pappa som berättade om sin boxningskarriär i Strängnäs BK på 40-talet under den timme Thörner tillbringade sittandes och fikandes vid vår sommarstuga vid Tolaredssjöns norra strand. Pappas engagerade berättande om sina få träningspass, och möjligtvis någon match, avbröts endast av mammas ständiga fråga:

”Får det lov att vara en kaka till, herr Åhsman?”

Tack, Thörner, för att du stod ut.

Och tack, alla andra eldsjälar för att ni finns och för att ni orkar ställa upp så mycket för alla andra – utan en endaste tanke på egen vinning.

Utan er skulle idrotts-Sverige stanna.

Övriga samhället också. 

Thomas Björn