Hur mycket ska staten stödja idrotten och efter vilka riktlinjer? Foto: Fredrik Sandberg, Scanpix

Johan R Norberg, gör en utmärkt sammanfattning av statens stöd till idrotten här på Idrottens Affärer. Jag delar hans åsikter på de flesta områden, men ser skäl att försöka förtydliga min syn på en del punkter.

Den kommersiella idrotten, oavsett driftsform skall självfallet betala samma skatter och avgifter som deras konkurrenter som är alla andra företag inom upplevelseindustrin. D.v.s varken mer eller mindre.

Många självklarheter, egentligen

Vi har ett antal domar som slagit fast att ett aktiebolag som ägs av en ideell idrottsförening, skall betraktas som vilket AB som helst (enligt Örgrytedomen) och det är självklart och logiskt.

Den kommersiella idrotten genererar tiotals miljarder i skatteintäkter för staten och växer. Det är naturligt och det är bra för Sverige att även den kommersiella idrotten är med och delar våra åtaganden för vårt välfärdssystem.

Den kommersiella idrotten skall bidra på samma sätt som vi ställer krav på andra företag att bidra.

Samhällets stöd till ungdomsidrotten skall styras av samhällsnyttan, dvs så länge ungdomsidrotten med alla sina tiotusentals ledare och föreningar levererar minskad barnfetma, bättre skolresultat, bättre motorik, värdegrund, minskat utanförskap och högre anställningsbarhet så har staten anledning att stödja ungdomsverksamheten. 

Anpassa stödet efter motprestation

Om vi nu antar den enkla tesen att ökad barnfetma, sämre skolresultat, sämre anställningsbarhet är en utveckling som kostar för samhället så bör satsningen på ungdomsidrott ställas i relation till vad som är positivt för samhället.

Det finns ingen fast summa utan staten bör utifrån sitt uppdrag att leverera maximal nytta till sina invånare anpassa stöd utifrån motprestation.

Samhällets högst eventuella stöd till breddidrott för vuxna (frisksportavdrag för arbetsgivare) har som motprestation lägre sjukvårdskostnader och lägre vårdkostnader bland äldre.

Här finns stora vinster för individen i form av ett mer kvalitativt liv så behovet av stöd är relativt litet. Här finns nu det aparta utifrån hur regeringen agerar i övrigt att motion på kommersiella gym är avdragsgillt men inte på ideella Ågesta GK.

RF har kommit så snett, så snett

Är det då frid och fröjd i relationen mellan stat och idrott såväl som mellan idrott och samhälle? Nej, självfallet inte.

Läget är just nu en ren katastrof i relationen mellan regering och idrott.

Det primära skälet är att RF som företräder idrotten har skapat fel bild av idrotten bland politiker och media. Dvs man har fokuserat på bilden av den ideella föreningen det är synd om. Regeringen har samtidigt struntat fullständigt till och med i sina egna regeringsförklaringar om idrotten.

Idrotten har gjort fel saker och regeringen ingenting alls om man sammanfattar.

Skapar långt utanförskap

Ungdomen sviker idrotten på grund av samhällsutveckling, IT-utveckling och, för stora växande grupper, för att avgifterna för att ha ett idrottande barn blir för höga.

• Idrotten blir då ett tydligt första tillfälle för ett sedan ofta livslångt utanförskap för många ungdomar som inte har två anställda medelklassföräldrar som både vill och kan betala.
• Idrotten klarar inte längre att leverera det man skulle kunna leverera i form av fysiskt aktiva ungdomar som blir anställningsbara för att de klarar skola och lär sig jobba hårt, ha drömmar, göra som ledaren säger och fungera i ett lag. Pengarna finns inte och det går inte att ta ut mer av föräldrarna.

Vad vill staten med idrotten?

Ett beslut från stat och kommun om mer pengar till ungdomsidrott skall alltså inte baseras på vad idrotten vill ha av staten, utan av vad staten vill ha av idrotten.

Är det billigare för samhället stödja ungdomsidrott än att inte göra det skall man göra det med tydliga krav på leverans. Idrotten har inga skäl att be om hjälp, det är samhället som behöver hjälp av idrotten.

Delar av elitidrotten straffbeskattas genom lagen om poliskostnader som av den tyska regeringen setts som en lag som kan få tyskarna att tappa förtroendet för polisens våldsmonopol. Tyska inrikesministieriets enkla slutsats var "Polizeikosten hat der Staat zu tragen, ansonsten wäre das Gewaltmonopol des Staates nicht zu rechtfertigen"

RF missade enskild träning

Om staten skall bevara legitimiteten för polisens våldsmonopol kan man inte debitera poliskostnader, fritt översatt.

Här införde sosseriet en dum lag, det enda positiva nu är att samma gruppering verkar vara den enda som vill ta bort den. Sen måste vi skilja på det gemensamma ansvaret att lösa problemet med huliganer och lagen om poliskostnader.

När det gäller våra vuxnas breddidrott är det så illa att här har idrottsrörelsen missat helt. Vi gymmar, springer, promenerar på egen hand i renodlat kommersiella anläggningar med vårt eget välbefinnande som enda syfte. Men, det enda viktiga för samhället är att vi gör det, så det spelar ingen roll hur.

Sammanfattningsvis så kan idrotten leverera mer samhällsnytta för i sammanhanget försumbara kostnader och elitidrotten bidra med mer skatter till vård, skola och omsorg och dessutom räcker pengarna till ungdomsidrotten också.