Det är precis inte röda mattan som gäller inför framtiden för RF... Foto: Scanpix

RF agerar på flera områden för att skapa förutsättningar för att möta de samhällsförändringar som drabbar ideella föreningar hårt. Frågan är om de gör rätt saker, att de kommer göra sakerna rätt känner jag mig trygg i.

RF startar upp ett stort strategiarbete i höst, frågan på deras seminarium i Almedalen var den samma som rubriken ovan. Vi var självfallet på plats och försökte förstå hur man resonerar inom RF. Det var enkelt att förstå resonemanget men lite svårare att förstå de val man gjort.

Givna förutsättningar

Det relativt kritiska läget man har att utgå ifrån ser ut ungefär så här:

• Antalet medlemmar i ideella idrottsföreningar minskar.
• Antalet boende i Sverige som idrottar ökar. Ökningen ligger dock genomgående hos kommersiella aktörer eller o-organiserat idrottande (löpning, promenader etc). Slutsatsen är att den kommersiella idrotten är bättre på attrahera.
• Demokratin har slutat fungera, det är enstaka procent av medlemmarna som röstar på årsmöten. Små förbund med negativ utveckling bromsar förändringar då de har stor makt. De tio minsta förbunden inom RF har färre medlemmar och färre aktiviteter än den största enskilda föreningen.
• Den mest framgångsrika aktören inom RF agerar som en kommersiell aktör. Friskis&Svettis är toppstyrt med ett gemensamt varumärke mer att se som en franchiseorganisation än som traditionell föreningsidrott. De är dock mycket duktiga och de har komparativa fördelar mot sina konkurrenter. Hade inte Friskis vuxit så bra hade siffrorna för RF varit en katastrof.
• RF har tappat mycket position gentemot politiken (alla partier) de senaste åren. Idrott är en politisk ickefråga där inte ens Idrottsministern har för avsikt att göra något.
• Det går att se beslutet om 51-procentregeln som ett tydligt beslut om att exkludera den kommersiella idrotten framåt i tid.

RF har tappat kraft

Så ser läget ut på ett ungefär med gradskillnader åt båda håll.

Vad finns det då för slutsatser att dra av ovanstående.

RF har begränsat sitt mål. Att vara en stark samlande aktör för ideell idrott är inte samma sak som att vara en stark samlande aktör för idrotten i Sverige.

51-procentbeslutet såväl som Almedalspositioneringen ”Den ideella trädgården” visar på detta. 

Men de borde väl ha ett mål

RF har skapat risken att man tappar legitimiteten som den samlande aktören och språkröret för svensk idrott genom att låta organisationsform vara viktigare än uppdraget att utveckla idrotten.

RF har blivit en exkluderande organisation. Vi som idrottar ”fel” är inte välkomna.

Nu verkar det som att RF tänker utföra ett stort strategiarbete utan att ha mål för vart man vill komma, alternativt att man vill förnya verksamheten, men inte förändra mål eller strukturer. Frågan är om det är möjligt.

En onödig uppförsbacke

Grunden för strategiarbetet är de samhällsförändringar som RF förtjänstfullt utrett och definierat. Slutsatsen om starka långsiktiga trender mot ökad individualisering och ökad kommersialisering går inte att ifrågasätta. Här skall RF:s ledning ha all heder för att de inte blundar för verkligheten.

Att man ser bredd som prio ett är också ett steg framåt.

Det jobbiga är självfallet att när samhället utvecklas mot mer individualism och kommersialisering har RF valt kollektiva ideella former som enda vägen framåt.
Här har man skapat en fullständigt onödig uppförsbacke. Det övergripande rörliga målet borde sättas till att fler skall idrotta oftare men att det är av mindre intresse hur det sker.

En självklar prio-lista

Det RF (specialförbunden) skall leverera till samhälle, föräldrar med flera är ungefär följande enligt samhället:

1. Folkhälsa för vuxna, dvs lägre vårdkostnader och kortare tid mellan frisk och död. Sparar tiotals miljarder per år och är en förutsättning för att vi inte skall betala 50 kronor i kommunalskatt om 20 år.
2. Idrottande ungdomar som får bättre betyg, bättre motorik och undviker barnfetma.
3. Idrottande ungdomar som blir anställningsbara.

Vem är stark nog att vara drivande?

Det SF i synnerhet prioriterar är att leverera framgångar för elit. Visst är det kul för Sverige om vi vinner VM och OS guld men i jämförelse med folkhälsa och anställningsbara ungdomar värderas det inte högt av våra förtroendevalda även om de vid stunden är lika glada. Effekterna på vår export är också försumbara om ens mätbara.

I min bok där en stark samlande nationell aktör som kan driva idrottsfrågor och utveckla idrotten är viktig, till och med omistlig för såväl samhällsekonomin som för kvalitet i livet för individerna blir jag rädd för att den valda vägen leder till att vi om tio år helt saknar en aktör som med stark legitimitet driver idrottsfrågorna.

Och allt detta för att man år 2013 ser motsättning istället för symbios mellan det ideella och det kommersiella trots att man vet att de verkar i samma samhälle.