Anders Larsson i hockeyförbundet slog larm. Foto: TT

Utan att ens hamna nära partipolitiken kan vi nu lugnt konstatera att regeringar sedan 2010 hamnat fel. Den bild de hade och agerade på var inte ens nära den bild deras väljare upplevde. 

Konsekvensen blev att vi fick fundamentala kovändningar under hösten, gödde ett högerextremistiskt populistparti, fick in islamister i miljöpartiet och nådde ett ras i förtroendesiffror för i princip alla partier. 

Det folket såg, men inte ledningen (inte jag heller i min bubbla av medelålders medelklass) ledde till de lägsta förtroendesiffrorna för våra politiker någonsin. 

180 graders vändning av sex partier samtidigt i flyktingfrågan i november är något som aldrig tidigare hänt i svensk politik och förhoppningsvis inte händer igen.

Såg en annan verklighet

Den politiska eliten (och jag) lyckades i vår iver att stå upp för grundläggande principer totalt missa att de stora massorna såg en helt annan verklighet och hade en ökande oro baserad på sin verklighet.

För egen del satt jag i medelklassghettot Saltsjö-Boo och spydde galla över alla idioter som stödde SD samtidigt som jag förnekade verklighet som att polisen var dysfunktionell, försvaret icke existerande, bostadspolitiken en katastrof och migrationspolitiken ett misslyckande. 

Jag fick dagligen stöd och bekräftelse på ledarsidor och i politikers uttalanden. Ur det perspektivet ingick jag i samma lämmeltåg som i rask takt närmade sig ett stup.

Den senaste veckans händelser i MP blev på något sätt en bekräftelse som triggade mig att skriva den här krönikan.

Idrottens varningssignaler

Att ha folket bakom sig är en förutsättning för politik. Att ha folket för långt bakom sig är en katastrof. Ett politiskt system som bara har 1 procent av befolkningen som aktiva i ett parti och till 95 procent lever på statsbidrag har lämnat den vardag som människor lever i.

Demokratiutredningen som Olle Wästberg presenterade för några månader sedan och som alla partier i symbios begravde visade på förskräckliga fakta för alla som vill värna demokratin.

Frågan som då uppstår är om idrottsrörelsen som vår största demokratiska folkrörelse är på väg att upprepa politikens misstag?

Det finns många tecken på det:

• Färre aktiva utöver ledare som har barn i laget/gruppen.

• Extremt lågt deltagarantal på föreningars årsmöten.

• Ökande ålder på förtroendevalda.

• Minskat medlemsantal.

• Svårighet att rekrytera till styrelser och kommittéer.

• Ombud på förbundsmöten har i stor utsträckning utsetts av en mycket liten grupp likasinnade.

• Ökande andel anställda som driver verksamheten.

• Förnekelse av problemen.

Hockeybasen slog larm

Den kloke Anders Larsson, ordförande i ishockeyförbundet, ställde frågan ”Är idrotten på väg att upprepa politikernas misstag?” när vi träffades häromveckan. Då började jag inse att även idrottsrörelsen har ökat avståndet mellan gräsrötter och ledning.

Vi har med något enstaka undantag genomgående goda och kloka människor i ledande ställning i föreningar och förbund. De drivs av sin kärlek till föreningen och idrotten och agerar för verksamhetens bästa. 

Men när gruppen som skall välja våra ledande företrädare minskar så riskerar vi samma typ av sektliknande strukturer som vi nu ser i våra politiska partier. Vi är inte där än, men risken bör inte underskattas.

Den stora frågan är vad gör vi åt det? Hur ser lösningen ut?

Jag har självfallet inget bra svar på den komplexa frågan men några tankar finns det.

Medlemsskapet förstört

Att ta fram nya stadgar som skrivs från scratch för hela idrottsrörelsen. 1904 missade man att inkludera både sociala media och smart phones. Vi bör skapa en ny struktur för medlemsbegreppet, införa e-röstning, ersätta motioner med förslag som får stöd på digitala plattformar och kan beslutas löpande. Väsentligt förbättrat IT-stöd till kassörer och övriga i föreningar så vi får de som orkar ta på sig de uppdragen. Ett kontantfritt föreningsliv skulle minska problemen ordentligt och går att genomföra.

Medlemskap har tappat i värde. Idag är jag medlem i SAS Eurobonus, Choice hotels, Hemköp och ett antal andra rent kommersiella aktörer där jag i realitet är kund och får volymbaserade rabatter men de använder vårt begrepp ”medlem”. 

Jag tror vi skall försöka återskapa medlemsbegreppet till sin ursprungliga modell. Att vara medlem är att utan egen vinning arbeta för att få lämna över en förening i bättre skick till nästa generation. Det är skyldigheter som är det primära. De som är medlemmar utifrån den här definitionen är människor som förtjänar respekt från oss alla. De som är medlem enbart för att kunna spela eller för egen vinnings skull bör vi kalla något annat. Vad vet jag inte. 

Det finns med all säkerhet ett stort antal tillkommande åtgärder för att förbättra demokratin, engagemanget, föreningslivet. Det som krävs är att vi alla med de stora förbunden och RF i spetsen kommer fram till att det här skall vara ett prioriterat projekt.

Gör vi inte det så kommer vi att sitta i partiernas situation om X antal år. Det är osannolikt att vi då kan lösa problemet.