Efter några år av utredning och otaliga möten och diskussioner fick alla specialförbund inom Riksidrottsförbundet den 25 oktober till sist besked om det nya stödet med konkreta belopp. Nu hade Riksidrottsstyrelsen tillsammans med kansliet tolkat och räknat fram och tillbaka med de ramar och principer som lades fast vid Riksidrottsmötet innan sommaren.

Bara omfördelning av resurserna

Några förbund stod som vinnare medan andra blev förlorare. 

Det tråkiga i kråksången är bara att det inte finns några nya resurser, utan allt handlar om att de befintliga resurserna omfördelas mellan olika förbund och projekt. 

• Förra hösten skrev jag en krönika i ishockeyförbundets officiella tidning och i våra webbkanaler med rubriken ”Statliga idrottspengar ska huvudsakligen gå till barn- och ungdomsidrotten” där jag uttryckte min oro över att den nya modellen för stödformer skulle slå mot de yngsta.

• Tyvärr har min oro besannats när det gäller ishockeyn. Det är förvisso inte alldeles enkelt att jämföra det nya stödet med det vi för närvarande har, men för oss inom ishockeyn är resultatet att stödet till förbundet kvarstår på ungefär samma nivå som tidigare medan föreningsmedlen i nuvarande Idrottslyftet på ungefär 8 miljoner mer än halveras till knappa 4 miljoner i föreningsstöd. 

• Det är med medel från Idrottslyftet som vi idag underlättar och finansierar arbetet med rekryteringen av nya barn till ishockeyn i Tre Kronors Hockeyskola. Ett arbete som varit mycket framgångsrikt och lett till en ökning av antalet barn med hela 30 procent de senaste fyra åren. 

• Bland flickorna har vi samma period sett mer än en fördubbling! I samma stund vill jag lugna alla föreningsledare och tränare i svensk ishockey. 

Prioriter alltid ungdomarna

• Oavsett vilken räknesnurra RF använder kommer vi i svensk ishockey alltid att prioritera barn- och ungdomsverksamheten. Det är principiellt och grundläggande för oss. Nu får vi helt enkelt försöka fördela om resurserna och prioritera bort något annat.

Samtidigt leder det här mig in på de egentliga frågorna. För det första: ”Hur kraftsamlar vi för att öka stödet till idrotten?”. För det andra: ”Hur använder vi våra gemensamma resurser bäst?” 

• Här behöver vi ta ett gemensamt ansvar och vi förbund kan inte lägga allt i knät på Riksidrottsstyrelsens ledamöter. Vi inom ishockeyn motionerade tillsammans med fotbollen, simningen, handbollen, bandyn och basketen till Riksidrottsmötet i våras om att något behöver göras. Även golfen och innebandyn hade motioner på samma tema. 

• Riksidrottsstyrelsen var snabba med att föreslå att det viktiga arbetet inte skulle placeras i någon långbänk eller parlamentarisk utredning utan det skulle bli ett arbete som inleds omgående. Givetvis uppskattade vi det positiva gensvaret, men framförallt ser vi fram emot kommande arbete med konkreta åtgärder som följd.

Men vi behöver ställa oss frågan om vi verkligen ska gå med på alla politikens pekpinnar framöver och om vi ska acceptera alla riktade stöd vi erbjuds. Givetvis ska politiken kunna ha synpunkter på ”VAD” vi gör för pengarna. Men ”HUR” vi gör det behöver vi som självständig idrottsrörelse själva få bestämma. Annars är risken uppenbar att vi går vilse i djungeln av olika projekt och initiativ och tappar bort grunden. 

• Med grunden menar jag vardagsmiljön på föreningsnivå där den verkliga idrotten sker och där det ideella ledarskapet är helt avgörande. 

Det är idrott vi är bra på

• Det är idrott vi är bra på och det är med idrotten som grund vi formar goda samhällsmedborgare och skapar samhällsnytta, inte tvärt om!

Grundläggande för mig är att varje specialidrott själv vet bäst hur den egna sporten ska bedrivas och hur resurserna gör nytta i sin idrott. Det betyder helt enkelt att fäktningsförbundet vet bäst hur fäktningen ska utvecklas och att friidrottsförbundet har den bästa kompetensen gällande friidrottens utveckling. 

Givetvis anser jag samma sak när det gäller ishockeyförbundet och svensk ishockeys utveckling. 

Med det sagt behöver vi nu gemensamt i idrottsrörelsen diskutera hur vi får mest idrott för pengarna och vad som ska bedrivas i det gemensamma och vilka resurser som ges till respektive specialidrott. För närvarande har vi grovt räknat omkring 200 anställda centralt och 500 i distrikten inom det gemensamma i form av RF/SISU. 

Jag anser inte att vi behöver bli färre anställda inom svensk idrott, utan snarare tvärt om. Det vi däremot behöver fråga oss är hur vi får mest idrott för pengarna och använder resurserna på bästa sätt.

Jag är ordförande i ett förbund där vi som sagt nyligen fått veta att vi tappar många miljoner i statligt stöd till verksamheten kommande år. Med andra ord blir jag skyldig vår verksamhet att svara på hur vi skapar mer hockey och idrott för pengarna. 

Men framförallt vill jag och ishockeyn vara med och bidra till en stark, effektiv och sammanhållen svensk idrott. Vi har med andra ord en principiellt viktig resa framför oss i idrottsfamiljen.