Pia Sundhage kommer med raska steg genom förortscentrumet, klädd i jeans, varm jacka och ett stort leende. 

Gruppspel i tre städer

Hon hälsar glatt med en kram. Vi beställer varsin tex mex-buffé och slår oss ned vid bordet till övriga lunchgästers igenkännande blickar. Intervjun kan börja.

Nyligen hemkommen från Los Angeles, USA och två träningslandskamper mot Kanada (0-1 och 1-1) konstaterar damlandslagets förbundskapten att VM-lottningen i Toronto innebär att Sverige ställs mot Australien, Nigeria och USA i gruppspelet - som för Sveriges del spelas i Winnipeg (två matcher) och Edmonton. 

- En tuff lottning, men samtidigt en härlig utmaning. USA slog vi ju faktiskt i Algarve Cup förra året. Nigeria har fysiska spelare som är duktiga en-mot-en, men kanske inte är så välorganiserat som lag, och Australien har ett ungt lag med attityd som förväntas få sitt genombrott i detta VM, säger Pia Sundhage om lottningen och berättar att hon och övriga ledarteamet kommer att fokusera bland annat på spelet en-mot-en fram till VM.

Slår ur underläge

- Det är en spelsituation svenska spelare behöver utveckla. Dessutom behöver vi få spelarna att vilja möta tufft motstånd och känna glädje i att ta sig an utmaningen. Svenska folket får nog ställa sig in på att vi slår ur underläge den här gången. Det passar oss å andra sidan bra, precis som jag tror det passar många andra svenska lag. 

Pia Sundhage föddes den 13 februari 1960. Hon växte upp i det lilla samhället Marbäck i Västergötland. 

Fotbollen blev snabbt en central del i hennes liv. Tränaren i Marbäcks IF:s knattelag, Kent-Olof Johansson, upptäckte tidigt den fotbollstokiga flickans talang och frågade om hon ville spela match.

A-lagsdebut vid elva

- Tänk, en riktig fotbollsmatch, i tröja med nummer på ryggen. Oj, vad jag längtade till matchdagen! berättar Pia om fotbollsdebuten vid sju års ålder, 1967.

Det var bara ett problem som återstod: det var en pojklagsmatch.

Tränare Johansson rådfrågade sin räv bakom örat och skrev därefter upp Pia som ”Pelle” i laguppställningen. Ingen reagerade, ty Pia var minst lika bra som de andra, och både hennes kropp och frisyr kunde vid den tiden misstas för att vara en pojkes. 

- Det tog faktiskt flera år innan någon upptäckte att jag var en tjej som spelade i ett pojklag, och att Pelle egentligen var Pia, berättar hon och minns att A-lagsdebuten skedde fyra år senare, 11 år ung, i Ulricehamns IF:s damlag.

Bollen ständigt närvarande

När Pia var nio år flyttade familjen in till centralorten Ulricehamn. Stationshuset blev familjens nya hem och vinden på detsamma blev hennes eget Friends Arena. 

Mamma Karin, servitris, var väl inte alltid så glad över att den upphängda tvätten hamnade på golvet när Pia dribblade, gjorde mål och sprang runt med en väl inövad målgest. Men det viktiga var ju att lilla Pia var glad, tänkte kloka Karin, och lät henne hållas.

Killarna i Bogesundsskolans skollag förstod snart att det var någonting extra med den där Sundhage, för hon hade alltid en boll med sig. Om den inte var under armen, så var den klistrad vid foten och killarna snurrades upp på rasterna med någon ny fint som passionerade Pia hade övat in på familjens vind.

Fick vara den hon var

Efter det gick det snabbt. 1975 blev hon som 15-åring rekordung debutant i A-landslaget mot England på Nya Ullevi. Det gav stora rubriker i Göteborgs-Posten - husorganet hemma hos Sundhages, tillsammans med Ulricehamns Tidning.

- När morsan öppnade tidningen och såg mitt namn i rubriken tittade hon på mig och frågade: ”Pia, det där landslaget, vad är det för lag…?” 

- Typiskt morsan. Hon har aldrig kunnat något om fotboll. Inte farsan heller. Men det var ganska skönt, för då fick jag sköta allt som hade med fotboll att göra på egen hand, och det passade mig bra. 

- Det var dessutom fostrande i sig. Jag kände hundraprocentigt stöd från mina föräldrar. Jag fick vara den jag var, annorlunda och fotbollstokig. Därför är jag den jag är i dag. 

Start på Söders höjder

Resten är historia. Fotbollshistoria. Från 1978 fram till 1996 representerade Pia Sundhage i tur och ordning Falköpings KIK, Jitex BK, Östers IF, Jitex BK, ROI Lazio (första svenska, kvinnliga utlandsproffset med en Vespa att disponera fritt, samt mat och boende tillsammans med fyra andra spelare som lön), Stattena IF, Jitex BK, Hammarby IF, Östers IF och slutligen åter Hammarby IF.

På Söders höjder startade också hennes tränarkarriär. I slutet av sin spelarkarriär, som även innehöll 146 landskamper och 71 mål, var hon nämligen spelande tränare i Hammarby under tre år. I laget fanns bland andra hennes assisterande förbundskapten, Lilie Persson. 

Att Pia Sundhage blev tränare var egentligen inget aktivt val.

Ifrågasatte tränaren

- Nej, det började med att jag ifrågasatte allting som hade med träningen att göra under vår tränare Kaj Hansson i Jitex. Han var generös och diskuterade fotboll i det oändliga, och till slut anmälde han mig till en tränarkurs: Grundkurs i fotboll. 

- Han tyckte nog att jag behövde lite perspektiv – och han hade rätt. Det var ju inte så lätt, säger Pia Sundhage och medger i samma ögonblick att ”hon nog var ganska jobbig som spelare, för tränaren…”

Efter hennes sista år i Hammarby blev det Vallentuna BK, som spelare och assisterande tränare åt de två kvinnliga huvudtränarna Det gick bra, liksom i AIK även där som assisterande tränare. 

Bra gick det också på andra sidan Atlanten, i Philadelphia Charge (assisterande) och Boston Breakers (huvudtränare). Men det gick inte bra i norska Kolbotn IL i Oslo. Där tog det tvärstopp.

- Jag började med att byta spelsystem och märkte att jag inte fick gehör för det, framför allt inte från några av de norska landslagsspelarna. Efter fem månader var jag så frustrerad att jag gick till styrelsen och bad att få sluta. 

- Styrelsen var klok och ville undersöka om det fanns något missnöje med mig, eller inte, innan den tog något beslut. Efter att styrelsen frågat runt bland spelarna kom det fram att framför allt tre spelare var direkt emot mig. Därmed hade förutsättningarna för att göra ett bra jobb försvunnit och vi skildes åt. 

Tårar av sorg - och lättnad

Pia packade sin gamla Simca full och styrde mot Stockholm. Hon hann inte mer än lämna Oslo förrän tårarna började forsa ned för kinderna. 

- Det var alla känslor på en gång. Sorg över misslyckandet, men också en stor lättnad tror jag. Och mycket riktigt, när jag närmade mig Stockholm hade jag övertygat mig själv om att det var det bästa som kunde hända. 

- Min analys och läxa var nämligen att jag var alldeles för ensam i mitt coachande och hade ett för litet ledarteam runt omkring mig. Ensam var jag svag, berättar Pia Sundhage om tiden som blev vändpunkten för henne karriär som ledare, och ögonen blir för en stund en aning glansiga.

- Efter Kolbotn har jag varit noga med att bygga ett starkt ledarteam runt mig och laget. Det är viktigt för spelarna att höra fler röster - och för mig att få fler infallsvinklar i mitt ledarskap. I viss mån anammade jag även ett mer coachande ledarskap, där jag lärde mg att lyssna bättre, efter den här tråkiga men lärorika Norge-historien. 

”Dala” gav mer än avtalat

Snart hamnade Pia i Örebro som tränare för storsatsande KIF Örebro. Sven ”Dala” Dahlkvist hjälpte klubben med satsningen. Pia tjatade sig till en heltidsanställning för att ”skicka en signal till spelarna att vi satsar på allvar”.

- ”Dala” sade att han inte kunde betala mig för en heltid. Jag sade ”skit i pengarna” och så enades vi om den halvtidslön för ett heltidsarbete. När första lönebeskedet kom innehöll den några kronor mer än vad vi hade avtalat. Jag frågade ”Dala” varför. Han svarade: ”Jag kunde inte med att bara ge dig en halvtidslön när du arbetar heltid…”

2006 kom det ett long distance call från USA. Det amerikanska fotbollförbundet ville ha henne som sin Head Coach. Pia tackade ”Ja” och befann sig snart på en scen framför en grupp med några av världens bästa damfotbollsspelare, såsom Abby Wambach, Alex Morgan, Hope Solo, Megan Rapinoe… 

Sjöng om förändring

Alla väntade på vad den nya coachen från Sverige skulle säga. Pia blev för en gång skull nervös och gjorde det hon brukar göra för att nervositeten ska släppa: Plockar fram inspiration i musiken och sjunger något av husgudarna Bob Dylan, Bruce Springsteen, Mikael Wiehe eller Simon & Garfunkel.

- Jag valde Dylans The Times They Are A Changin´- den kändes rätt där och då. Först blev det helt tyst och de tittade på varandra. Sedan bröt jublet ut och alla sjöng med. Då visste jag att jag hade vunnit över dem på min sida. 

Pia Sundhage byggde ett lag av individualisterna och fick bra betalt i medaljer: två OS-guld och ett VM-silver, med OS-finalen i London mot Japan 2012 som det största minnet. Japan besegrades med 2-1 efter två mål av Carli Lloyd inför 80 203 åskådare på Wembley Stadium.

Dags att komma hem

Kort därpå ringde det igen på hennes mobil. Det var Marika Domanski Lyfors, då, liksom nu, chef för flicklandslagen och damlandslagen inklusive elitverksamheten flickor och damer på Svenska Fotbollförbundet. Den tidigare elitspelaren och förbundskaptenen undrade om det inte var dags att komma hem igen. Det var ju trots allt EM på hemmaplan ”runt hörnet”. 

Pia behövde inte lång betänketid. Hon packade väskorna, hängde gitarren på ryggen och klev på planet med destination Arlanda och Stockholm. 

1 september 2012 gjorde hon sin första arbetsdag som förbundskapten för damlandslaget på Svenska Fotbollförbundet i Solna. Hon hade nu drygt tio månader på sig att forma ett lag som kunde kämpa om EM-medaljerna, och med målet att ta sig till finalen på Friends Arena. 

En inspiration på vägen för damlandslagsgruppen var att Pia blev utsedd till Årets Coach inom damfotboll av FIFA 2012 vid den årliga galan i Zürich. 

Värsta förlusten

Resultatet i EM vet vi redan. Det blev delat brons efter förlust mot Tyskland (0-1) i semifinalen på ett fullsatt Nya Gamla Ullevi i Göteborg, samt cirka två miljoner framför TV-apparaterna. En bortdömd kvittering av Lotta Schelin förstörde festen och fick hela Sverige att skrika i kör: ”Neeeej!”.

- En av mina värsta förluster, kanske den allra värsta. Jag och Lilie Persson har satt ihop en video med alla våra målchanser. Vi hade tolv klara målchanser mot Tysklands tre. Ändå förlorade vi! Det är nästan obegripligt, säger Pia Sundhage som dock vägrar att se sig och laget som ”förlorare”:

- Nej, jag ser oss som vinnare, inte minst tack vare publiken, den tolfte spelaren. Det stöd vi kände under EM från publiken och svenska folket var enormt. Vi utvecklades som grupp och hjälpte till att lyfta damfotbollen i Sverige till en ny nivå. Då går det inte att känna sig som en förlorare.

Kontraktet går ut

Pia Sundhages kontrakt med Svenska Fotbollförbundet går ut efter VM. Vad som händer sedan är inte bestämt, enligt Sundhage.

- Nej, nu är det fullt fokus på VM. Vi är revanschsugna och målet är att ta en medalj, gärna ädlare än i EM…

Vad som än händer är en sak helt klar: den tonsäkra fotbollsfantasten från Marbäck älskar utmaningar. Var än i världen de befinner sig.

Thomas Björn

Pia Sundhage är etablerad och välkänd, men hennes kontrakt  och därmed jobb sträcker sig inte längre än till och med Vm. Sedan vet hon inte vad hon ska göra. Foto: Claudio Bresciani, TT