Ingemar Stenmark lämnar ingen oberörd. Från debuten i alpina Världscupen till segern i Mästarnas mästare, åren är kantade av episoder och beundrarna blir bara allt fler. 

Ulf var med från början

Ulf Stenberg sammanfattar de omtumlande åren före och efter Ingemar Stenmarks genombrott. Som nyanställd på DN-sporten var Ulf först ut med att bevaka Ingemar Stenmark innan han slog igenom i norska Voss 1974. Därmed hade han ett försprång på två år i jämförelse med den lavin av svenska sportjournalister som brakade ned till Alperna efter Sveriges första seger i världscupen.

Det enorma mediepådraget bidrog till att Ulf Stenberg senare värvades som pressansvarig till landslaget och blev en del av dess innersta krets. Författaren, som med tiden också blev nära vän med familjen Stenmark delar här med sig av oförglömliga anekdoter från och utanför skidbacken. Det handlar om om riggade tävlingar, kroatiska terrorceller och om vad som hände bakom kulisserna, när den blyge tonåringen från Slalomvägen i Tärnaby blev Sveriges folkkäraste idol någonsin.

Ulf Stenberg ger läsaren sin bild av vad som formade den unge vinnarskallen Stenmark. Det alpina underbarnets meritlista skulle komma att toppas av två OS-guld, fem VM-guld och 86 segrar i världscupen. 

"Han ”svor så det osade när han blev förbannad, körde bil lika omdömeslöst som andra över¬modiga unga män med nytt körkort, fuskade i kortspel”, skriver Ulf Stenberg.

Så blev Björn Wagnsson hans stöd

Boken om Stenmark har varit aktuell i olika persioder. Men nu tog Ulf Stenberg sig mod, men berättar också:

”För att slippa plågas av dåligt samvete informerade jag Ingemar efteråt, vilka åsikter han förde fram i tidningarna som redan var på väg att tryckas. Han hade aldrig något att invända och skämtade bort min lätta ångest med ’du vet ju ändå vad jag tycker’.”

Att övertala Ingemar

Ingemar och jag infann oss på ett av lyxhotellen i Aprica i samband med en tävling i Världsserien – ett genrep inför cupcirkusens start. RAI hade reserverat en stor, elegant soffgrupp framför en brasa i lobbyn, ställt upp kameror och riggat belysning.

Trots att uppmärksamheten från passerande hotellgäster och den arrangerade inramningen innebar värsta tänkbara förutsättningar för Ingemar kämpade vi oss igenom ett par timmars intervju med många avbrott. Frågorna ställdes på italienska, Ingemar svarade på svenska och jag fungerade som tolk och ”filter”.

När vi äntligen var klara tackade Pigna uppskattande och lämnade över ett tjockt kuvert till Ingemar. Vi vandrade hemåt i mörkret, genomsvettiga av grillningen i det starka ljuset framför brasan. När vi kom in på vårt hotell väntade en nervös Hermann i lobbyn.

”Gick allt bra?”, undrade han nyfiket.

”Jo, till slut blev dom nöjda”, svarade jag.

Ingemar anade säkert vad kuvertet innehöll, men brydde sig aldrig om att titta efter. Han gav det till Hermann med orden:

”Det här tycker jag du skall ha, som tack för all hjälp jag fått.”

Dagen efter avslöjade Hermann att gåvobunten av liresedlar motsvarade cirka 10 000 kronor, ett på den tiden väldigt högt arvode för en intervju.

Kanske fruktade Ingemar att pengarna skulle äventyra hans amatörstatus inför OS i Lake Placid?

Hanteringen av den ekonomiska sidan av framgångarna blev snabbt ett bekymmersamt problem för Erik Stenmark. Han insåg att avtal och ideliga erbjudanden från aktörer i skidcirkusens periferi krävde en mer professionell kunskap och hjälp än den som banktjänstemän i Umeå kunde erbjuda.

En dag frågade han om jag kunde tipsa om någon rådgivare som var pålitlig och dessutom insatt i den pengakarusell som snurrade allt snabbare i idrottsvärlden.

Första namnet som dök upp i tankarna var Björn Wagnsson, en advokat som blivit uppmärksammad i samband med den inledande vågen av svenska hockeyexporter till Nordamerika. Jag bad DN:s sportchef Bobby Byström att ringa runt till några av Wagnssons klienter i NHL och lyssna på deras omdömen.

Uppskattningen från hockeyproffsens sida var total och 1976 kunde jag utan betänketid förmedla första kontakten mellan familjen Stenmark och idrottsadvokaten. Personkemin mellan Ingemar och Björn stämde omgående på ett avspänt sätt, även om Wagnsson fram till våren 1980 och övergången till B-licens (=halvproffs) bara kunde agera som informell rådgivare.

Om sanningen skall fram hjälpte jag i samma veva även Egon Håkansson, en nära kompis från DN-tiden som bevakare av Alvik och Basketförbundet, till ett besök på Slalomvägen. Idésprutan Egon fick möjlighet att spåna idéer om framtiden med Erik och hälsade även på hos mormor och morfar i Joesjö.

Det slutade med att valet av Wagnsson stod fast. Handslaget efter första mötet gällde och vid en titt i backspegeln blev det säkert bäst så. Björn fungerade som proffsig konsult i ekonomi- och avtalsfrågor fram till 1980, då han tog över hela ansvaret för Ingemars affärer och organiserade flytten till skatteparadiset Monaco.

Wagnsson agerade från första början på ett tillbakadraget och lågmält sätt som uppskattades av familjen Stenmark, en attityd som påminde om Wallenbergarnas devis ”verka men inte synas”.

Med Egon Håkansson hade Ingemar riskerat att bli delaktig i fler offentliga sponsoruppdrag. Möjligen hade han tjänat snabbare pengar på fler kreativa uppslag, men en mer offensiv marknadsföring hade även kostat mycket kraft mellan säsongerna.

Det lugnare tempot i Wagnssons kunniga och tålmodiga byggande av varumärket var över tid säkert det mest idealiska. Med facit i hand hade Ingemar även riskerat att bli lurad på mycket pengar, om han hamnat i den härva som Håkansson drogs in i av kompanjonen Lars Skarke. Affärer som kostade Björn Borg många miljoner.

Om amerikanske superagenten Mark McCormack var aktuell som Stenmarks agent?

Knappast. När McCormack-stallets två skidkändisar Rosi Mittermaier och Christian Neureuther kom till Tärnaby för ett jippo och ett maskerat IMG-försök att imponera på familjen Stenmark fick det pappa Erik att rycka på axlarna:

”Folk som landar i Tärnaby med helikopter ska man nog passa sig för.”

Fram till beslutet att ansöka om B-licens, och därmed avsäga sig möjligheten till OS-deltagande 1984, sköttes mycket runt Ingemar på ett amatörmässigt sätt. Det var inte sällan något av ”vilda västern” över vardagen.

Alpina poolen litade på Noglers omdöme i kontakten med företagen som hade rätt att använda Stenmark i reklam, medan andra önskade klartecken från pappa Erik för diverse sidouppdrag.

Hermanns uppfattning om lag och ordning kunde skifta från dag till dag och vid några tillfällen gick ”larmet” hemma i Sverige. Jag minns själv en gång när jag följde med honom och Ingemar till Garmisch, där en upprymd bankdirektör uppvaktade med stor blomsterbukett och samtidigt tog emot en bag av Nogler.

Några dagar senare beklagade sig Hermann över att någon på skidförbundet blivit vansinnigt upprörd över att han, utan formellt tillstånd, flyttat en stor summa pengar från Österrike till Västtyskland.

”Det är så mycket byråkrati i dag. Vilken tullare skulle komma på tanken att stoppa Stenmark vid en gränspassering för att kontrollera bagaget?”, frågade Hermann.

Det blev ordning och reda på transaktionerna först när Björn Wagnsson tog över ansvaret våren 1980.

Historien om Olympiatravets premiär 1979 ger en bild av de överraskande problem som kunde uppstå, när skidförbundets alpina kommitté vant sig vid att disponera ”guldkalven” Stenmark efter eget tycke.

Egon Håkansson kläckte den lysande idén att staten via travets spelmonopol ATG skulle sponsra Sveriges olympiska kommitté med en del av omsättningen från det nya och rikstäckande succéspelet V65.

Inför Olympiatravets första upplaga på Jägersro våren 1979 drogs en stor reklamkampanj i gång med Ingemar Stenmark, Linda Haglund och travhästen Pershing som profiler. Det artade sig till en väntad succé, men bara en dryg vecka innan evenemanget ringde en förtvivlad Egon Håkansson och vädjade om akut hjälp:

”Jag har förgäves försökt få klartecken från skidförbundet för Ingemars medverkan, men obegripligt nog vägrar alpina kommittén att agera. De säger att de inte har någon skyldighet, att alltid bjuda andra på ekonomisk draghjälp…”

”Ingemar har tydligen en inbokad resa till en sportmässa i München samma dag som Olympiatravet. Snälla, gör allt du kan för att vi inte skall tvingas meddela storpubliken i Malmö att den populäre prisutdelaren inte kunde komma”, bönade Egon.

Det räckte med ett telefonsamtal till pappa Erik i Tärnaby. Han blev lika förbannad som jag över att alpina kommittén så snabbt drabbats av storhetsvansinne och på bara några år glömt hur det var när utförsåkarna tiggde bidrag ur den förbundskassa som längdåkningen regelbundet fyllde på.

”Om du kollar flygtider och bokar om honom till ett senare plan, så pratar jag med Ingemar. Vi ordnar det här på bästa sätt och visar samtidigt alpina kommittén att de inte kan bestämma allt. Att ställa upp för Sveriges olympier är ju en självklarhet”, resonerade Erik.

Sagt och gjort. Efter ett informerande samtal till tränaren Torgny Svensson tog vi fram ett nytt reseschema, som gav några timmars utrymme att flyga Ingemar med helikopter från Kastrup till Jägersro och en uppskattad prisutdelning.

En tacksam Egon Håkansson kunde andas ut och SOK fick en första välkommen ATG-påfyllnad av bankkontot. I dag har Olympiatravet bidragit med drygt 225 miljoner till svenska olympier."

Ulf Stenberg, författare till boken om Ingemar Stenmark.