Borg 3: Att vara tvåa motiverade inte honom

Det är förvisso sant att Björn även hade andra nog så formidabla rivaler än McEnroe, främst kanske Jimmy Connors och Guillermo Vilas. Men i de fallen var det Björn som var den yngre supertalangen på väg uppåt och Connors och Vilas som var de etablerade toppspelarna som efter många hårda bataljer blev tvungna att abdikera från tronen och acceptera att de inte längre var bäst i världen, fortsätter författaren Jan Söderqvist i förordet.

Annons

 Med McEnroe var det annorlunda, han var den yngre begåvningen som jagade Björn bakifrån och som till slut lyckades detronisera svensken, som var om möjligt ännu mindre intresserad av att stå i skuggan av någon annan än vad den synnerligen segersugne Connors var. Att ”bara” vara världstvåa efter att tidigare ha varit etta i flera år, var ingenting som attraherade Björn det minsta. Att fortsätta träna så besinningslöst hårt och leva så disciplinerat och enformigt som tennis på internationell toppnivå krävde och kräver bara för att sedan regelbundet få stryk av John McEnroe i de stora finalerna, det var ett scenario som med tiden tedde sig alltmer outhärdligt för den fortfarande unge svensken. 

Visserligen var Björn förtjust i pengar, och genom att i likhet med Connors och senare även McEnroe (och nu Roger Federer) stanna kvar på touren också efter åren högst uppe på den absoluta toppen hade han kunnat dra in enorma summor, både i prispengar och än mer genom lukrativa reklamavtal och uppvisningsspel. Men i hans fall var det, menar jag, viljan att bli och förbli nummer ett i världen som var den nödvändiga drivkraften för att han skulle uthärda allt monotont slit, dag ut och dag in, vecka ut och vecka in.

När Björn insåg att den yngre McEnroe hade gått ikapp och förbi honom, att han i sin arsenal helt enkelt inte hade de vapen som behövdes för att besegra rivalen när det verkligen gällde, då var det inte roligt längre. Att vara nummer två i världen utan rimliga möjligheter att återerövra förstaplatsen var inte roligt. Inte tillräckligt roligt för att motivera honom till att fortsätta med en hundraprocentig satsning på tennis och ingenting annat, med allt vad det innebar av askes, försakelser och brutal disciplin, särskilt inte som han nu hade fått smak på annat, främst genom amerikanen Vitas Gerulaitis som ogärna lät viktiga matcher komma i vägen för sitt energiska festande och som länge hade en fysik som stod pall för den livsstilen.

Därför är det inte orimligt att hävda att John McEnroe både var den som lyfte Björn till fantastiska höjder som spelare och senare också blev den som satte en anmärkningsvärt tidig punkt för hans tenniskarriär. Han var för bra, han bara vann och vann hela tiden. Och då var det inte roligt längre. Då fick det vara för Björns del, och då spelade det ingen roll att det fanns massor med pengar kvar att tjäna. Och då var Björn ändå inte den som utan vidare tackade nej till de pengar som erbjöds.

För McEnroe, den virtuosa begåvningen som kom underifrån och passerade sin idol och läromästare, var det hur roligt som helst; att besegra Björn Borg var för honom unikt tillfredsställande, en match mot Borg var det han såg fram emot allra mest. Han var helt klar över vad deras rivalitet betydde inte bara för honom i så måtto att han tvingades att anstränga sig till det allra yttersta för att vinna, utan också för sporten i stort eftersom medierna gick igång på deras återkommande dueller, vilket genererade mängder av skriverier och spekulationer, vilket i sin tur genererade större intresse för de stora turneringarna.

Björn gjorde honom till en bättre spelare och en rivalitet som deras – mellan två väsensskilda temperament och spelstilar – lyfte all tennis och underströk hur väl sporten lämpade sig för tv-mediet, där man med närgångna kameror och känsliga mikrofoner utplacerade nere vid banans linjer kunde skapa en föreställning om att publiken verkligen lärde känna spelarnas personligheter.

Vem skulle gå segrande ur den ovissa tvekampen den här gången? Den outgrundlige svensken med sin rullande gång, sitt envetna stirrande mot de egna skorna, sitt strama minspel helt utan variationer som signalerade total kontroll? Eller den trumpne amerikanen med sitt blixtrande, oortodoxa attackspel, sina ideliga vredesutbrott med gap och skrik på domare som signalerade att total kollaps var nära förestående i princip hela tiden?

Men så var tvekamperna helt plötsligt inte ovissa längre, och då ville den outgrundlige svensken inte vara med. Han ville inte fortsätta förlora. Han slutade spela tennis. Eller i varje fall att tävla. För McEnroe innebar det för alla oväntade beslutet ett dråpslag. Han kunde inte förstå eller acceptera det. Han hade haft en Björn Borg-affisch i sitt pojkrum (alldeles bredvid en Farrah Fawcett-affisch), och han hade varit bollpojke åt sin idol när svensken år 1972 spelade US Open, det vill säga: på den tiden tävlingen spelades i Forest Hills (amerikanen var 13 år, svensken var 16). ”Att sedan själv lyckas spela sig upp i världstoppen när Borg och Connors var nummer ett och två, och att få vara en del av allt det där, det var som att få sina önskedrömmar besannade, och det kändes som om tennisen var på sin absoluta topp”, har McEnroe sagt i intervjuer. Men att ”Borg bestämde sig för att sluta var en av de största besvikelserna i min karriär”.

Så han försökte övertala Björn att ändra sig: ”Att spela tennis är ju allt vi kan”, kunde han säga. Men Björn bara skakade på huvudet. Han hade verkligen bestämt sig och ingenting kunde få honom att tänka om. Det fanns ingen motivation kvar. Han hade ingen lust att medge sina nederlag. Hans stolthet kunde inte tåla det. Fram till denna punkt hade han vetat att han under normala omständigheter kunde besegra vem som helst med sin närmast överjordiska förmåga att hinna upp och returnera i princip alla bollar. Han hade alltid ett svar på allting, kunde hantera alla spelstilar.

Han kallades ”Houdini med svettband” just därför att han aldrig gav upp, alltid nötte på och slingrade sig ur till synes hopplösa underlägen. I nästan varje turnering var han, ofta i de tidiga omgångarna innan han riktigt hade hunnit vänja sig vid underlag och omständigheter, på väg att bli utslagen av en vilt chansande motståndare med sämre ranking (en seedad spelare får alltid möta sämre rankade motståndare i de inledande omgångarna, spelare som inte har något att förlora och som har kraftfulla incitament att chansa hårt), men till slut var det ändå alltid Björn som triumferade och gick vidare till nästa runda. Han blev aldrig trött, åtminstone inte så att det märktes, han bara spelade på och vann och vann. Men mot John McEnroe räckte han nu inte längre till.

Att vara nummer ett i världen är en börda, man är hela tiden jagad av alla andra och därför under konstant press, och att vara uppåtgående är alltid roligare än att frenetiskt försvara sin förstaplats eller, än värre, dala nedåt på rankingen, det menade även McEnroe, åtminstone i efterhand. De två bästa åren i hans egen karriär, sade han senare, var 1979 och 1980, då han jagade Borg och Connors framför sig.

Han älskade att vara den nye killen, det plågade underbarnet som hotade de etablerade stjärnorna, samtidigt som dessa skyddade honom från berömmelsens allra mest skoningslösa strålkastarljus. Han trivdes bäst i skuggan av de äldre och var tacksam över att slippa den press som det innebar att själv representera hela tennissporten.

När Björn gav upp tävlandet, lämnade han McEnroe ensam uppe på toppen där det blåste så skoningslöst hårt. Och med Björn ute ur leken fanns det inte längre någon som McEnroe respekterade lika mycket. ”Jag trodde att vi tillsammans skulle dra varandra upp till de där overkliga höjderna”, sade amerikanen om svensken. ”Och så gick han bara och slutade på det där sättet.” Det tog McEnroe flera år att hämta sig från detta så pass att han kunde motivera sig till att höja sitt eget spel ytterligare, men nu utan draghjälp från Björn. Under de första åren utan sin svenske rival var han ilsknare än någonsin. I det längsta hoppades han att Björn skulle ändra sig och komma tillbaka till tennisen.

Man kan, som Tim Adams gör i sin bok I huvudet på John McEnroe, fråga sig om inte Borgs plötsliga frånvaro berövade amerikanen en nödvändig möjlighet att ständigt återerövra sin självrespekt. Den perfektion McEnroe strävade efter var bara, så kände han, möjlig att uppnå i matcherna mot Björn Borg. Deras antagonism på banan var det som fick hans egna ansträngningar att kännas meningsfulla och det som fick honom själv att känna sig som en hel människa.

När han fick frågan om hur han trodde att deras matcher skulle gå om Björn hade fortsatt spela, svarade McEnroe att de båda nog skulle ha fortsatt att stimulera varandra till att bli bättre och bättre, inte bara som spelare utan också som människor. Nu blev det inte så. I och med att Björn slutade, försvann tillfället för dem båda att sporra varandra till utveckling inom såväl det ena som det andra området. Huruvida McEnroe blev en bättre människa är oklart, men efter några år av vilsenhet samlade han ihop sitt tennisspel och kunde 1984 uppvisa ett fullständigt makalöst matchfacit: 82 singelsegrar mot bara tre förluster. Alltmedan Björn ägnade sig åt annat. Med varierande framgång.

I sin memoarbok Serious – och jag upprepar igen med misstrogen frustration att det alltså inte finns någon motsvarande bok om Björn Borg – berättar John McEnroe att han i ett problematiskt skede av sin karriär allvarligt övervägde att höra av sig till Björns gamle tränare Lennart Bergelin om ett eventuellt samarbete dem emellan, men att det aldrig blev av, dels därför att han var rädd att Björn skulle misstycka, dels därför att han innerst inne i det längsta trodde och hoppades att Björn skulle återvända till tennisen. Björn var ju trots allt den, tillsammans med Vitas Gerulaitis, som hade initierat honom i konsten att roa sig kungligt och njuta av ett liv i sus och dus ute på touren. Och

McEnroe uppförde sig alltid under matcherna mot Björn, helt enkelt, skriver han själv i Serious, därför att han respekterade sin motståndare för mycket för att tillåta sig att spåra ur och skälla på domaren. Hur kunde människan sluta spela tennis? Han var ju bara 25 år gammal! Jaja, han kanske ”bara” var nummer två i världen, men en solklar tvåa som hade slagit Connors hur många gånger som helst i rad, och i de stora turneringarna kan vad som helst hända, skriver McEnroe. Han själv kunde ha en dålig dag och åka på en förlust före finalen, så Björn kunde ställas mot någon annan. Ingenting var på minsta vis förutbestämt. Att bara ta sitt pick och pack och lämna scenen när han fortfarande var så nära förstaplatsen i världen verkade vara rena galenskapen.

Men samtidigt som han konstaterar detta, lanserar McEnroe en alternativ teori. Björn höll helt enkelt på att få spader. Han hade inlett sin karriär så tidigt och hade varit så framgångsrik, vilket dels gjorde honom uttröttad och uttråkad nu när han inte längre var nummer ett, dels hade det gjort honom till den första spelaren i tennisens historia som hade råd att dra sig ur touren vid så unga år och leva på de pengar han hade spelat ihop och de ackumulerade reklamintäkterna.

Hans tennisliv hade blivit så till den grad inrutat, något som förstärktes av hans vidskepelse – allt skulle upprepas på precis samma sätt, år ut och år in, samma hotell, samma måltider, samma bil, samma rutt till arenan, samma turtröja i finalen, et cetera in absurdum. Men nu hade han, som sagt, fått smak på ett annat liv, i hög grad tack vare den legendariske festprissen Gerulaitis, Björns närmaste och kanske ende verklige vän på touren.

Det var kvinnor och party natten lång. Björn hade, berättar McEnroe, börjat unna sig detta i små portioner i samband med jippobetonade uppvisningsmatcher på olika ställen i världen, men däremot aldrig när det handlade om regelrätta tävlingar där viktiga rankingpoäng stod på spel. Och nu när det eviga träningsharvandet, det regelbundna sovandet och den stränga dieten framstod som alltmer frånstötande, var det annat som lockade desto mer.

Björn Borg är, skriver McEnroe, en utpräglad dubbelnatur, en Jekyll/Hyde-figur: å ena sidan en asketisk munknatur med unik viljestyrka och förmåga att betvinga de egna impulserna och skärma av all distraktion för att kunna uppnå det mål han har ställt upp för sig; å andra sidan är han ”fullständigt vansinnig”, ett partymonster utan dess like, delvis självdestruktiv. Dessutom styrs han i så hög grad av sin stolthet, vilket leder till att om han väl har deklarerat offentligt att han slutar med tennis, så är det av prestigeskäl omöjligt för honom att ändra sig. Det har aldrig, menar McEnroe, varit en enkel sak för Björn att erkänna att han skulle ha begått ett misstag.

Redan nu i inledningen bör det kanske tilläggas att den personlighetsmässiga tudelning som McEnroe anspelar på – ett förebildligt agerande i sportsliga sammanhang och diverse smärtsamma haverier i det civila – verkligen inte är något unikt för Björn Borg. Och att det knappast heller är något att förvånas över. Det är viktigt att komma ihåg att sport faktiskt är just sport, visserligen outtömligt intressant i sig, men inte någon metafor för eller något rättesnöre i verkliga livet. Det ena går inte att översätta till det andra, idrottsliga bragder utförs under helt andra villkor än betydande prestationer i yrkesverksamhet av annat slag. Reglerna inom idrotten är tydliga och omedgörliga, till att börja med. Den som vinner flest game i det sista setet, vinner också hela tennismatchen.

Du måste ta bollen före andra studsen, du får inte slå i nät eller utanför den andra planhalvans linjer, det är egentligen hela saken. Inslaget av brutal men i någon mening rättvis meritokrati är betydande och du kan egentligen bara tala om otur om du råkar bli skadad när du är i ledningen. Det är bara löjligt att säga något annat än att den som spelade bäst vann matchen. I livet utanför idrottsarenan är det mer komplicerat. Du kan vara den som säljer bäst i hela din bransch, exempelvis, men du kan ändå bli ett offer för olika slags kontorsintriger och få sparken samtidigt som din lika inkompetente men fjäskige kollega blir prisad och befordrad. Det finns ingen tydlighet och folk tänjer på reglerna precis hela tiden. Det finns, skulle man kunna säga, ingen rättvisa.

Björn Borg menar, eller menade åtminstone medan han var mitt uppe i tenniskarriären, att idrottsmannens lott är hårdare än andras, att pressen han lever under är ojämförlig. Vanliga människor har inte hela världens uppmärksamhet riktad mot sig när de jobbar. Även utövare av konstnärliga yrken kan skatta sig lyckliga, tycker han. ”Förutsättningarna för en målare och en tennisspelare är helt olika”, säger Björn till Gene Scott i boken Mitt liv som tennisspelare. ”Konstnären bedöms inte på samma sätt. Han vinner inte eller förlorar mest varje dag som vi gör: Picasso hade inte 5–3 i matchstatistik mot Van Gogh [sic]. Men jag måste leva med mina 5–3 mot McEnroe och försöka hålla ställningen”.

Om detta finns det en del att säga. För det första måste vi nog konstatera att Picasso hade ungefär 888–1 i matchstatistik mot van Gogh, som under sin levnad lyckades sälja en enda målning (enligt belagda uppgifter). Att den senares rykte förbättrades postumt hör väl liksom inte hit. För det andra är det helt sant att den knivskarpa och per definition helt avgörande skillnaden mellan seger och förlust i en viktig tennismatch i praktiken kan vara en fråga om ytterst små marginaler, men tennisspelaren riskerar däremot aldrig att av oklara skäl bli omodern och bortsorterad av nyckfulla smakdomare. Har man, som Björn, vunnit Wimbledon fem gånger i rad så har man. Då står ens namn där i historieböckerna för alltid, och ingen kan hävda att det är orättvist på något sätt.

Men det finns ju annat än sport här i livet, kanske någon tycker. Exakt. Men allt det där andra kan vara lika svårt att hantera som någonsin alla hårdservande amerikaner på andra sidan av ett tennisnät. Kanske svårare. Björn Borg har av en av IMG:s agenter en gång kallats för ”den perfekta tennismaskinen”. Det här är historien om den maskinens många fantastiska triumfer inom givna ramar, och om en serie dramatiska haverier ute i en svårnavigerad terräng delvis insvept i dimma. Det här är berättelsen om en fantastisk tennisspelare, Sveriges störste idrottsman genom alla tider och en oändligt fascinerande dubbelnatur: Doktor Björn och Mister Borg.

Det var ungefär detta jag ville att John McEnroe skulle skriva i ett förord till den här boken, vilket skulle utgöra en lämplig utgångspunkt för de funderingar kring den intrikata och delvis gåtfulla dubbelnaturen Doktor Björn (som trollband en hel värld med sin exempellösa beslutsamhet och sitt exemplariska uppförande på tennisbanan) och Mister Borg (som – bland annat – gjorde en stor skara fordringsägare mycket ledsna i samband med en spektakulär konkurs, saboterade för sig själv med rättegångar och skandaler och som kraschade ett antal äktenskap och andra relationer) som följer. Så blir det nu inte, men det behövs inte heller.

Som tur är har McEnroe alltså redan skrivit och sagt exakt detta i andra sammanhang, och det blir faktiskt sällan roligare när man ber något upprepa gamla uttalanden. Vi har hans djupa och helt rimliga vördnad inför den framgångsrike Doktor Björn, vi har också hans oförstående förundran inför den självdestruktive Mister Borg. Det får bli vår utgångspunkt.

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

SHL-giganten Färjestad, med nio SM-guld, upplever sin värsta kris sedan säsongen 1993-94.  En elfteplats i Elitserien gav då biljett till allsvenskt spel våren 1994  En ny tränarduo, Per Bäckman/Gunnar Johansson räddade kontraktet via kvalseger mot Boden med Niklas Wikegård i tränarbåset

Göteborg får en ny jätteanläggning för padel. Det är företaget  Time4Padel som i samarbete med fastighetsbolaget Tuvebacken Förvaltnings AB planerar  ennybyggnation i Torslanda/Björlanda.  Parterna siktar på en unik anläggning som ska öppna i november-december.

Vintern och snön är här med besked och intresset för längdskidåkning är stort runt om i landet. I Vasaloppsarenan är förhållandena just nu i det närmaste idealiska med ett snödjup på närmare metern uppe i Sälen och fina skidspår hela vägen till Mora. Och Vasaloppsorganisationens arbete med att anpassa verksamheten och planera för att alla ska få en härlig och trygg och skidupplevelse i Vasaloppspåret i vinter pågår för fullt.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

IIHF, det internationella hockeyförbundet, trängs allt hårdare mot repen. I ett inlägg på sociala medier skrev på lördagen den tjeckiska biltillverkaren Skoda, som har sponsrat ishockey-VM i 28 år, att företaget väljer att avbryta sitt engagemang – om VM spelas i Belarus som planerat 21maj-6 juni.

- Uppgifter om fixade matcher är vardagsmat för oss.

Den skrämmande bilden ger poliskommissarie Fredrik Gårdare, chef för polisens aktionsgrupp mot idrottsrelaterad brottslighet.

Solidsport, Nordens största plattform för streamingtjänster av idrott, har tecknat ett unikt avtal med Turkiska Basketbollförbundet. Kontraktet innebär att Solidsport blir global distributör av mediarättigheter för den turkiska högsta ligan, TBL (Turkish First League) och rankad trea i Europa.

Enligt SCB bor i Sverige, 2019 års siffror, 104 854 personer som antingen själva var födda i Turkiet, eller hade minst en förälder som var det.

Den 8 november sänkte Varbergs Astrit Selmani, 23 år, Hammarby med tre mål i 5-2-seger hemma på Påskbergsvallen. På fredagen presenterades han som Hammarbys spelare med ett kontrakt på fyra år, och enligt uppgifter är det Hammarbys största transfer någonsin.