En fotbollsplan - men inga spelare. Ska det bli verklighet i den pågående konflikten i svensk fotboll. Foto: Tore Meek, Scanpix

Knappt har vi lagt strejkhotet mot golfen bakom oss så är det dags för nästa. Fotbollsspelarna hotar med strejk om de inte får mer pengar, den här gången i form av att klubbarna skall bära kostnader för utökad sjukförsäkring.

De som tror att idrotten är ideell bör beakta att ideell verksamhet och strejk är motstridiga uttryck. Dagens samhälle är ett helt annat än det idrottstraditionalisterna drömmer om.

Rimliga krav, men, nej!

Vid en första anblick så kan spelarnas krav framstå som rimliga. Men det är bara vid en första anblick och utan kunskap om hur den totala ekonomin ser ut.

Hade spelarna velat byta en del av sitt löneutrymme mot en utökad sjukförsäkring hade ingen haft någon åsikt om detta. Nu vill de ha en dyr försäkring utöver sina redan höga löner.

På det kommer den formella röran. Vilka parter är att se som godkända fackliga respektive arbetsgivarorganisationer? Skulle spelarna gå med på att ingå i unionen med kollektivavtal och 2,6 procents kollektiv löneökning och hu så hemskt 40 timmars närvaroplikt på jobbet året runt?

Får de verkligen bära sig åt så här?

Det går att ifrågasätta om det föreligger strejkrätt. Att sedan strejk är en felaktig metod för att nå en lösning i sakfrågan är en tillkommande faktor.

De allsvenska klubbarna är inte kända för god lönsamhet och stora kassor direkt. Verksamheten drivs snarare på marxistisk grund, dvs mervärden hamnar i arbetarnas (spelarnas) fickor.

Här pratar vi inte om kapitalets utsugning av arbetare som 1 maj-åhörarna fick höra. Här pratar vi spelare företrädda av agenter som får de bästa förhandlarna på LO att framstå som division fem-spelare med en moraluppfattning som får vapenavtal med Saudiarabien att jämställas med Barnen i Bullerbyn.

De har redan för mycket betalt

Kombinerat med chefer i föreningarna som med drömmen om sportsliga resultat alltid kan betala för mycket vid köp av nya spelare kan resultatet bara bli ett.

Spelarna är redan överbetalda.

Strejk och lockout är det tidiga 1900-talets vapen i ett krig på arbetsmarknaden. Framtaget för de stora kollektiven arbetare. Lockout blev omodernt och olönsamt på 80-talet. Kvar finns strejkhotet för de stora fackliga organisationerna men även det har tappat i modernitet. Framförallt är skadorna gentemot tredje man i regel för stora. Men strejk skapar bara sympati om allmänheten tycker synd om de som strejkar. Den situationen lär knappast uppstå här.

Skapar bara problem

Facklig organisation och strejk är till för de som bara genom kollektivet kan skapa en jämnbördig motpart. Dit hör inte fotbollsspelare, finansvalpar och liknande grupperingar.

En strejk den här tiden på året i ett par veckor, ett EM-år, skapar också mycket stora problem med att få ihop serien. 

Vill spelarna ha ökad trygghet får de väl ta ett vanligt jobb. Äldrevården lär skrika efter folk och har så låga utbildningskrav att även fotbollsspelare borde klara kvalifikationskraven.

Det här strejkhotet får inga sympatier från min sida. Strejk är fel vapen för den här marknaden. Spelarna har förhandlat fram individuella kontrakt och det är i de förhandlingarna försäkringar skall hanteras. Inte som kollektiva lösningar.

Vill man göra en gemensam upphandling av en försäkringslösning som då betalas av båda parter så är det en uppgift för samverkan, inte för strejk.