Statsminister Fredrik Reinfeldt och prins Daniel gör vågen under VM-finalen i Globen. Framför dem OS presidenten Jacques Rogge. Vad de då inte visste, var att hela turneringen skulle sluta med en gigantisk ekonomisk förlust. Foto: Claudio Bresciani, Scanpix

Det är mindre än en månad sedan Tre Kronor firade VM-guldet i Globen och i Kungsträdgården. Nu kommer det trista eftermälet i form av det ekonomiska resultatet av ishockey-VM 2012 och 2013.

Resultatet blir inte helt klart förrän i augusti, men på förbundsmöte idag kommuniceras en förlust om 20-25 miljoner kronor för båda åren. Mina tidigare krönikor i ämnet är nu besannade.

Tar år att återskapa ekonomin

Konsekvenserna för förbundet blir tre till fem år där fokus kommer att ligga mer på återskapande av ekonomi än på nysatsningar.

Det naturliga med en grundlig översyn av verksamheten som ger kostnadsminskningar behöver inte överdramatiseras, det är något som borde göras regelbundet i alla förbund och inte bara när det uppstår ekonomiska problem.

Rent ekonomiskt påverkar VM enbart nästa års bokslut så effekten på förbundets egna kapital är det för tidigt att ha åsikter om. Min gissning är att man borde kunna få ner den slutliga förlusten för förbundets hela verksamhet i nästa års bokslut, men det har osäkerhetsfaktorer så gissning var ordet sa Bull.

Att resultatet av VM är en katastrof är den enkla slutsatsen.

Flera skäl till bakslaget

Vad var det som gick fel är den lika enkla frågan?

Det existerar inga grundbultar utan här handlar det om komplexa orsakssamband där gråskalan är det primära att försöka förstå.

En kort lista på de viktigaste orsakerna ser ut ungefär så här:

Ökade kostnader för genomförande genom kongressbeslut internationellt åren 2007-2010.

Olycklig timing med en dålig period  (klämveckor, Bruce Springsteen, Eurovision)

Misslyckad försäljning av rättigheter och hospitality.

För låga biljettintäkter (inte besöksantal) och en paketering 2012 som skadade tilltron.

Samhällsförändringar som man inte såg.

Får fler att tänka efter

Slutsatsen att det inte, utan uttalat statsstöd, går att tjäna pengar på den här typen av event drabbar nu hockeyförbundet, men de som borde lägga mest tid på den analysen är de som funderar på ett Vinter-OS 2022 i Stockholm.

Samtidigt är en avvikelse från målet om 30-50 miljoner i vinst till 20-25 i förlust på en kostnadsmassa om 200 miljoner att se som mycket svår att förklara. I Finland har man lyckats med att tjäna 50-70 miljoner. Min bedömning är dock att hade man gjort allting rätt hade man i bästa fall nått ett noll-resultat.

Målsättningen saknade verklighetsförankring.

Större förlust i år än i fjol

Det är självklart så att möjligheterna att utveckla ishockeyn påverkas negativt under ett antal år. Med en förväntad minskning även av intäkter från internationella turneringar hamnar förbundet förmodligen i ett nytt läge som påverkar dem organisatoriskt och verksamhetsmässigt.

Det enda uppseendeväckande i siffrorna jag hittar är att hospitalityförsäljningen är 1100 paket sämre 2013 med slutspel, Sverige i final och fler matcher än år 2012. Den går till ca 20 procent att förklara med konjunktur men inte mer. Resten måste falla tillbaka på de ansvariga.

Att förlusten 2013 är större än 2012 trots slutspel är också svårt att förklara.

Fel att söka VM

Jämför man åskådarsiffrorna mellan Sverige och Finland under en tioårsperid ser man att det inte avviker på något konstigt sätt. 

Däremot var förhoppningen om snittpriser i synnerhet för slutspelet helt felaktiga. Här får man anta att organisationen helt enkelt har lurat sig själv, dvs satt kostnadsbaserade priser och den vägen totalt sett tappat intäkt.

Man bör dock som förklaring och inte som försvar, komma ihåg att dynamisk marknadsprissättning för arenor inte utvecklats i Sverige, till stor del på grund av felaktiga modeller i dominerande biljettsystem.

Det stora felen var att söka VM, att sedan acceptera värdavtalet trots fördyringar över tid, vidare valet av paketen inför första året och misslyckandet med hospitality och försäljning av nationella rättigheter.

Resten är faktorer man inte kunde påverka.

Stockholm fel plats

Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet skall helt enkelt inte ha stora internationella idrottsevent. Grunden är fel:

• Inget stöd från den som tjänar mest, dvs staten.
• Inget mandat eller resurs att agera för den lokala organisationen i Stockholm.
• För giriga internationella förbund i de flesta fallen.

Och vi ligger off, dvs våra upptagningsområden är för små.

Vi har annat för oss

Det stora är samhällsförändringar när det gäller konsumenternas krav för att spendera fritid.

Nu får vi får ett försvagat ishockeyförbund, om och i så fall hur mycket det skadar svensk ishockey är för tidigt att säga.

”När guldet blev till sand” med Peter Jöback är en fantastisk sång, för oss som kommer ihåg vår Karl-Oscar hämtade man sig aldrig från känslan att vara rik.

Nu krävs det väldigt mycket från hockeyförbundet under ett antal år om man inte skall hamna i samma situation.