Pengar strömmar inte in till idrotten utan från idrotten. Mycket märkligt, tycker Dan Persson. Foto: TT

Idrottsminister Gabriel Wikström hade en pressträff för en mycket liten skara journalister. Vi sågs i ca 30 graders värme i hoppavdelningen på Eriksdalsbadet. 

Jag är sådär förtjust i den politiska idén att man skall presentera nyheter ute i den så kallade verkligheten istället för miljöer anpassade för den politiska verksamheten. Den förra regeringen uppfann eländet och nu har det blivit praxis.

De verkliga siffrorna är annorlunda

Gabriel Wikström var glad för att han kunde öka regeringens stöd till idrotten med ca 200 miljoner kronor per år.

RF, representerad av ordförande Björn Eriksson var klok nog att framstå som tacksam.

Vad betyder då 200 miljoner mer till idrotten?

Tja, om nu regeringen ger idrotten 200 miljoner mer i budgeten för 2016 så betyder inte det att idrotten får 200 miljoner till. Det är trots allt politik vi pratar om.

64 av de 200 millarna är dedikerade till integrationsarbete inom idrotten som har egna nya kostnader som förmodligen är större än det riktade stödet. Här förväntas idrotten stå för en del av samhällets kostnader.

Inser de själva fakta?

123 miljoner i årets budget avsatta för att ge barn i utanförskapsföräldrar stöd till avgifter försvinner, de har inte utnyttjats till fullo men likväl så försvinner de pengarna som idrottsstöd även om de blir kvar i försörjningsstödet.

Där har 187 miljoner av det ökade stödet försvunnit.

Det kan idrotten leva med, det är inte problemet.

Problemet är att staten medvetet och allvarligt skadar idrotten.

Först ökar man idrottens kostnader med ca 800 miljoner om året. Det är konsekvensen av att arbetsgivaravgifterna för unga höjs dramatiskt. Alliansen må förtjäna kritik för att man inte höjde bidragen till idrotten men den här sänkningen är den största inkomstförstärkning idrotten med stor andel unga människor som anställda någonsin fått.

Höjda drivmedelsskatter försvårar också för de som redan idag har det tyngst, dvs de små föreningarna i glesbygd. Skall man som ideell ledare köra fyra mil enkel till träning och match fem gånger i veckan så finns det nog flera som funderar på om samhället verkligen vill att de skall arbeta ideellt och om de inte borde lägga ner den verksamheten.

Konsekventanalyser, då?

De ca 800 miljonerna som höjningen av arbetsgivaravgifter kostar motsvarar i runda slängar hälften av statens stöd till idrotten.

Nu är det självfallet inte så att idrotten kommer att betala in de 800 miljonerna för det klarar man inte. Konsekvensen blir att man får minska antalet anställda vilket i dagens samhälle innebär minskningar av verksamheten. Dvs staten får inte in pengar i den utsträckning de påstår och fler unga blir utan jobb.

De 800 miljonerna är i det här fallet min och flera andras bedömning. De kan vara fel med +200 miljoner åt båda hållen. Regeringen har med stor sannolikhet den exakta siffran men har så här långt valt att inte offentliggöra den. Inte särskilt imponerad över att man inte kommunicerar konsekvensanalyserna.

Som lök på laxen är det dessutom så illa att de här 130 miljonerna extra (de 64 kräver ny verksamhet) är ganska exakt en uppräkning med inflation för de sju år som bidraget inte höjts.

Nu skapar idrotten skatteintäkter på nivån 35-50 miljarder per år och den siffran ökar nu när skatterna höjs.

Idrotten kan med högt huvud se sig som en viktig industri som skapar jobb och ger intäkter till välfärden. Regeringen får nog titta ner i marken även efter den här presskonferensen då budgeten skadar idrotten väsentligt mer än vad det ökade bidraget ger.

Det bidde inte ens en tumme.