Kvinnorna skriver i DN: "Som idrottande kvinna står många inför ett svårt val: att bli förälder och sluta idrotta eller att vänta med familjebildandet tills idrottskarriären är över. Idrottsrörelsen ligger ljusår efter arbetslivets trygghetsvillkor."

13 idrottare skriver ett öppet brev på DN sport där SOK och idrottsförbund kritiseras för att elitidrottare inte får ekonomiskt stöd under graviditet och mammaledighet. Den kritiken tycker jag är orättvis.

Här hittar du idrottskvinnornas öppna brev i DN

Nuvarande system med kostnadsersättning och stipendier till de som har för låga inkomster från sin sport är väl utformade och behöver inte ses över.

Ett val mellan karriär eller idrott

Är man elitidrottare i en sport där man inte kan leva på sin idrott måste man hela tiden välja mellan utbildning och elitsatsning, familj och elitsatsning och så vidare. Man vet när man väljer sådan idrott att det inte finns pengar. 

Samhällets krav på att man skall skapa sin egen försörjning står långt över rätten att försöka nå världselit i en icke kommersiell sport. Man blir dessutom inte gravid i dagens samhälle, det är ansvar som planeras för att stämma med allt från jobb och boende för båda parter.

Det här berör dessutom väldigt få, färre än tio per år. Vi kan inte bygga strukturer för enstaka individer. Det system vi har idag är bra.

Kan aldrig bli samma villkor

Det öppna brev som idag publiceras i DN bygger genomgående på tesen att idrotten skall ha samma villkor som näringslivet. Det är en absurd tanke och den bygger på helt felaktiga principer.

Intäkter inom idrotten bygger helt på prestation. Det lilla fåtal som tjänar pengar utanför lagsporterna där vi har några få ligor med löner över genomsnittet för Sverige till spelarna är inte anställda, annat än i egna bolag.

Väljer man en icke kommersiell idrott och vill ha barn får både den blivande mamman och pappan se till att de har jobb och inkomster så de kan ta hand om barnet. Det är deras ansvar, inte idrottsrörelsen.

Värre med små och icke kommersiella

Tjänar man pengar och betalar skatt så har man förtjänat de ersättningar som finns när man är mammaledig medan man själv får sämre ersättning när man som gravid inte kan tävla längre. 

Det är ingen rättighet att bedriva elitidrott med ersättning från någon annan. Pengar förtjänas dels där de skapas där spelare/idrottare får ganska exakt lika mycket som anställda får, dvs ca 60 procent av kostnadsmassan går till de som gör jobbet.

För små, icke kommersiella idrotter får man om man är riktigt duktig kostnadsersättning och man kan få stipendier. Har man valt en icke kommersiell idrott bör man sätta studier och arbete före idrotten. I synnerhet om man prioriterar att bilda familj. Ansvaret att försörja sig själv och betala skatt kommer etta på listan.

Gapet växer

Globalisering och Digitalisering gör dessutom att de små idrotterna tappar medan de största hela tiden tar en större del av kakan. Har man valt en icke kommersiell idrott kommer det att bli sämre och det bör man känna till och acceptera.

Att tycka att det är orättvist innebär att man inte förstått principen för idrott. The winner takes it all.

Samhällets syn på idrotten förändras sedan tiotalet år gradvis. Samhället vill betala för mer folkhälsa och ungdomar, förväntar sig att elitidrotten skall generera pengar till samhället som den industri den är och ser inga fördelar med ökat samhällsstöd till icke kommersiell elit. Värdet för samhället med en OS-medalj i en liten icke kommersiell sport är dessutom numera försumbart. 

Det borde inte heller komma som en överraskning för någon att elitidrotten är elitistisk. Den är grunden för begreppet elitistisk. 

Livet är fullt av val och är man eller försöker man bli elitidrottare är det samma som för oss alla. Ansvaret att försörja och sörja för ett barn är det största man tar på sig. En fungerande ekonomi som man själv har skapat är en mycket viktig del av det ansvaret. Barnet måste komma före den hobby som icke kommersiell elitidrott måste ses som.