Typiskt Björn Eriksson, med stark övertygelse framför han sin bestämda åsikt. Idrottminister Gabriel Wikström lyssnar och många med honom. Men Björn Eriksson borde få sällskap av flera debattörer från idrotten. Avsaknaden är oroande. Foto: Erik Nylander, TT

Kultur är makt, idrott är inte makt. Det är slutsatsen efter att ha synat villkoren.

Senaste numret av tidskriften Fokus, för övrigt en av mina favoriter, hade listat de 75 tyngsta makthavarna inom kulturen. Listan är självfallet på gränsen till fånig för någon som mig, som utöver facklitteratur och biografier bara läser böcker som säljer i väldigt många exemplar och dessutom mera sällan lyssnar på musik som gjorts under annan tid än 70-tal i rock och pop genren.

Sådan enorm skillnad

Dvs, det är många som jag aldrig hört talas om, en stor grupp som tar sig själva på alldeles för stort allvar och tydliga tendenser på en inomgruppssolidaritet som får polismyndigheten att framstå som extrovert.

Men, de har mera makt och tillgång till andra makthavare såväl som statsbudget på ett sätt som idrotten saknar. En motsvarande lista för idrotten skulle omfatta två från RF, 12-15 pers från de tyngsta förbunden, ligachefer för fotboll och ishockey, några sportjournalister, idrottsministern, Zlatan och några till. En 20 lista är max vad man får ihop om det skall finnas någon reell makt hos de på listan.

När det gäller den i sammanhanget mycket viktiga opinionsbildningen kör kulturen cirklar runt idrotten. Det är lika stor skillnad som mellan Arsenal och Notvikens IK i div 3 Norra Norrland.

Smyger, ligger lågt, avvaktar...

Konsekvensen är ett idrottsstöd som är en femtedel av motsvarande kulturstöd med konsekvensen av att per individ som utövar eller är åskådare är skillnaden ca en på tio till idrottens nackdel.

Kultursidor i varje tidning med någon form av självbild omfattar inte bara ett oavsiktligt komiskt språk i recensioner av svår litteratur utan väldigt mycket kulturpolitik. Sportsidor som har ofantligt fler läsare har ett enklare språk men berör i praktiken aldrig idrottspolitiken. Den berörs nästan aldrig. Björn Eriksson som ordförande i RF skriver några debattartiklar per år i rikspress och det sammanfattar idrottens opinionsbildning..

Tre års nyhetsbrev från största förbundet, Svenska Fotbollförbundet, innehåller inte en stavelse om något annat än matcher, laguttagningar och presskonferenser. Inte en stavelse om fotbollens betydelse för samhället, ingenting om allt man gör på integrationsområdet, ingenting om hur budgeten påverkar, de problem som Urbaniseringen utgör och så vidare.

Ingenting.

Då agerar kulturen

Man behöver inte vara raketingenjör för att lista ut att skillnaden i opinionsbildning är en grundläggande orsak till skillnader i budget.

Jag vet självfallet hur mycket bra som exempelvis golfförbundet gör på området samhällsnytta, jag vet hur stor mängden av möten med politiker är men även här är kulturen bättre och så skapar de dessutom opinion för sin sak.

Kulturen agerar med mångfald, dvs väldigt många opinionsbildare driver olika frågor och olika framgångsrikt fram till dess att en politiker exempelvis försöker lägga ner en kulturinstitution nästan ingen har hört talas om i ett annat land. Då reser man sig som en man och inom några veckor har politikerna fått backa.

Det är samma sak med ekonomin. Trots att idrotten omsätter någonstans mellan 70 och 120 miljarder beroende på hur man definierar den så är det mera sällan idrotten bevakas av ekonomijournalister. De jag pratat med tycker det är sportens ansvar och på sporten vet man mera sällan skillnad på balans och resultaträkning. Konsekvensen blir att ingen skriver.

Att vi gör det på Idrottens Affärer och når en del makthavare är förhoppningsvis bra, men man bör komma ihåg att vår budget för innehåll är mindre än 10 procent än vad RF:s avdelning för kommunikation omsätter. Påståenden om att skribenter som jag själv skulle vara opinionsbildare eller makthavare ställer jag mig mycket frågande till.

Enad front leder till ingenting

Borträknat golfen, korpen och några mer breddorienterade förbund så ser jag inga tecken på någon större förbättring. Björn Eriksson gör ett jättejobb men det här är inget som en enskild kan hantera, det krävs en strategi och ett omfattande arbete på många fronter.

Min bild är också att det finns en rädsla att kommunicera åsikter, dvs man anser att det är farligt att stå för något (Björn Eriksson då undantagen). 

Vidare så skall åsikter förankras till dess de är så urvattnade att det inte står något i dokumentet. En rädsla som inte finns någonstans hos kulturskribenter som snarare ser konflikten och traditionellt tes-anti-tes-syntes som en väg att utveckla.

Vidare upplever jag en naivitet där man anser sig vara så god och ha en verksamhet som är så bra för samhället att man inte behöver bedriva opinionsbildning. Det här kan mer än rädslan vara orsaken till att man inte får något som helst genomslag.

Idén om en enad front utåt har lett till att man tycker ingenting om nånting. Min teoretiska kunskapsbas om opinionsbildning må vara begränsad men här är min slutsats att det inte leder någonstans.

Den dag idrotten kan påvisa att man är en maktfaktor kommer också listorna i tidskrifter som Fokus. Det hoppas jag få uppleva under min kvarvarande livstid.

Min enkla slutsats är därför att om inte idrotten blir bättre på opinionsbildning så får man det sämre.