Kommer egoismen att förstoras ännu mer i framtiden? Dvs att vi väljer att idrotta och motioner på egen hand och inte tillsammans. Foto: TT

Organisationsformen är en av de s.k. elefanterna i rummet i frågan om RF kan besluta om en framtidsstrategi som fungerar. 

Nuvarande och tidigare ordförande har varit stenhårda på att allt idrottande som inte sker inom ramen för en ideell förening inte får ses som en del av idrottsrörelsen. Björn Eriksson, som är ordförande i RF, skrev om detta i sin årskrönika här på IA. 

Jag tycker han har fel och att begränsningen skadar idrotten och RF:s roll i samhället.

Han väljer en förminska strategi

Min vision är att RF blir en samlande och tung röst för all svensk idrott som får betalt utifrån den samhällsnytta man levererar.

Björn Erikssons vision är att det är den ideella föreningen som är det viktigaste, inte att folk idrottar utan hur de väljer att organisera sitt idrottande. RF blir då med automatik en svagare röst för en delmängd av idrottandet. 

Jag förstår inte varför Björn väljer en strategi som förminskar RF.

En bild på mina föredrag är att hotbilden definieras av meningen ”I framtiden är förening ett ord som bara används när två kroppar möts”. Det är vad vi skall förhindra. 

Ett RF som avstår från att utveckla organisationsformen, som likt religiösa organisationer anser att den organisationsmodell som sågs som bäst 1904 är okränkbar ger mig ingen ro.

Få digitala strukturer

Att samverka med exempelvis kommersiella aktörer är något golfförbundet framgångsrikt har gjort i 30 år. Den samverkan har varit grunden för i stort sett alla nya anläggningar. 

Att inte vara med och ta fram de nya former med digitala strukturer där jag kan redovisa mitt idrottande även utan medlemskap innebär att RF kommer att tappa position. 

Årsmöten är kanske inte det sexigaste, mest attraktiva som finns 2020 och framåt. Att vara förtroendevald har kanske redan haft sin storhetstid. För mig är lyckan total när man får sitta där med klubban i handen och säga ”kontrapropositionsförfarandet”. Tveksam till om det är en säljbar produkt för kommande generationer. 

När man extrapolerar ökande genomsnittsålder på valda i föreningsstyrelser och gör samma sak med utvecklingen av hur länge man sitter så inser man att vi redan 2025 har ett gigantiskt problem som det inte finns någon idé om hur vi löser.

Flera organisationformer

Urbaniseringen slår ut föreningar i glesbygd i en ökande hastighet. De kommersiella aktörerna har framtidsplaner byggda på en så extrem positiv utvecklingssyn att de måste baseras på slutsatsen att föreningsidrotten inte är en konkurrent.

Vi behöver enligt min mening en utveckling mot flera typer av organisationsformer för idrotten. Och vi behöver samverkan med de stora aktörerna på det digitala området för att inte hamna efter. 

Vad vi däremot inte behöver är att vara inlåsta av stadgar och organisationsform som gör att idrotten inte kan konkurrera om människors fritid.

En tillkommande problematik med låsningen är att det största värdet med den ideella föreningen är dess demokratiska struktur. Den har bara ett värde så länge någon går på årsmöten och här har vi passerat Point of no return. Vi har idag också ett läge där motioner inte längre fungerar som utvecklingsmodell för strukturen är för långsam.

Måste ge mera stöd

När Björn Eriksson och jag nu är eniga om att svensk idrott levererar oceaner av samhällsnytta bör kanske fokus vara på att skapa attraktiva modeller för framtiden snarare än att lägga fokus på modeller som får känslan av banlonpolo och gabardinbyxor med sydda pressveck att bli närvarande. (Något för unga läsare som det inte ens går att förklara).

Föreningsidrotten kommer självfallet att finnas i evigheter. Den ideella föreningen är ofta bästa formen för organisation och en helt fantastisk modell som vi självfallet skulle behöva mer av. 

Vi behöver ge den mer stöd, nya modeller, nya stadgar och mycket annat men självklart så skall vi stötta modellen med ideella föreningar så mycket vi kan.

Men, det sker utanför idrotten

Jämför med att tänka tanken att vi fortfarande hade haft aktiva medlemmar i de politiska partierna och att partiernas politik baserades på medlemmarnas åsikter istället för köpta opinionsundersökningar och s.k. fokusgrupper. Det hade vi kunnat kalla för demokrati. Vi som är lika gamla som jag kommer ihåg när det var så.

Problemet är att ökningen av idrottandet kommer att ligga utanför föreningsidrotten. Det är appar, sociala medier, AR, VR som tillsammans med kommersiella aktörer tar hand om potentialen hos de som är över 16 och inte är elit. 

Golfen, Korpen, Friskis&Svettis är undantag från detta. Golfen har bejakat samverkan med de kommersiella som grund för fortsatt framgång under 30 år. Friskis och Korpen agerar mer som franchise-organisationer med gemensamma varumärken och en top down modell som fungerar väl för att bevara attraktionskraften. 

Kopiera golfen

Golfens modell med association till förbundet har fungerat mycket väl. Där ett privat bolag som äger och driver en golfbana blir en så kallad A1. Ungdomsverksamhet och elit är minst lika bra som på ideella klubbar. 

Den modellen går att kopiera rakt av medan gymkedjor och andra nationella aktörer får en motsvarande koppling till RF. Dock utan andra bidrag än ett neutraliserat framtida LOK-stöd, dvs svett per krona som princip. Rösträtt skall inte finnas eller vara starkt begränsat för aktörer som inte är demokratiska i sin struktur.

Vi bör också bejaka att RF:s specialförbund i stor utsträckning har ett elitfokus medan Golfen, Friskis, Korpen är tre av ganska få förbund som har förmåga och vilja att vara duktiga på bredd och livslångt åldrande. 

Fler aktörer med förmåga att leverera livslångt breddidrottande är strategiskt viktigt för idrottsrörelsen. Kan man inte själv får man agera med de som kan. Svårare är det inte.

Förstår inte idrottens betydelse

Boo FF kommer att fortsätta nå medelklassens barn upp till 12-13 års ålder men barnen i utanförskapet kommer inte att ha råd eller inte ha föräldrar som förstår hur viktigt idrotten är för barnens framtid.

Den dag alla kommersiella aktörer bildar en gemensam branschorganisation och börjar leverera statistik på den samhällsnytta de levererar till våra politiker på temat att bidragen behövs inte så får vi facit.

Självfallet överlever RF det också om än som svagare organisation. 

RF skall sträva efter att vara den tunga samlande rösten för svenskt idrottande där i slutändan alla idrottar livslångt. Då är begränsning till organisationsform av nästan religiösa dogmatiska skäl ett hot mot målbilden.