Få med insikt i branschen är förvånade. Så har det varit länge men nu har det, äntligen, blivit mer insyn i vad herrarna har sysslat med i de fina salongerna och på vipläktarna. De har brallorna nere – frågan är bara vilka personer, kanske till och med en kvinna, som avlöser dem.

Kostade Coca-Cola 250 miljoner

Det vilar en mörk skugga över denna maktkrets i idrottsvärldens största verksamhet. Redan på 60-talet skedde det märkliga manövrar. Sydafrika stängdes av då deras apartheidlagar bröt mot diskrimineringsreglerna. Den då nyvalde presidenten, gamle domaren Sir Stanley Rous, hävde avstängingen när Sydafrika försäkrade att man enbart skulle ställa upp med vita spelare i VM 1966 och enbart svarta i VM 1970. Men under Fifa-kongressen 1964 stängdes Sydafrika av – igen.

Rous avlöstes av brasilianaren Jaou Havelange som med mutor och mäktigt inflytande förvandlade Fifa till en ekonomisk och politisk maktfaktor. Han såg till att koncerner som Adidas och Coca-cola blev de första VM-sponsorerna och som skulle täcka förluster vid mästerskap.

Det kostade Coca-cola i dagens penningvärde 250 miljoner under VM 1978. Havelange såg sedan till att VM 1986 flyttades från Columbia till Mexiko – vilket anses ha berott på att han hade nära kontakter med en penningstark mediamogul. 

Erkände mutor

Författaren David Yallop avslöjade 1999 i sin bok ”How they stole the game” omfattande korruption inom Fifa. Maktspelaren Sepp Blatter – han som nu ska avgå senare i år efter att ha suttit på tronen sedan 1998 och som såg till att med raffinerade och skumma metoder utmanöverera svensken Lennart Johansson vid Fifa-valet ett antal år senare – lyckades stoppa boken i hemlandet Schweiz. Fifa blev ett Fort Knox – svårt med tillträde för media, ingen insyn. 2002 mörkades siffrorna på kongressen, de visade kraftigt minus men kritikerna tystades. 

2011 avslöjade förre Concacaf-presidenten Jack Warner att han hjälpt Blatter till makten med hjälp av mutor – mot att han fick köpa TV-rättigheterna till VM 1998 för en dollar.

Ja, så där har det hållit på. Fifa-mandarinerna har levt i ett drivhus för mutor, korruption och särintressen. Nu står många på fallrepet – och det krävdes att amerikanska myndigheter avslöjade affärer och transaktioner inte var korrekta. Det förestår en rejäl utrensning i mygelgänget – och det är en ironi det faktum att det är USA, inte precis den största fotbollsnationen på världsscenen, som drar i trådarna. 18 Fifa-associerade medarbetare och två företag har anklagats för korruption, penningtvätt och mutbrott; sju anhölls på ett hotell i en FBI-razzia i Zurich på försommaren. Utan den aktionen hade Blatter ställt sig till förfogande för ännu ett omval. 

"Jag är ren..."

Men Blatter, 79, håller som vanligt fanan högt och uttalade sig i BBC 24 augusti: ”Vi är ingen korrupt organisation. Vi har gjort allt rätt och jag själv har inget dåligt ´samvete för någonting. Jag är ren…”

Det är fotbollens Bagdad-Bob som talar. Blatter vet mycket väl – vilket Lennart Johansson belagt i en bok jag själv skrivit – att han myglade i valet när striden om makten stod mellan honom och Johansson, ”det var många bruna kuvert som snurrade runt på hotellet dagen före valet.”  Hela gänget som nu tvingas avgå vid nästa kongress har praktiserat maximen som greven och skalden Carl Snoilsky (1841-1903) formulerade det: ”Promt vår sold vi vilja ha – turken, påven eller satan – bara han betalar bra.”

Blatter berättade själv vid en presskonferens i juli att göra ”integritetskontroller” och att Fifa-delegaternas löner och arvoden skulle bli officiella. Så har det förstås inte blivit. Och nu sitter ett helt sjumannalag på avskedsbänken – lagledaren Blatter är den åttonde. Mannen som Rysslands president Vladimir Putin i somras beskrev så här: ”Det är människor som herr Blatter , och andra ledare för internationella sportorganisationer, som verkligen är värda Nobelpris.”

Boken om Lennart Johansson

Fotbollen har en stark politisk betydelse vilket naturligtvis hänger ihop med betydande ekonomiska intressen. Somliga politiska makthavare tappar fullständigt fattningen och omdöme när de gör sina försök att vinna fördelar på denna sports betydelse. Jag skrev om episoden med Putin i boken om Lennart Johansson (utkom 2008) och blev förvånad över hur liten reaktionen blev i andra medier.

Så här var det: hösten 2004 blev Johansson kontaktad av ryska ambassaden. Johansson fick beskedet: ”President Putin vill träffa er i morgon i Moskva.” Johansson hade då en stark position som ordförande i den europeiska organisationen Uefa – och nu skulle han attackeras för att gynna ryska intressen. Bakom aktionen låg Roman Abramovitj, den stenrike affärsmannen och ägaren till Chelsea som efter hård hemmakritik för att investera pengar i engelsk fotboll i stället för i den ryska pumpat in miljardbelopp i det ryska förbundets verksamhet. 

Johansson åkte till Bromma, där väntade ett chartrat plan med flygvärdinna och två piloter men han var den ende passageraren. På Moskvas flygplats välkomnades han av Abramovitj som i limousineresan, med poliseskort, in till Kremls-palatsen berättade att det var i hans privata plan som Johansson hade flugit med. Johansson fördes in under kristallkronorna och i vars salonger beslut om världens framtid fattades. Det hade bara gått två dygn efter det fruktansvärda gisslandramat i Beslan i ryska Nordossetien där hundratals skolbarn och lärare dödats. Men Putin verkade måttligt bekymrad, han hade bjudit in ett antal fotografer och journalister för att dokumentera mötet med Uefa-presidenten från Sverige. Johansson tyckte det var opassande med anledning av den aktuella katastrofen – och medierepresentanterna avvisades.  

Lennart Johansson sa tvärt nej

Vad ville Putin? Han spände ögonen i Johansson och ville att han skulle förverkliga planen – att de åtta bästa lagen i ryska ligan skulle bilda en liga med de åtta bästa lagen i Ukraina, ”det blir en bra proffsliga som är attraktivare för folket och tv” som Rysslands härskare uttryckte det. Han ville knyta Ukraina närmare ryska intressen. Var detta första trevaren till vad vi ser av dagens Ukraina-kris? Putin skulle erövra i varje fall fotbollsfolkets sympatier innan han började sin ockupation av delar av landet och skapade den situation som råder i dag. Putin hade dessutom vid tidpunkten för mötet med Johansson haft en politisk motgång – den man han backat upp i presidentvalet i Ukraina förlorade. 

Putin sa rakt på sak:

- Denna vår önskan om fotbollens framtid i vårt land kan väll herr Johansson ordna, ni är ju president i Uefa…

- Nej, jag tror inte det. Jag representerar en demokratisk organisation, det är lämpligare att frågan framställs till vår exekutivkommitté, svarade Johansson och åkte hem.

Ärendet blev aldrig aktualiserat igen. Och Johansson hade sin bild kvar av Putin, ”en man som strävar efter och tycker om makt.”

Tony Blair blev rasande

Johansson träffade en annan makthavare, Englands premiärminister Tony Blair, inför beslutet om VM-värdlandet 2006. Inbjuden med några andra Uefa-höjdare till 10 Downing Street.

- Mr Johansson, ni som har sådant inflytande i de mäktiga fotbollsorganisationerna Uefa och Fifa. Ni kan väl arrangera så att England får vara värdnation 2006?

- Nej, svarade Johansson. Vi har redan bestämt oss för Tyskland. Så tyvärr. 

Blair blev rasande på sin idrottsminister (Putin avskedade sin efter motgången med Uefa-presidenten) men mjuknade framåt kvällen och erbjöd Johansson en ”night cup.”

Och så mötet med Silvio Berlusconi som då var premiärminister i Italien, mäktig ägare av mediehus och Milan. Hans röst behövdes för att skapa kassasuccén Champions League vilket skedde i en stuga i en bergsby i Schweiz. Berlusconi var svårövertalad att komma. När han kom för att möt Johansson och hans medarbetare till idén var han präktigt bakfull – men han gillade idén och Champions League introducerades 1992, en innovation som bl a Malmö FF kan glädja sig åt i dag.

Men politik, makt, pengar och äregiriga män på parnassen – är någon förvånad över att fotbolls-VM äger rum i Ryssland 2018 och därefter i – av alla länder - Qatar 2022? Hur stora har prislapparna varit för att få arrangemangen? Förmodligen får vi aldrig några svar på den frågan.

Ken Olofsson