Ett typiskt förhållande, där vilja och förmåga skiftar, där problem och slitningar frestar umgänget och trivseln. Det handlar om elitidrott och förhållandet mellan klubb och kommun. Egentligen önskar båda framgång och uppmärksamhet. Men i jakten på elitstatus saknas pengar och när skulderna växer förväntas kommunen komma till undsättning. Det finns hur många exempel som helst i landet.   

Det här gäller bandy-Sverige, det kunde lika gärna vara vilken lagidrott som helst. Det är inte bara de mindre elitklubbarna som har problem, även de främsta saknar tillräckliga intäkter. Förklaringen överallt är den samma, lönerna till de aktiva är för hög i proportion till intäkterna. Det saknas täckning, helt enkelt.

Bandyn har två aktuella och annorlunda fall.

- IFK Motala är landsortsklubben som försöker krångla sig ur en ekonomisk knipa.

- Hammarby är den kända klubben som inte bandyn har råd att vara utan.

Trots skulder på runt sex miljoner kronor räddas Hammarby. Bandyförbundets ekonominämnd har gett klartecken och egentligen är förståelsen lika självklar som oförstående.

Men så stora skulder och ett sådant negativt eget kapital ska det inte vara möjligt. Men bandyn kan inte vara utan det främsta varumärket. Sportens livsvillkor regleras av ett lag i huvudstan och betydelsen av mediaintresset i Stockholm.

Förbundets licensnämnd hade egentligen inte något anat val än att bevilja elitlicensen även för nästa säsong. Och fick Hammarby klartecken var det självklart att även Sandviken, Motala och Sirius skulle få det samma. Därmed, ingen klubb kan eller ska tvångsdegraderas.

- Vi har valt en liberal tolkning, och har i princip alltid haft det sedan elitlicensen infördes. Annars skulle vi ju inte ha några elitklubbar kvar, säger Leif Sunnermalm, ordförande i bandyförbundets ekonominämnd, och han medger också:

- Det är en egendomlig utveckling. De klubbar man tidigare såg som solida har nu haft en dålig utveckling. Det är bara fem klubbar som har eget positivt kapital, men de flesta av de övriga ligger under en halv miljon kronor ifrån.

Hammarbys ordföranden Kenneth Kvist ser inte annat än mycket jobb framför sig:.
- Vi försökte ge en så realistisk bild som möjligt, och gjorde snarare än worst case-budget. Det glädjer mig otroligt att de godkände den. Det är däremot viktigt att inse att vårt ekonomiska läge fortfarande är allvarligt, men nu är det mesta av försvarsarbetet klart och löst.

Hammarby är bara ett exempel. Sandviken och Västerås som tidigare har ansetts vara solida klubbar har nu också hamnat på snedden. Sanningen är den samma som hos alla andra – spelarlönerna är för höga och intäkterna från näringslivet räcker inte till.

I kampen om att skapa ett framgångsrikt lag som lockar publik och sponsorer begår klubbarna matematiska fel.

IFK Motala är ett typiskt exempel. Klubben är skyldig Motala kommun och skattebetalarna drygt 800 000. Skulden blir bara större, gång på gång har klubben tvingats meddela kommunen att pengar saknas. En kommun som har försökt hjälp till i saneringsarbetet, men samtidigt hur klubben inte betalat planhyra varken under 2005 och 2006.

För drygt tio år sedan började utgifterna överträffa intäkterna i IFK Motala. Sedan dess har pengar saknats.

Kommunen beviljade 1995 och 1996 två räntefria lån till IFK på 600 000 respektive 200 000 kronor. Dessa lån amorterades ner i långsam takt och vid årsskiftet 2002/2003 återstod 640 000 kronor i skuld.

Men i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet förmådde inte klubben betala planhyror till kommunen och i juni 2003 hade kommunen obetalda fakturor om 438 257 kronor. Därtill saknades 640 000 kronorna från de räntefria lånen.

Därmed, Motala kommun hade rätt att kräva 1 078 257 kronor av sin bandyförening.

Kommunen ställde än en gång upp. Ett avtal mellan parterna innebar att föreningen lovade att betala 100 000 kronor den sista december årligen och som motprestationen avskrev kommunen skulden med motsvarande belopp, alltså 100 000.

Det fungerade inte heller. IFK orkade bara med 50 000 kronor när första avbetalningen skulle ske.  Resterande 50 000 kronor kom den 10 maj 2004. Men i december 2004 var det dags igen, klubben saknade pengar. Då meddelade klubben att avtalet borde förändras.

Kommunen ställde upp, igen. 100 000 kr årligen blev 50 000 och 30 juni ett stoppdatum. Det har fungerat 2005 och 2006, även om klubben tvingades förhala inbetalningen tre månader. Samtidigt har en annan skuld uppstått hos kommunen, 126 285 kronor i obetalda planhyror.

Därmed, 804 542 kronor är vad Motala kommun kan begära av IFK Motala.

Pär Höckert är ordförande i IFK Motala och han är den som ytterst måste leva med problemen.

– Vi har jobbat väldigt hårt under mars och april för att vända ett väntat minusresultat på nästan 200 000 kronor till att vi ser ut att gå jämnt upp, säger Höckert till Östgöta-Correspondenten.

Han vet samtidigt att spelartruppen är i uppror. De har inte fått betalt. Så många spelare saknar en eller flera månadslöner att de hotar med att riva kontrakten.

– Vi håller på och betar av de här skulderna och räknar med att vara klara till sommaren, säger Höckert som inte vill uppge storleken på löneskulderna.

Däremot hävdar han att IFK Motala har en lönebudget som tillhör de absolut lägsta i elitbandyn. Ändå har skulderna uppkommit. Höckerts enda möjliga tröst, han är inte ensam i idrotts-Sverige. Samma problem och samma förklaring finns lite överallt.