Foto: TT

För mig är den 14 mars en glädjens dag. EU domstolen som högsta instans konstaterar att arbetsgivare har rätt att vägra anställda att ha religiös symbol om de har ett arbete som möter kund.

EU, dvs de 28 länder som i omväxlande utsträckning tycker jämställdhet mellan könen, demokrati och individens lika värde är viktigt har satt ner foten.

Nu har de satt ner foten ganska försiktigt. Dvs en arbetsgivare måste ha rätt att agera utifrån vad som kunderna begär. Dvs arbetsgivaren kan kräva att under arbetstid för alla som möter kund så är kravet inga religiösa symboler.

Ur idrottens perspektiv är det här jätteenkelt

Ur idrottens perspektiv är det här jätteenkelt. Konsekvenserna av att sätta ner foten är väldigt svåra.

Det enkla är att vi alla inom idrotten kan vara totalt överens om att slöjan är en del av ett aktivt kvinnoförtryck som är totalt motstridigt våra ideal om jämställdhet. Slöjan är ett verktyg för att objektifiera kvinnan som underställd mannen och som ägodel till man. Något vi aldrig kan acceptera inom idrotten. Slöjan är ett verktyg för en religion som inte accepterar homosexuella. Här finns det inga förutsättningar för att ha annan åsikt på en intellektuell grund. Identitetspolitik är rena galenskapen i det här sammanhanget.

Det svåra är självfallet att ett förbud mot slöja inom idrotten garanterat leder till att unga flickor isoleras och förtrycks samtidigt som en acceptans av slöja leder till att vi legitimerar förtrycket.

Det tioåriga perspektivet

Ur det tioåriga perspektivet så är idrotten förlorare och islamisterna vinnare oavsett vad vi gör.

Vi har alltså inget alternativ till ett längre perspektiv. Det underlättar att Islamisterna med Muslimska brödraskapet i spetsen har valt ett trettioårigt perspektiv.

Dvs de skall på 30 års sikt få europeiska regeringar och civilsamhällets organisationer att anpassa samhället till sharialagar och islam som en religion som också anses vara överställd det sekulära demokratiska samhället.

Om vi nu gör bedömningen att det leder till ett samhälle vi inte vill ha av många skäl, utöver förtrycket och bristen på jämställdhet leder det till att vi blir fattigare, eftersom teokratier skapar fattigdom så behöver vi ta beslutet att agera emot.

Idrotten skall vara apolitisk och sekulär

Idrotten skall vara apolitisk och sekulär. Idrotten liksom resten av samhället skall alltid respektera individers rätt att tro på valfri Gud (det lär finnas 2500 att välja mellan) men på intet sätt respektera de organisationer som påstår sig företräda en enskild form av vidskeplighet.

Då Islam utöver att vara en religion också blivit en politisk rörelse ökar skälen att säkerställa att idrotten på intet sätt medverkar till att stärka de politiska idéer som finns inom Islam som är så motstridiga idrottens värderingar.

Frågan är extremt komplext och bör behandlas med största varsamhet. Förbund och Riksidrottsförbund bör utreda och sedan komma med förslag om väg framåt. Hundratusentals ideella ungdomsledare måste få guidelines för att hantera de problem som garanterat kommer att uppstå.

Det vi måste sätta stopp för nu är alla idéer om att acceptera slöja här och nu. Det kan vara ett beslut som vi väljer sen om det är bättre än alternativen, men det får inte vara identitetspolitikens lösning nu. Vi har FNs barnkonvention, lagar och förordningar både nationellt och på EU-nivå samt idrottens värdegrund som underlag för ett principbeslut.

Det svensk idrottsrörelse aldrig någonsin får göra är att gå ifrån jämställdhet eller bli exkluderande i HBTQ frågor. Det religiösa aktörer tyvärr ser som enda rättmätiga tolkning av sina respektive antika sagoböcker.

Dan Persson 

Foto: Augusto Bizzi, TT Nyhetsbyrån

Problemet är att förändringen av samhället och bristen på minimikrav för att stanna kvar i RF har lett till att vi har en grupp mycket små förbund som ur olika perspektiv inte attraherar idag och löpande minskar i medlemstal och aktivitetsnivå. Fäktförbundet för deras talan.

Vi har alla våra hemligheter, sånt vi ogärna vill skall spridas, då det negativt kan påverka omgivningens bedömning av nivån på vårt sunda förnuft. Det har fått mig att tveka när det gäller den här krönikan. Det blir nämligen uppenbart att jag lagt tid på att läsa Svenska Fäktförbundets remissvar på RFs strategiförslag inför 2025. 

För några veckor sedan sågade jag i och förty samma strategiförslag i ganska små bitar och i helgen vid föredrag för ett förbund (styrelse plus distriktsordförande) var jag tydlig med min åsikt att framgång för dem låg i att inte låta RFs förslag vara grund för deras egen strategi.

Min ”sågning” baserades på att man inte nog tagit hänsyn till de stora förändringar i samhället som allt från digitalisering till makroekonomi skapar och att det var för mycket av bevarande för att idrotten skulle kunna utvecklas i symbios med samhällsutvecklingen.

Fäktförbundet (läs ordförande Lars Liljegren utifrån språket i texten) sågar från andra hållet. Dvs det är upprörande, skandalöst och exempellöst att RF låter futiliteter som samhällsutvecklingen och verkligheten påverka ett strategiförslag.

Blotta tanken på att låta kvantitet styra bidragen från samhället är då ett djävulens påfund. Analysen att mer svett per krona kan vara en förutsättning för att erhålla bidrag i framtiden finns överhuvudtaget inte.

Vuxit från små tal

Fäktförbundet har från väldigt små tal vuxit vilket de skall ha en eloge för. Jag bedömer att det är en följd av många timmar hårt arbete på ideell basis på både förbunds och föreningsnivå. De är fortfarande i kvantitet beräknat en försvinnande liten del av svensk idrott.

Problemet är att förändringen av samhället och bristen på minimikrav för att stanna kvar i RF har lett till att vi har en grupp mycket små förbund som ur olika perspektiv inte attraherar idag och löpande minskar i medlemstal och aktivitetsnivå. I en alltmer mördande konkurrens om människors fritid så finns det inte resurser att få de här att börja växa.

För den här gruppen om 20-30 förbund beroende på var man vill sätta gränsen så är varje anpassning till politiska krav, varje anpassning till hur samhället förändras och i slutändan varje förändring någonting negativt.

Ovanstående stycke sammanfattar fäktförbundets remissvar, det är välskrivet på temat att övriga småförbund med stor sannolikhet sluter upp inför Riksidrottsmötet. Då rösträtten på RIM är fördelad så att små förbund får väsentligt fler röster per medlem än stora förbund kan det då gå precis hur som helst.

Vi som får ses som externa betraktare kan ta fram flaggor och popcorn i det val mellan 60-tal och 00-tal som de två förslagen utgör. Vi kan också notera utifrån att fäktförbundets ordförande är nominerad som ordförande för valberedningen från 2017 års RIM att även den omröstningen handlar om RFs framtida relevans. 

Fäktförbundets ordförande Liljegren är en av de mest erfarna ledare vi har. Han har lagt fler ideella timmar på idrotten än vad som ryms i ett yrkesliv. Han är också det min hustru kallar en god person, beläst och kunnig. Han är en ledande företrädare för de små förbunden och som sådan extremt skicklig i att undvika att RF förändras och utvecklas då det skadar de han företräder. 

Här är det så illa att min bedömning att Liljegren medvetet gjort sig omöjlig som ordförande i valberedningen kan vara käpprätt fel. Lars kan ha rätt i att han genom det här remissvaret säkrat den positionen.

Min grundinställning, som extremt extern aktör, är att jag ser ett starkt RF som samlande röst för svensk idrott som med hög relevans utifrån samhällsförändringen kan se till att Idrotten får mer för att man förtjänar mer. Det trista i sammanhanget är då att det bland alla idrottens makthavare inte verkar finnas någon som delar den målsättningen annat än på tu man hand över ett glas vin.

Vi har med de stora samhällsproblemen och det vi kallar GUD, dvs Globalisering, Urbanisering, Digitalisering, ett läge där tåget lämnat perrongen. RFs förslag är en rälsbuss som åker i samma riktning i halva hastigheten medan fäktförbundets förslag är att se som en dressin som ger sig iväg åt andra hållet.

Jag har en total förståelse och respekt för fäktförbundets remissvar och att de små förbunden agerar. De slåss bokstavligen för sin långsiktiga överlevnad och som alla vet är det en motståndare som man skall ha respekt inför. De är nästan genomgående oskyldiga, hårt arbetande ideella ledare som ser den idrott de brinner för drabbas av samhällsutvecklingen på ungefär samma sätt som skogsarbetare på sextiotalet drabbades av skogsmaskiner. Frågan är om de kan räddas utan att resten av idrottsrörelsen också blir överkörd av samma skogsmaskin?

RIM i Karlstad blir nu en intressant företeelse. Här går järnvägen mellan Stockholm och Oslo. De större förbunden som har samklang med samhällsutvecklingen letar efter sina förstaklass stolar i X2000, en stor grupp traditionalister får det trångt när de tar fram unikaboxen med matsäck på RFs rälsbuss medan de små förbunden når nya hastighetsrekord med sin dressin på stickspåret mot Torsby. 

Vart är vi på väg blir frågan?

Dan Persson

Publiken i dag är mer svårflirtad och bortskämd än någonsin. Foto: TT

Fields of Dreams, filmen från 1989 med Kevin Costner var fantastisk. Det trista är att själva ledmotivet ”Built it and they will come” som handlar om bonden som bygger en baseball plan utifrån drömmen att de stora stjärnorna skall komma inte gäller som princip längre.

Nu lider jag med arrangören av Bandy-VM i Sandviken som inte har någon publik trots bandy i världsklass. Bandyns elitserie har också haft problem att locka publik i år trots många storstjärnor. 

Jag kan tänka mig att Håkan Sjöstrand på fotbollförbundet är allvarligt oroad över publiksiffrorna i höstens match mot Luxembourg i VM-kvalet. Fel lag för publiken i ett läge när matchen kan vara betydelselös och med ett landslag som inte har den stjärnglans som numera bara finns i Manchester United.

Jag begrep ingenting

Det är snart sju år sedan jag första gången höll ett föredrag på temat att den genomgående metoden att publiken kom och köpte biljetter inte skulle hålla. 

Att i framtiden (vilket verkar ha blivit nu) så var publik de man aktivt hade lagt energi på att sälja biljetter till. Det som då gjorde mitt föredrag oväsentligt för åhörarna var två saker:

1: Jag begrep ingenting om idrott och arbetade inte inom idrotten.

2: Jag hade hämtat alla mina exempel på hur beteendemönster förändras i stora konsumentsegment från upplevelseindustrin och den verklighet som gäller för hotell, resorts och andra aktörer i det som utgör inventory business. Åhörarnas grundinställning då var att sporten hade ingenting med resten av samhället att göra.

Idag har vi många klubbar och ett par, tre ligor som metodiskt förändrar sitt arbete utifrån de principer jag föreslog då, inte för att jag föreslog dem utan för att det blev uppenbart.

Jag hade inte någon särskild förmåga att förutse framtid. Jag kunde läsa rapporter, undersökningar, statistik och trendrapporter om hur konsumentbeteendet förändras. 

Vi är bortskämda

Bedömningen att internet skulle påskynda all utveckling var inte heller speciellt avancerad. I bästa fall hade jag turen att göra en korrekt konsekvensanalys av fakta som låg öppet på bordet för alla som ville tänka efter. Men, jag ansåg att idrotten var en del av upplevelseindustrin och det var avgörande.

Elitidrott är Inventory Business. Har man 15 matcher och 10 000 stolar har man ett varulager på 150 000 matchstolar som skall ge den optimala intäkten. Har man 100 hotellrum öppet året runt har man ett varulager om 36 500 rumsnätter att optimera. Säljer man mobiltelefoner och en modell säljer mycket köper man in fler, säljer man få köper man inte in fler. I Inventory business har man inte den möjligheten.

Vi i den bortskämda medelålders medelklassen har ökat våra krav på upplevelse per satsad fritidstimme och vi har fler alternativa aktiviteter än vi har fritidstimmar. 

Den unga publiken har i stor utsträckning blivit en ”instant generation” styrda av realtidshändelser i mobilen. Det totala utbud som nätet ger oss skapar också bredare människor, dvs det blir färre hard core-supportrar som lever för sin sport och sin klubb. Minskningen är mindre än en procentenhet per år, men den börjar märkas.

I den konkurrenen kämpar arrangörerna

Vi kan dessutom se allt vi vill var vi än är och när vi vill. Därmed inte sagt att det är en bra idé att ha mobilen i knät, med favoritlagets match igång, på en middag med kärestan på alla hjärtans dag. Men det går. 

Vi har dubblat mängden flygresenärer på mindre än tolv år. Utöver det irriterande med en Facebook som mitt i snöstormen innehåller massor med bilder på stränder, solsken, golfbanor och vinglas så är det märkbart många som är någon annanstans när matchen börjar. 

I allt det här står arrangörer av matcher i våra olika serier och ibland ett förbund eller en arrangör av ett EM eller VM och behöver fylla sin arena för att budgeten skall gå ihop.

Det är inte enkelt och ingen påstår att det är enkelt.

Emotionella varumärken

Det som komplicerar det är att traditionell marknadsföring för event har slutat vara lönsam. Förr kunde Svenska Fotbollförbundet ha samlat ihop en påse pengar och bett en mediabyrå ordna effektivaste möjliga annonsering. 

I dag blir utfallet i biljettförsäljning ofta lägre än den satsade summan i medieutrymme. Tidningsdöden i kombo med reklamtrötthet och extremt ökat informationsflöde minskar effektivitet.

För att göra det än svårare så har globaliseringen ökat konkurrensen om det vi kallar emotionella varumärken. Det ryms bara ett begränsat antal emotionella varumärken närmast hjärtat. Har man ett favoritlag i Allsvenskan, ett i SHL och ett i Premier League så riskerar landslaget att komma fyra. Klart att för mig är att Arsenal-Spurs alltid är årets fotbollsmatch och jag är långt ifrån ensam om att inte ha landslaget som etta.

Även om det inte är enkelt så är det görbart. Problemet är att det tar några år att skapa strukturer, system, fylla CRM-system, bygga upp följarna på sociala media.

Vill fotbollförbundet ha 40 000 betalande besökare på Sverige-Luxemburg så krävs det 400 000-500 000 individer i CRM-systemet, uppdelade i ca 30 segment som bearbetas med olika förslag, olika tonalitet och olika frekvens. Samverkan med de stora klubbarna är nästan en förutsättning för att nå detta men även med sådant krävs det flera år, personal med rätt utbildning och bakgrund (de behöver inte kunna fotboll).

Mer riktad marknadsföring

Nu har ju fotbollförbundet vetat att Zlatan skulle sluta en vacker dag i +10 år så jag får anta att de är väl förberedda. Sjöstrand kommer från Ica som är bland de bästa i Sverige på CRM så allt mindre än 12 miljoner i biljettintäkt får faktiskt ses som ett misslyckande. 

Att arrangören av Bandy-VM inte agerat utifrån det moderna samhällets krav är uppenbart och det kostar ordentligt. 

När alla vet att skälet till att belgiska ligan omsätter dubbelt så mycket som Allsvenskan i fotboll, trots lägre BNP och med samma befolkning, beroende på att det finns tio gånger så många boende inom varje arenas upptagningsområde så kanske man borde funderat på om Sandviken var rätt plats. 

Men, Inventory Business kräver ett annat tänkande och ett annat görande. Utgår man ifrån att besökarna kommer som följd av aktiv handling riktad till individen kan man fylla arenan. 

Går man omkring och tror att ens event är så fantastiskt att folk kommer av sig själva så blir man besviken och fattig.

Det är andra tider nu. 

Inför valet 2018 har nu RF inlett arbetet med att sammanställa ett Idrottspolitiskt program. Dan Persson ger sin syn efter att ha tagit del av innehållet. Foto: Henrik Holmberg, TT

Riksidrottsförbundets så kallade ”Intressepolitiskt program har åtta områden, var och ett med ett antal punkter som sammanfattar vad RF vill ha i politiska förändringar.

Jag håller med om det mesta, dock inte allt. Jag tycker RF bör ha en eloge för att man tagit fram programmet och det är ett kvalitativt material.

Idrotten är gränslös

Att idrotten idag spelar över ett ganska stort antal politikområden, från skola, integration, bostadsbyggande, brottslighet, folkhälsa med flera blir allt mera uppenbart. 

Det är omöjligt att då agera framåt om man inte har en beslutad idé om en linje på respektive område.

Grundtesen är i lite för stor utsträckning det som av hävd kallas ”Idrottens särart”. Det finns ett stort antal hänvisningar till det ”orättvisa” att idrotten i mångt och mycket jämställs med företag av myndigheter. 

EU:s regelverk ses då som den stora boven som är dum med den snälla idrotten.

Jag har svårt att se att de anställda på RF inte skall omfattas av samma arbetsrättsliga skydd som de anställda på AB Volvo. En golfanläggning som vill bekämpa ogräs med kemikalier skall självfallet följa samma lagar på det området som Astra Zeneca (för ordningens skull så släpper samtliga svenska golfbanor ut ungefär lika mycket som ett enda medelstort jordbruk). En tränare på väg till match bör följa de lagar som gäller i trafiken även om han är försenad. Exemplen kan göras oändliga.

Demokratisk idrott, nja

Så vad är det då diskussionen om idrottens särart handlar om. Skatter självfallet. RF vill inte att idrotten betalar skatt eftersom man är ideell. 

Jag kan lugna RF. Bedriver man ideell verksamhet behöver man inte betala skatt. Dels gör man inga vinster och medlemsavgifter är inte ens momspliktiga. Det är bara när man bedriver kommersiell verksamhet som man skall skatta på samma sätt som andra kommersiella aktörer. Låter man bara bli kommersiell verksamhet, det som det inte står en stavelse om i stadgarna behöver man inte betala skatt. 

Vill man konkurrera med Intersport om att sälja tröjor bör man dock inte ha någon konkurrensfördel i form av att slippa skatt på just den verksamheten. Det vore förödande för skattebasen om H&M IF med fotboll för de anställdas barn skulle kunna driva butikerna i föreningen och slippa skatter.

En viktig del av idrottens särart utöver att föreningen är ideell är också att den är demokratisk. Här finns det anledning till självrannsakan. Demokratisk är man bara så länge en lämplig andel av medlemmarna aktivt medverkar vid föreningens beslut. 

Statsvetare påstår att 35 procent är den lägsta nivå i andel röstande som krävs för att bevara demokratin. Idrotten ligger på enstaka procent om vi tittar på antalet som besöker ett årsmöte. Den omtalade strategiplanen kanske borde fokusera mer på hur man bevarar omvärldens syn på idrotten som demokratisk.

Utred skatteeffekterna

På samma sätt som jag stödjer och tror på möjligheterna till ett undantag vid en omreglering av spelmarknaden där ideella aktörer med turspel får behålla sin skattefrihet tycker jag RF skall lägga ner diskussionen om beskattning vid kommersiell verksamhet. Acceptera verkligheten!

Ingen gnäller över att Luleå Hockey får pynta 29,5 öre i elskatt för varje kWh som går åt för att kyla isen. Kränger man saker på en kommersiell marknad ingår det i upplägget att betala skatt. De förenklingar RF pekar på är en annan sak. Hur moms kan vara bokföringsmässigt betungande med moderna bokföringsprogram övergår mitt förstånd. 

Det idrotten däremot bör göra är att utreda hur mycket skatter man genererar, för den siffran behövs som motvikt när man diskuterar samhällsstöd utifrån den samhällsnytta idrotten levererar. Den är gissningsvis minst sex gånger så hög som bidragen. Vill staten öka sina intäkter skall den ge ökade bidrag till mera idrott. Så enkel ser faktiskt ekvationen ut idag.

Vidare bör man notera att den nya strategin där ”Idrott hela livet” ingår är ett område där inga förbund utanför golfen och korpen samt det från RIM nya förbundet Friskis (ingår i friidrotten idag) idag har förutsättningar att leverera. 

Orienteringsförbundet har många äldre, men det är renodlad elit/tävling. Massor med 60-åringar åker längdskidor, men mycket sällan i föreningsregi. 

Välkomna fler grupper

De flesta förbund är uppbyggda för att ta fram en elit som kan vinna medaljer på EM, VM och OS. Bredd i deras ordböcker betyder många ungdomar. Skolidrott och Akademiska som två andra förbund som går på tvärsan med stuprören en idrott per förbund kan göra en del och är förbund som bör få hjälp att växa.

Även på området behålla ungdomar längre upp i åldrarna är det Friskis, Skolidrotten, Akademiska och Korpen som är bäst, medan golfen spöar alla på andelen +60 som idrottar som andel av ett förbund.

Ökad mångfald och välkomna grupper som inte naturligt kommer till idrotten är i stor utsträckning en folkhälsofråga som bör finansieras den vägen och inte som del av de traditionella bidragen.

Fullkomligt obegripligt!

När idrottsministern nu säger nej till mer gymnastik i skolan trots det vetenskapliga underlaget säger Socialdemokraterna i detta beslut att de skiter i alla de som inte har råd med idrott på fritiden. 

Det är ett direkt slag mot de ekonomiskt svagaste ungdomarna som här får sämre förutsättningar än sina kamrater med föräldrar i medelklassen att klara skolan. Fullständigt obegripligt utifrån sossarnas DNA och med en motivering som får det nya modeordet ”alternativa fakta” att komma till användning.

Fler idrottsanläggningar för bredd, att nya bostadsområden skall ha områden för idrott, förenklad tillståndsgivning för idrott i natur är också bra.

Öka kompetensnivå!

Doping där moderaterna föreslagit en ny myndighet med motiveringen att doping idag är större utanför idrottsrörelsen än inom vill RF hantera med mer bidrag för att kunna ta på sig det ansvaret. Här tycker jag båda har fel. 

Anabola på gym är inte bara doping, det är knarkhandel enligt brottsbalken. De enligt idrottens särart ideella ungdomsledarna eller de äldre farbröder som sitter i föreningsstyrelsen synes mig något olämpliga när det gäller att gripa HA-tatuerade muskelberg fullproppade med anabola på gymmen. 

Det är en fundamental skillnad mellan doping för att vinna medaljer och det missbruk som vi har att hantera utanför idrottsrörelsen. Det bör vara en fråga för tull och polis. Fast det är klart, om M vill bekräfta att det är osannolikt att vi någonsin får polisen att fungera så gör man det på ett bra sätt genom att föreslå en ny myndighet.

Avsnittet om arbetsmarknad handlar om att genom samverkan med Arbetsförmedlingen få tillgång till fler anställda med lönebidrag och högre andel lönebidrag. Kan idrotten för enklare instegsjobb medverka till att fler kommer i sysselsättning så är det självfallet bra.

Huvudregeln utifrån den konkurrens om människors fritid som har blivit idrottens marknad måste vara ökad kompetensnivå. Att rekrytera de duktigaste i konkurrens med andra aktörer inom den upplevelseindustri man är en del av vare sig man vill eller inte och alldeles oavsett eventuella särarter. 

Inte lite som begärs av idrotten

Föreningen har att hantera jämställdhet, värdegrund, mobbing, sexuella trakasserier, hedersförtryck, arbetsrätt, skatter utöver det idrottsliga att kunna allt om träning, ledarutbildning, regelverk och spelstrategier. Allt detta krävs om föräldrar skall vara trygga att lämna ifrån sig ansvaret för sina barn. Det innebär utbildning, kompetens och erfarenhet.

När det gäller elitutveckling är det mindre roligt att ena veckan läsa motioner om att elitstödet bör samordnas bättre då SOK och RF suboptimerar och sedan denna vecka på onsdagen läsa om hur SOK inlett samarbete med fyra universitet och på torsdagen läsa att RF vill ha ett särskilt anslag till Riksidrottsuniversitetet för elitforskning. Kan konstatera att golfförbundet som motionerat i frågan fått en hel Norrlandsälv med vatten på sin kvarn.

Men på det hela taget är jag både imponerad och glad. Tänk om vårt största förbund fotbollen också skulle förstå att man är en del av samhället. Vilka krafter civilsamhället då skulle kunna uppbåda.

Nu återstår att inför 2018 koka ner programmet till två max tre frågor som går att få genomslag för i valrörelsen.