Åldrandet och snömängden är förklaringarna till att så många människor gillar att åka skidor. Det värsta är att ungdomarna inte hänger med i skidspåret. Foto: Lars Pehrson, TT Nyheter

Vi har en boom för längskidåkning i Sverige. Det är kul och det är bra. Längdskidåkning är både roligt och för oss lite äldre mindre farligt än löpning. När nu företrädare för skidförbundet säger (SR P1 morgon måndag) att detta beror på landslagets framgångar så är det dock inte sant.

Det finns heller ingenting som talar för att det ger oss fler eller bättre elitåkare i framtiden. Här är tecknen snarare negativa, dvs färre ungdomar som kommer att orka med en satsning även om fler 7-åringar börjar.

Enkla förklaringar

Det är en naturlig följd av två saker. Den första (det har skidförbundet rätt i) har att göra med ett antal snörika vintrar som onekligen förenklar för de som vill åka skidor och bor i den södra halvan av landet.

Den andra är en stabil trend, positiv för delar av idrotten, som handlar om en förändrad syn på åldrande. Sätt några 50-60-åringar vid ett middagsbord, vilket som helst och innan vinet är slut så kommer tre slutsatser att vara gemensamma för en överväldigande majoritet:

1. Vi fruktar tiden mellan fullt frisk och död, inte nödvändigtvis döden men en sjuk tid där man inte lever som en full människa antingen mentalt eller fysiskt.
2. Vi har en lång lista på saker som vi vill kunna göra när vi går i pension.
3. Både punkt ett och två förutsätter att vi håller oss i trim.

Träning som kompensation

Dagens medelklass är den andra generationen som behöver träna eftersom våra jobb inte varit tunga nog och tillgången på föda obegränsad. Lägg därtill välståndet som gett oss en livskvalitet som inte är bra för midjemåttet.

Generationen innan oss hann bli av med det tunga arbetet i slutet av sin yrkeskarriär men inte inse att de behövde ersätta den fysiska ansträngningen med träning.

Vi tränar, generationen bakom oss också. Förhoppningsvis leder det till att SKL:s analyser om 50 kronor i kommunalskatt om 25 år visar sig vara felaktiga om vi kan sänka tiden från fullt frisk till död från 30-talisternas åtta år till den vältränade åldringens tre år.

Det är därför det bara är unga som röker, de har ingen förmåga att tänka på något så abstrakt som hälsa på ålders höst. Det är därför Media (idag P1 Morgon) regelbundet kör artiklar på temat ”Äldre har sex”. Hur det nu kan vara en nyhet?

Medelålders håller igång

Det är den medelålders medelklassen som fyller Vasaloppet på tio minuter, fyller Vätternrundor, allsköns stadsvarv, springer New York Marathon och går på gymmet som skållade råttor. Det är andra medelålders vi möter på våra morgon, -helg och kvällspromenader och det är medelålders vi ser gå åtta-nio kilometer per golfrunda.

Dock, att idrottsliga framgångar i en sport leder till stora skaror av ungdomar som börjar med den sporten är inte längre en sanning. Vi medelålders är för kunniga (vi gick i skola för länge sen) för att ens tänka tanken att vi skall bli en ny Gunde Svan (våra idoler har också en tendens att ha någon vecka sedan karriären avslutades).

På 70-talet har vi Stenmark och Borg som fick ungdomar att i stora skaror börja med tennis och utförsåkning. Golfen ökade inte alls trots Annikas långa period som bästa kvinnliga golfare genom tiderna och friidrotten har fått relativt få nya ungdomar som följd av storhetstiden för tio år sedan. I övrigt har det inte hänt någonting trots stora idrottsliga framgångar.

Därför tävlar färre ungdomar

Tittar vi igenom RF statistiken för de senast tio åren är det en trist historia. Antalet ungdomar som är medlem i en idrottsförening ansluten till RF har minskat och fortsätter att minska. Stora framgångar kan i bästa fall minska tempot i nergången.

Skidförbundet kan dock vara glada, många blir medlemmar i en skidförening även vid 50 års ålder då det är den enklaste vägen att hantera logistiken runt exempelvis Vasaloppet. Skidförbundets intäkter ökar, det är dem väl unt. Men tanken att det skulle ha någonting med de senaste årens framgångar är fel. Betänk att om påståendet var sant så skulle en 4-5 miljoner norska ungdomar åka längdskidåkning och så många norska ungdomar finns det inte.

Att vi har väsentligt färre ungdomar i RF-anslutna föreningar ser ut att ha tre orsaker:

1. Konkurrensen från den digitala värden. Ljudet av barn som leker ute känns lika frånvarande som knattret från en telexmaskin. Det är trist men det är ett faktum. Här har mer viktigt en stor del av den sociala roll föreningen skapade försvunnit genom ex.vis mobiler och sociala media. För skidförbundet är det här ett jätteproblem då ungdomar i glesbygd i Norrland tidigare hade få alternativsysselsättningar (född och uppvuxen i byar i Norrlands inland som jag är).
2. Bristande attraktionskraft. Vad det är som gör att ungdomarna inte tycker föreningsformen, fasta träningstider, medlemskapet med mera är attraktivt vet jag inte. Jag noterar dock att mängden ungdomar som tränar utanför den ideella idrotten ökar, dvs tappet består inte enbart av konkurrensen från dataspel, sociala medier och allsköns elektroniska manicker.
3. Konkurrens från kommersiella aktörer som är mer snabbfotade och erbjuder individuella lösningar.

Inte längre tack vare ungdomarna

Men de samhällsförändringar som gör att stora framgångar i en sport inte leder till ökad rekrytering i någon omfattning är här för att stanna. Till råga på allt kan vi se från de globala sporterna att förebilden inte längre behöver vara svensk. Borträknat Zlatan ser jag bara ungar i fotbollströjor som det står typ Messi eller Ronaldo på

Skidförbundet skall vara jätteglada och lära sig tjäna pengar på att vi medelålders gärna åker skidor på längden.

Men det går inte längre motivera satsningar på elit med påståendet att framgångar skapar fler som rekryteras. Här har vi en tillkommande problematik för den icke lönsamma elitidrotten.